Hjälp!

"Jag oroar mig ständigt för att någon ska knacka på dörren och är väldigt rädd för att gå hemifrån." Så skriver 20-åriga Diego Farias till QX i sitt rop på hjälp.
Diego och hans pojkvän har blivit trakasserade och misshandlade av grannar och paret har sökt hjälp men känner att ingen gör någonting. Här är Diegos berättelse.
När jag kom till Sverige för att skapa mig ett liv med min pojkvän hade jag aldrig kunnat veta att jag kunde stöta på någonting så svårt som det som hände mig den 3 januari när jag blev attackerad för att jag är homosexuell.

Sedan några månader innan hade jag och min pojkvän blivit trakasserade av några grannar. De skrek jävla bögar och att vi var äckliga. Men i september blev situationen värre. En av killarna gick till attack och knuffade min pojkvän. Jag ringde polisen, men de gjorde ingenting. Vi tvingades leva i oro resten av året.

Den 3 januari gick vi ut för att promenera, sedan gick jag hem själv. När jag kom in i mitt hus mötte jag killarna som har trakasserat oss. Jag gick direkt till hissen utan att låtsas om dem men de började säga samma homofobiska saker som alltid och kom fram och började knuffa mig. De var tre, eller fyra. Jag minns inte exakt.

När samma kille som tidigare varit på min pojkvän knuffade mig så knuffade jag tillbaka. Då kom hans äldre bror och höll fast mig i min jacka. Jag försökte få bort hans händer men då försökte de välta mig. Jag blev rädd och förstod vad de höll på att göra så jag sprang och skrek efter hjälp.

Killarna följde efter mig och försökte få ner mig på gatan. Jag sprang till en liten affär och bad om hjälp med att få ringa men kvinnan och mannen som var i butiken sa att de hade sina mobiler hemma.

När jag kom ut mötte jag killarna igen. De skrek något som jag inte kan uppfatta. En kille slog mig i ansiktet. Han slog mig två gånger. Då kom den man som jag bett att få låna en mobil av ut ur butiken och hjälpte mig att komma hem. Han gav mig sina uppgifter för att jag skulle kunna lämna hans vittnesuppgifter till polisen, sen gick han.

Efteråt kunde jag inte sluta gråta. När jag äntligen slutat gråta ringde jag polisen och berättade vad som hände. Min pojkvän kom hem och jag bad honom ringa också, han kan bättre svenska än mig. Men polisen kom inte. Jag vet inte hur det fungerar här i Sverige men i Brasilien, där jag kommer ifrån, skulle polisen kommit omedelbart.

Dagen efter åkte vi direkt till vårdcentralen för att dokumentera de tydliga skadorna som jag fått i ansiktet, men vi fick inte komma in och träffa någon för de sa att tiderna var slut för dagen. Vi fortsatte till polisen och frågade om vi kunde få hjälp att få en ny bostad, vi var alldeles för rädda för att fortsätta bo kvar efter vad som hänt, men polisen sa att det var socialkontorets sak.

Nästa dag hade jag mycket ont i huvudet. Vi gick till socialkontoret men mannen i receptionen försökte först avvisa oss. Sedan fick vi hjälp av hans kvinnliga kollega som ordnade ett samtal med en socialsekreterare. Personen vi fick prata med var mycket trevlig men hon sa att hon inte kunde göra något eftersom vi har en ordnad ekonomi och eftersom det inte är en familjemedlem som har trakasserat och misshandlat oss. I såna fall kan de inte hjälpa till att hitta ett tillfälligt boende.

Efter en vecka fick vi åka till polisen igen och identifiera killarna som attackerat oss. Vi bad om att de skulle få besöksförbud eftersom vi alltid är rädda att gå in och ut ur lägenheten då de alltid hänger kring porten. Vi fick sedan veta att det inte gick att ge dem besöksförbud eftersom de har släktingar i samma byggnad och polisen kan inte förbjuda dem att besöka sin släkt.

Vi började leta efter en ny lägenhet. För att göra det enkelt tog vi kontakt med förvaltningsassistenten i ett annat bostadsområde, det är samma förvaltare som förvaltar de lägenheter vi bor nu, och eftersom vi är hyresgäster tänkte vi att de kunde hjälpa oss att byta lägenhet. Förvaltningsassistenten sa att dom inte hade lägenheter som passade för oss, att de bara hade större eller för mindre lägenheter, och de mindre ville hon inte ge oss, trots att det inte skulle vara något problem för oss att bo trångt.

Vi fortsatte leta lägenhet men hörde sedan av oss till förvaltaren igen och sa att varken polisen eller socialen såg något hinder för att vi skulle kunna få byta till en mindre lägenhet. Sedan blev det tyst. Polisen hörde inte av sig till oss. Vi visste inte vad som hände och jag blev besviken och kraftlös och skrev därför till QX för att be om hjälp. De hänvisade mig till RFSL så jag kontaktade dem också. Sedan skrev vi igen till kvinnan som förnekade oss en mindre lägenhet och sa att ingen av dem vi varit i kontakt med säger att det är förbjudet att ge oss en liten lägenhet.

Nu har vi äntligen fått svar från förvaltningsassistenten med ett lägenhetsförslag. Vi ska titta på en etta i dag den 3 februari och får förhoppningsvis flytta första maj. Till dess måste vi fortsätta att leva i rädsla och panik över att komma och gå till vårt eget hem. Jag oroar mig ständigt för att någon ska knacka på dörren och är väldigt rädd för att gå hemifrån. Mitt liv har blivit något väldig dåligt.

Diego Farias historia berättad för Magda Gad

Magda Gad
magda@qx.se

Publicerad: 2010-02-03 16:43

Hjälp!

SAS vill viga ett HBT-par på planet till New York

Smygbögig danslärare i vacker dansfilm

Folsom Europe samlar perversa i helgen

"Lilla bögjungfrun" live på scen

Stjärnorna strålade på Rockbjörnen

Svagt om hbt i valmanifest

Tv-serie om välutrustad man - ikväll har ”Hung” premiär på SVT

Alla älskar Robyn - i nya QX september

Vården viktigast på Umeå Pride

"Ingen sperma i munnen"

QX listar öppna hbt-personer i valet

Castro ber om ursäkt för förföljelse

Partipolitisk uppställning på Pride

Första gaytidningen på kurdiska

Kryssa in en Hiv-aktivist i riksdagen!

Äktenskapslagen är inte Alliansens förtjänst

Heliga Birgitta

Mäktiga Maria

Jan-Eric Löwenadler begrav i stillhet

Majsan drar söderöver - men klubbar vidare

Adoptions- centrum bjuder till informa- tionsträff