– Du blir en summa av alla människor du träffar. Jag hoppas föreställningen peppar publiken att ha drömmar – och förverkliga dem, säger Apollo till QX.
Han är en välkänd profil inom Stockholms klubb- och gayvärld. Dansare, DJ, skådespelare och radioprofil. Under flera år har han rapporterat i P3 om den dolda queerkultur som finns i Mellanöstern. Under epitetet Professor Bög har han berättat om sina resor i Syrien och Libanon och sina möten med hbtq-personer där. Det var när han medverkade i föreställningen Happy End på Stadsteatern som regissören Carolina Frände fastnade för hans berättelser och uppmanade honom att göra en föreställning om sitt liv.
– Jag var en drömmande 5-åring som kände att jag inte hörde hemma någonstans. Jag tog mig till en elitistisk dansskola i Stockholm och sedan vidare ut i världen, berättar han.
Apollo säger att arbetet med föreställningen nästan varit terapeutisk. Hur han har fått bearbeta sin känsla av att vara ett freak och att vara utsatt i skolan. Processen har inneburit mycket skratt men också gråt, men på ett härligt sätt understryker han.
– Jag får lust att krama mitt unga Apollo-jag och säga till honom att ”allt kommer att bli bra”. Det är också den känslan jag vill förmedla till publiken. Nu är jag 40-plus och har dealat med all skit som hänt. Nu är jag redo att berätta.
Föreställningen bygger på människor, möten och musik. Tiden i New York präglade honom som 17-åring mycket med den bubblande gryta som klubbarna där utgjorde. Han berättar om en tid som då gaylivet färgades av kriget mot aids, ilska men också kreativitet och passion. De som lyssnat på Apollos rapportering som Professor Bög kommer känna igen sig.
– Jag berättar om dråpliga träffar i Syrien och betoningen i föreställningen är på kärlek. Sensmoralen är att den du minst anar, kan vara den som står dig närmast.
Apollo hoppas att pjäsen ska kännas relevant för en hbtq-publik genom att det går att känna igen sig i hans berättelser. Samtidigt hoppas hans historia kan öppna upp nya perspektiv kring rasism och andra kulturer än de man känner igen.
– Det här är en föreställning för alla som föds på fel plats, i fel kropp eller i fel sammanhang. Det här är en pjäs som visar hur viktigt det är att ha drömmar och att puppan i slutändan alltid blir en vacker fjäril.