Premiär ikväll på SVT: Möt Adam och Adam som spelar Rasmus och Benjamin

Klockan är 17.45 och det är torsdagkväll. Vi befinner oss i fotograf Peter Knutsons studio, belägen i en källare på Bondegatan i Stockholm. Hunden Charlie springer runt och tuggar på rekvisitan. Det råder febril aktivitet. Adam och Adam har förberett sig för fotograferingen. Kläder har provats, hår har fixats och smink har lagts på. Nu testar de olika sätt att uttrycka kärleken mellan rollkaraktärerna Rasmus och Benjamin.
Det går hett till. Milt uttryckt. Kramar, pussar, smekningar, ömma blickar, bus och rufs i håret. Fotograf-Peter hejar på. Charlie är uppspelt. Wow, de här killarna är övertygande. ”Mer äkta än ett äkta par”, noterar jag i anteckningsblocket samtidigt som blixtarna smattrar.
18.30 Restaurang Hjördis på Åsögatan. Killarna är klara med fotograferingen. Intervjun kan börja.
Hur kom det sig att ni fick huvudrollerna i ”Torka aldrig tårar utan handskar”?
Adam Lundgren: Jag blev rekommenderad till regissören av en kollega och fick komma och provfilma.
Adam Pålsson: Ja, vi provfilmade och det slog gnistor direkt. Adam är fantastisk att spela mot!
Adam Lundgren: Adam också!
Vad tänkte ni när ni läste manuset?
Adam Lundgren: Jag tänkte att ”jaha, det finns faktisk bra manus också”, ha, ha. Det är faktiskt sällan jag läst en sådan bra och välskriven story.
Adam Pålsson: Men det var också ett utmanande manus att läsa, handlingen är inte kronologisk utan man förflyttas fram och tillbaka i historien. Det kräver en del av läsaren och skådespelaren. Det är ju en känslosam och smärtsam berättelse också.
Ja, själv började jag gråta tretton sekunder in i trailern. Berätta lite om handlingen.
Adam Pålsson: Det handlar om spirande kärlek och lust under en tid då aids kommer till Sverige. Den handlar om de homosexuella män som kom till Stockholm och levde där. I detta ryms en vacker och tragisk kärlekshistoria mellan två unga modiga män.
Adam Lundgren: Som mitt i allt det här försöker upptäcka sig själva och få sin relation att fungera.

Foto: SVT1

Annons

Hur är Rasmus och Benjamin som personer?
Adam Pålsson: Min karaktär Rasmus beskrivs bäst med ett citat av Pier Paolo Paosolini: ”Jag älskar livet så vansinnigt, så desperat att det inte kan sluta bra”. Han är den sista person man kan föreställa sig död. Han är nyfiken, trotsig och han kräver sitt liv på sina villkor.
Adam Lundgren: Benjamin är helt annorlunda. Han är uppvuxen med Jehovas vittnen, med tydliga regler kring hur man bör vara och handla. Han har förtryckta känslor kring sin homosexualitet tills han träffar på Paul, alla stockholmsbögars egen ”mamma”. Det är också i hans kök som Rasmus och Benjamin träffas på julaftonskvällen 1982. De blir kära, men är samtidigt olika och lever olika liv.
På vilket sätt?
Adam Lundgren: Benjamin vill leva monogamt, Rasmus vill vara ute och upptäcka världen, vilket även inkluderar andra killar. Benjamin har inte heller kommit ut för sina föräldrar av rädsla att bli förskjuten från familjen.
Adam Pålsson: Jag uppfattar Rasmus beteende som ett beslut, han har velat det här sedan de tidiga tonåren. Det är en ideologisk handling när han kommer till Stockholm och tar för sig. ”Jag älskar dig och jag vill ligga med andra”. Sådan är Rasmus.
Adam Lundgren: Benjamin är mer att ”två blir en”. Man vill leva tillsammans, men det är olika liv.
Adam Pålsson: Jag kan känna igen mig i detta att slitas mellan olika känslor. Att känna sig polyamorös ena stunden och hopplöst konservativ den andra. Sedan måste man komma ihåg att Rasmus och Benjamin bara är nitton år när de träffas.
Hur var det att spela Rasmus och Benjamin?
Adam Lundgren: Jag funderade kring hur jag skulle gestalta den här homosexuella mannen utan att det blir för kliché eller stereotypt. Det var också en väldig bredd på scenerna. Texten var svår ibland och många scener var tunga. Jag ringde upp Jehovas vittnen och gick till Rikets sal för att göra en del research.
Adam Pålsson: Det svåra är att vi hade ett ansvar för hur vi berättade.
Vilken sorts ansvar?
Adam Pålsson: Att skildra hur det var. Vi var ju inte med på den tiden själva, vi har inte upplevt hur det var när aids kom till Sverige. Sen har jag en känsla av att homorörelsen var brokigare för trettio år sedan, idag är det mer likformat.
Adam Lundgren: På gott och ont?
Adam Pålsson: Mest på ont tycker jag. Bögar är ju som alla andra grupper, de drar till sig kommersiella krafter, de ses som en köpstark grupp. Då är det risk att det viktiga engagemanget går förlorat.
Behövs samma kamp idag?
Adam Pålsson: Häromdagen gick jag ute på Djurgården. På en bänk satt två unga killar och hånglade. Jag kunde känna en kamp mot människors blickar. Det reagerade jag på. Även om det inte var syftet var det en politisk handling de utförde. Så ja, samhället är fortfarande heteronormativt och då behövs ett engagemang.
Era karaktärer är två bögar som blir kära i varandra. Hur var det att spela in kärleks- och sexscener?
Adam Lundgren: Jag tyckte nästan att det var lättare med en kille än med en tjej. Kanske för att vi var fysiska med varandra med en gång så att det aldrig blev en grej av ta på varandra.
Adam Pålsson: Man måste vilja ta på den andra personen, man måste vilja ha kontakt. Det måste finnas ett sug, annars blir det inte bra.
Adam Lundgren: Vi kunde ta på varandra även när vi inte behövde det. Man blir bekväm med att vara fysisk med den andre.
Hur då?
Adam Pålsson: Man har mycket gratis om man är intresserad av sin motspelare, om det finns en attraktion. Sen tänker jag att det finns läggning – och så finns det beteende. Man kan stimulera olika sidor hos sig själv. Det är spännande men säger ju inget om ens läggning. Det underlättade att vi kunde ta på varandra i pauserna. Man kommer bättre in i relationen då.