”Strax innan vi klev in i taxin berättade jag för dig att jag var transsexuell”

Det var natten då jag dansade med en trasig klack som jag ramlade rakt i famnen på dig. Du var lång och stilig, du utstrålade intelligens och värme. Och du var jäkligt het! Så jag tog din utsträckta hand och följde dig hem.

Strax innan vi klev in i taxin berättade jag för dig att jag var transsexuell.
– Jag ser en vacker kvinna, sa du, jag hade faktiskt aldrig gissat det. Sen kysste du mig som en försäkran om att det inte gjorde någon skillnad.

Väl innanför din dörr möttes jag av passion för andra gången i livet. Du åtrådde mig som kvinna – inte som man, inte som transa, inte som shemale. För dig var jag aldrig något exotiskt experiment.

Vi klädde av varandra nakna och din stora maskulina kropp mötte min feminina. Jag älskade kontrasten, den fick mig att känna mig hel och sann som människa.

Trots att du aldrig närmat dig en annan snopp förut så skyggade du inte för min. Du såg den som en naturlig del av min kvinnokropp. Den satt på en kvinna så du likställde den med en vagina. Och du älskade att du så tydligt kunde se när du lyckades få mig att tända.”

Så börjar Alexis blogginlägg One Special Night…Stand där hon beskriver ett sexuellt möte som väldigt målande beskriver en vardag för många transsexuella kvinnor.
Vi kände att det var både viktigt och intressant att uppmärksamma Alexis och hörde av oss för att få veta mer om inlägget som hyllats i olika sociala medier.

Vad fick dig att skriva texten?
– Jag ville visa att det inte alls är ovanligt eller konstigt att en straight man attraheras av en transkvinna. Att vad du har mellan benen inte behöver vara avgörande för vare sig könsuppfattning eller sexuell läggning, utan att det är helheten som räknas. De män jag numera träffar ser sig uteslutande som heterosexuella. De dras till kvinnor som antingen har snippa eller snopp. De attraheras lika lite av män som homosexuella män attraheras av mig idag…

Du har fått mycket respons på den, vad skriver folk?
– Många tycker det är starkt skrivet, en fin och viktig berättelse som behöver nå ut till fler. I nuläget har jag säkert fått ett hundratal delningar och rekommendationer! I tjejgruppen StreetGäris på Facebook, där jag delade inlägget, var det flera som blev väldig förtjusta i uttrycket ”tjejsnopp”…

Du skriver att transsexuella kvinnors sexliv är tabu och att de sällan hörs, vad kan göras för att bryta detta?
– Ja, det finns en homofobisk tystnad kring det här. Många män verkar vara livrädda för vad andra män ska tänka om dem, om det kom fram att de har varit med en transtjej eller kollat på shemaleporr. Men det är ju faktiskt vi transtjejer som blir lidande, då det hela tiden förväntas att vi ska gå med på korta och anonyma sexträffar. Vi måste få mer utrymme i media till att tala om våra relationer. Berätta om hur vanligt det faktiskt är att män åtrår transkvinnor. Annars kommer sexismen och smygeriet bara att fortsätta. Sen är det viktigt att även heterosexuella män träder fram. Föreställ dig t ex att en känd idrottsman skulle bli tillsammans med en öppet transsexuell kvinna… Nåt sånt skulle definitivt bryta tabu! Och jag vet av egen erfarenhet att det inte alls vore omöjligt…

Känner du att 2015 inneburit ett steg framåt för transkvinnor då Laverne Cox, Caitlyn Jenner, Andreja Pejic och Lea T synts i stor utsträckning och tagit plats i media?
– Absolut, det går åt rätt håll! Jag tycker det är fantastiskt med alla dessa fina förebilder som nu börjar komma. Caitlyn Jenner särskilt, hon är intelligent och har talets gåva. Hos svenska transaktivister har det ju hörts en del kritik mot att det mest är cis- och heteronormativa transkvinnor som syns och hörs. Men tittar vi på gayrörelsens framgång så har receptet varit exakt detsamma. En viss normalisering utåt har krävts för att man ska kunna vinna den breda acceptansen… Jag tycker snarare det är ett större problem när man känner att man måste dölja sin transsexualism. När den väl inte framgår så tydligt hålls den ju ofta hemlig. Detta bekräftar tyvärr bara stigmatiseringen, att vi skulle ha något att skämmas för.

Hur länge har du bloggat och får du respons?
– Jag har bloggat här sen april 2014 då jag först bestämde mig för att genomgå könskorrigering. Jag får jättefin respons från alla möjliga, kvinnor som män, cis som trans, gay som straight, transvestiter som icke-binära… Många tycker jag är stark och modig som skriver så naket och öppet om min resa. Men det finns så otroligt mycket fördomar och okunskap när det kommer både till könsidentitet och sexualitet, så för mig har det faktiskt känts som ett kall att berätta! Som transkvinna upplever jag en verklighet som jag nästan aldrig ser skildrad någonstans i media, helt enkelt därför att vi saknar egna röster. Och när vi väl hörs så är det oftast genom cis-personer som tolkar våra erfarenheter och därmed sätter agendan. Det är nog den här frustrationen som har drivit mig i min vilja att upplysa och själv skriva. I nuläget har jag satt 100 blogginlägg som mål för ”transformeringen”. Sen får jag se hur jag går vidare.