Så länge Madame Butterfly får vräka sig i japanskt siden, plocka äppelblomster, älska hejdlöst och dö med heder på världens operascener kommer Kleenex-aktierna aldrig att sjunka i värde. I över ett sekel har Giacomo Puccinis sorgliga spektakel tillhört världens mest spelade verk, och världen över verkar publiken aldrig tröttna på att gråta över den unga japanskan Cio-Cio Sans bittra öde.

Den sanningsbaserade historien om Cio-Cio San, som blir den amerikanska sjöofficeren Pinkertons tillfälliga hustru i väntan på en äkta amerikansk fru, utspelas under det tidiga 1900-talet i den japanska hamnstaden Nagasaki. Folkoperans tyska regissören Katharina Thoma har förlagt det på svenska sjungande operahusets version till ett modernt Japan. Uppdraget att ge musikerna sura strumpor genom att fylla orkesterdiket med tårar från en ny generation, där Japan är mer förknippat med manga och Hello Kitty än geishor och harakiri, alterneras mellan sopranerna Charlotta Larsson och Clara Byström.

Madame Butterflys omutliga operaslägga verkar slå till som hårdast och effektivast just under tonåren. I samband med gymnasiebetygen utexamineras varje år en ny generation framtida operabesökare som klätt sig i svart, läst Pär Lagerqvist, identifierat sig med Butterflys olyckliga kärlek och sedan i totalt samförstånd hulkat sig till söms till hennes stora aria eller ödesmättade kärleksduett.

Efter att urpremiären på La Scala i Milano blivit ett praktfiasko arbetade kompositören om tårdryparen som sedan dess gått fram som en skenande slåttermaskin. Madame Butterfly är världens åttonde mest spelade opera genom tiderna och har dessutom nått långt bortom operahusens tiljor. Redan 10 år efter premiären spelade Mary Pickford den lilla japanskan i en stumfilmsversion, och några år senare gjordes en filmatisering där Cary Grant spelade den hänsynslöse Pinkerton. I thrillern Farlig Förbindelse har Butterflys död en central roll och i en scen försöker Glenn Close kopiera japanskans harakiri när Michael Douglas överger henne. Schönberg&Boubils succémusikal Miss Saigon, som blev Peter Jöbacks London-genombrott, är baserad på operan men handling och tid är utbytt till Vietnamkrig och sjuttiotal istället för Japan och förra sekelskiftet.

Det är inte många utlänningar som fått äran att bli staty i det traditionstyngda Japan, men på en kulle i Nagasakis hamn står Puccini i brons tillsammans med sin lilla, förälskade hjältinna. Precis på den plats där hon varje natt stod och vakade över det hav hennes älskade ”aldrig” återvände över. Som idag enkelt skulle kunna fyllas med alla tårar fällts över henne. Köp biljett – och dubbla näsdukar. Music Maestro!