Kulturfestivalen: Ursula is back in town

Det började med en bakfylla för tio år sedan…
Ursula Martinez, cabaretdiva, slår upp ögonen i sin säng i västra London och försöker minnas vad hon gjort. Långsamt kommer gårdagen tillbaka, som ett bildspel, till tinningarnas dunkande: De drack sprit. De hade kul. Och Ursula visade det enda trolleritrick hon kunde. Och sen… började de väl klä av sig?
Och sen…
Ursula Martinez flyger upp ur sängen. Det här måste hon ta vara på! Fort fram till byrålådan där gummitummen och den röda näsduken ligger. På med musik! Och till tonerna av Henry Mancinis ”A shot in the dark” börjar Ursula Martinez strippa och trolla och jucka och strippa och trolla och jucka, tills hon står spritt språngande naken – och fortfarande lyckas få den röda näsduken att försvinna.
Så föddes Hanky Panky, Ursula Martinez mest berömda nummer, som hon i tio år framfört på queera klubbar, creddiga teatrar och privata fester för prins Harry av England.
Men trots att hon tillslut står i bara mässingen, och drar fram den röda näsduken ur det känsligaste av ställen, är detta så långt ifrån en thailändsk pingpongshow man kan komma; Ursula blir aldrig ett objekt.
– Den enda plats som jag inte skulle framföra numret på, är en strippklubb. Då förstörs konceptet helt, säger hon på telefon från sin lägenhet i Hackney.
Det var lite det som hände för tre år sedan, när uppträdandet började spridas på Internet. Plötsligt fanns det på youtube, sexsajter och allt däremellan.
Ursulas inkorg fylldes av brev.
– Jag blev rädd. Jag hade tackat nej till TV-framträdanden, för att numret inte skulle spridas och missuppfattas. Men nu hade jag tappat kontrollen. En del mejl var riktigt sliskiga, säger hon.
Annars är Ursula Martinez väldigt bekväm med att vara naken bland folk. I familjens lägenhet i Croyden gick alla nakna. Mamma Mila och pappa Arthur poserade till och med, som gud skapat dem, med sin dotter på affischen till Ursulas pjäs ”A family outing”. Pjäsen var uppbyggd som en familjeterapi, där Ursula intervjuade sina föräldrar och även kom ut som flata på scen.
– Även om jag växte upp i liberala förhållanden, så blev det en grej att komma ut. Jag tror inte att det finns många flator som tar hem sin första flickvän och presenterar henne som Carol, utan att först säga ”mamma, pappa, det är något jag måste berätta”.
Men Ursula Martinez ser inte sin sexualitet som särskilt viktig för sitt skapande.
– Den finns där, eftersom det är en del av mig, men det är mer ”and I’m a lesbian, who cares, and now here’s a funny story”. Jag har alltid fått utlopp för hela min personlighet på scen, och aldrig känt att jag behöver hävda min sexualitet. Jag har alltid gjort det jag känt för, planlöst och utan att kompromissa.
Och trots det rätt queera innehållet i hennes scenkonst, når Ursula Martinez en publik bortom hbt-klicken. I augusti kommer hon till Tyrol i Stockholm, tillsammans med prisbelönta kultkabarén La Clique. Hon reser med gummimän, akrobater och en smått excentrisk göteborgare.
– Carl-Einar Häckner är en djup, känslig perfektionist som jag tycker väldigt mycket om! När vi tackade publiken efter ett gig i London gick jag ut efter honom, i precis samma kläder och blond peruk. Han blev helt paff. ”Men jag är ju här,” utbrast han. ”Hur kan jag då vara där?” Han är en vackert barnslig man, säger Ursula Martinez.
Och om hennes mest berömda trick föddes ur en bakfylla, lär turnén med La Clique ge Ursula Martinez en uppsjö av nya idéer.
– Vi har rykte om oss att kunna festa hårt. Vi spottar inte i glaset, och många av oss kan spela på alla möjliga instrument och icke-instrument, så dit vi kommer är det alltid fest.