Operajätten Birgit Nilsson som Elektra på Metropolitan i New York 1981

Se upp för Elektra!

Elektra intar Kungliga Operan i Stockholm,
en dag innan Lucia. QX egen operabög Tony Ryttar berättar varför han vurmar så för den gamla grekinnan.
Hon slog ned som en blixt i mitt hjärta, någonstans mellan T-Centralen och Gamla Stan. Det var som att lägga handen på ett elstängsel – och älska det. När Elektra slår till gör hon det skoningslöst. Du är chanslös, och vare sig du vill eller inte blir du hennes senaste offer.

Sofokles skrev för två tusen år sedan tragedin om en kvinna som i många år gömmer yxan hennes pappa blev mördad med, för att uppmuntra sin försvunne bror att med samma yxa mörda deras mamma. Richard Strauss satte för hundra år sedan toner till munterheten, och operan Elektra blev den hänsynslösa känslovältare hon är idag.

Jag hade alltid undrat vad det är med denna tragiska grekinna som under hundra år fått operabögar världen över att himla med ögonen och gå upp i falsett så snart hennes namn kommit på tal. Under en längre tid hade jag försökt bli en av dem genom att först låta henne vara dammsugarbakgrund, och sen med göra henne permanent bofast i iPoden. Men likt en grävling i en gummistövel har den berömda polletten bitit sig fast i kanten och vägrat trilla ned.

Sen hände det.

Först trodde jag det var vinterkräksjuka. Men istället för att spydekorera den överfulla tunnelbanevagnen började jag skaka och svettas och upptäckte att smärtan i hjärtat kom från öronen. Jag var på väg till en middag på Södermalm, men på mindre än två stationer hade hon mig helt i sitt våld, och jag kunde inte förmå mig att kliva av. Med Strauss hjältinna som en skenande slagborr i själen for jag hela vägen till ändstationen Skarpnäck – och tillbaka. En och en halv timma senare rasade jag in på min middag och bekände den sorgliga sanningen. Han förstod. Han var ju ändå grek.

Den gode Freud hade säkert hittat en förklaring till varför historien om den faderslöse individen med ett komplicerat förhållande med sin mor, ligger så nära homosexuella hjärtan. Men som lekman vågar jag mig inte på någon tolkning, utan skyller bara på att Elektra helt enkelt är hårdrock – i operaform.

Efter den plågsamt underbara kvällen i tunnelbanan har jag blivit ögon- och öronvittne till ytterligare två elektrifieringar. Den ena gången hände det instängd i en röd Toyota tillsammans med en svartrockande bulgar. Hans husgud var Siuxsie and the Banshees, och vi var på väg till en travbana i Frankrike. Med hjälp av en piratkopierad CD förvandlades hyrbilen till Parisoperan anno 1973, där Birgit Nilsson under två timmar sjöng skjortan av bulgarens brittiska punkhjältinna. Travhästen galopperade. Den svartrockande bulgaren for raka vägen hem till Amsterdam och döpte sin svenska diskmaskin till Elektra.

Andra gången var jag inställd på en kväll med kuttrasju. Men utfallet blev som Lilja Forever på en första biodejt. Precis när det klingade till i den champagnefyllda kristallen brast den faderssvikne fransmannen ut i gråt. Det på shuffle inställda iTunes hade stannat på grekinnan, som tog tillfället i akt och tacksamt spetsade honom med orden Wo bist du, Vaaater (Var är du, Fader?). Tilltänkt hångel blev till tröstande hulkande, och soffan fick användas till annat. Ändå gjorde hon mig indirekt till en vinnare. Efter två veckor kom ett tackbrev från den faderssvikne fransmannen i form av min bästa operaupplevelse någonsin – en biljett till Elektra i München.

Jag vet inte om jag ska varna eller uppmuntra, men den 12:e december svingas yxan på Kungliga Operan i Stockholm. Det är helt på egen risk som du köper biljett. Sätt åskledare på huvudet. Använd isolerande bildäck som skosulor. Glöm inte att ta avsked av dem du älskar, för du överlever inte fram till Elektras sista takter där tragedin vänds till triumf. Undertecknad avskriver sig härmed allt ansvar.

Tony Ryttar
tony@qx.se

ELEKTRA

Qruiserklubb med 15 medlemmar

OPERA

Qruiserklubb med 177 medlemmar

Om Elektra
Richard Strauss opera Elektra hade urpremiär i Dresden 1909. Texten skrev den österrikiske författaren Hugo von Hofmannstahl efter Sofokles drama. Vid premiären ansågs musiken vara ”svår” och handlingen ”brutal”, och det dröjde en generation av åskådare innan den moderna började uppskattas. Titelrollen räknas som en av de allra tuffaste utmaningarna för en dramatisk sopran, och klassas som en riktig röstmördare. På Kungliga Operan sattes den upp för första gången 1965, och huvudrollen sjöngs då av en 48-årig Birgit Nilsson som tog sig an rollen för första gången. I operans nya uppsättning gör Katarina Dalayman, en av våra mest kända sångerskor internationellt, debut som Elektra. Den krävande rollen som hennes syster Chrysothemis sjungs av Emma Vetter, och rollen som deras mor Klytemnästra gör Marianne Eklöf. Operan har bara en akt, och speltiden brukar vara 1tim och 45min.