De amerikanska änglarna har landat i Linköping

Hur kommer det sig att ni valt att kalla den Änglar i Amerika, när Stockholms Stadsteater satte upp den hade de ju originaltiteln?
– Om vi har utländska titlar på våra pjäser säger abonnenterna ifrån och vi får ingen publik, förklarar Pontus Plænge som spelar huvudrollen Prior, en aids-sjuk före detta drag queen som ser änglar uppenbara sig i vardagsrummet. Tobias Almborg, som spelar rollen som Joe Pitt, mormonjuristen som förälskar sig i och inleder en relation med den man som nyligen lämnat Prior, rädd för vad AIDS gör med en människa, håller med.
Änglar i Amerika handlar dock inte bara om aids utan om amerikansk inrikespolitik under 1980-talet, om politisk makt vilket gestaltas av smygbögen Roy Cohn, och om gay-rörelsens framväxt. Men även om möten mellan oväntade personer. Sammanlagt är pjäsen uppdelad på två delar på sammanlagt sex timmar, vilket på Östgötateatern har blivit 4 timmar.

– Regissören Tereza Andersson har gjort en bearbetning där fokus ligger mer på de oväntade mötena än på de politiska aspekterna som kräver en viss förkunskap och som inte är lika allmänmänskliga, men vi har kvar referenserna till Reagan som en tidsmarkör till exempel, säger Tobias Almborg.

Angels in Amerika är en pjäs som präglas av surrealism och oväntade möten till exempel när Prior träffar en ängel som pratar med honom, i en central del av pjäsen. Och även om Pontus och Tobias inte är överens om det som sker i pjäsens är verklighet eller om det är Priors projicerade dödsångest som gestaltas är de överens om att pjäsen belyser fantasins kraft och livets möjligheter. Och att den även predikar fördomsfrihet, som när mormonske Joes mamma blir nära vän med Prior, en aids-sjuk bög med ett förflutet som drag queen.

– Alla skådespelare på teatern är överens om att det är världens bästa pjäs och de som fick vara med blev jätteglada, berättar Pontus.

När Angels in America senast sattes upp var det på Stockholms stadsteater med Ola Rapace i rollen som Prior och Johannes Bah Kuhnke som Joe. Två till synes heterosexuella skådespelare i ledande bögroller vilket ledde till en del kritik och diskussion om representation och vem som får spela vilka roller på teaterscenen. I den här uppsättningen spelas rollerna av öppet homosexuella män, Förändrar det uppsättningen på något sätt?

– Jag är helt övertygad om att det spelar in. Det var ett medvetet val från Tereza Andersson att ha med oss. Det ses som en kompetens, en skådespelare ger av sig själv för att skapa gestaltningen, de erfarenheter man har som homosexuell hjälper och påverkar en i det arbetet, men det är nog viktigare att vi finns med i ensemblen än att vi har just de här rollerna, hävdar Pontus.
– Det finns en del heterosexuella skådespelare som kan göra rollen bättre än vad jag kan, eller lika bra. Att jag som homo skulle göra rollen bäst är bullshit, slår Tobias Almborg fast och fortsätter; däremot så hjälper det mig att förstå.

I år är det 30 år sedan det första aidsfallet upptäcktes i Sverige och Pjäsen utspelar sig på 80-talet. Vad har den att säga unga bögar idag?
– Det är viktigt att lära sig om sin historia, den säger nödvändigtvis inte något om deras liv idag men kan hjälpa dem att förstå det, säger Tobias.

– Den visar på utsattheten i den marginaliserade grupp som homon utgör än idag, fyller i Pontus i.