Succé för Saade!

– Betyg! Tippning! Allt om Melodifestivalspremiären!

Yes! Melodifestivalen 2015 är igång. Och efter att ha sett genrepet så ser det sååå mycket bättre ut än förra året. Sanna Nielsen är fantastisk som programledare och Robin Paulsson är pålitligt rolig som hennes jämnlånga kollega.
Vi är lite tillbaka där Gina och Danny lämnade oss 2013: Många stora och påkostade shownummer med nya texter som underhåller medan vi ska rösta tummarna blåa.
Det är smart av SVT att satsa just så här efter floppen fjol. Det är tryggt, roligt och lyxigt med rosa plymer och guldklänningar. Precis vad Sverige behöver under de här sex kalla vinterveckorna.

Under kvällen bjuds vi även på en kul sketchgrej om hur Robin alltid velat programleda med Sanna. Klippet från 1996 är Mello-guld…

Filippa Bark funkar helt okej som sidekick. Hon är rätt kul emellanåt. Det är ingen skrattfest men hon växer nog in i rollen under de här veckorna.

Håll också utkik efter när både QX-loggan och vårt senaste schlageromslag dyker upp i rutan när Filippa Bark tittar in på Bee Bar för att hälsa på barprofilen Linus Lind…

Så där.
Nu över till betygen:

Molly Pettersson Hammar ”I´ll Be Fine”

QX QX QX

Ronny: Jag har aldrig brottats så här mycket med att dela ut betyg. För min personliga smak är i år något helt annat än vad jag tror och vad jag känner att låten förtjänar. Jag tycker det här är ett rätt trist startfält med många låtar som jag inte kommer att lyssna på efter den här veckan. Molly är en grym sångerska som sätter varenda ton och har ton av utstrålning. Jag tippar att det kommer att gå riktigt bra, och tippar minst en Andra Chansen-plats för den här souliga poplåten. Personligen är jag inte helt såld på den här typen av svängig Jennifer Brown-soulpop. Men jag fattar att andra tycker om det.

QX QX QX

Ken: En fantastisk smart öppning som direkt placerar årets Melodifestival här och nu. En fartig, kontemporär radiohit där referenser som Adele och Emeli Sandé far genom huvudet, och där Mollys röst får växla mellan djup soul och Pernilla Wahlgrens Piccadilly Circus-tjut. En av mina tre favoriter i denna deltävling, och jag är säker på att den kommer hitta vägen till finalen antingen i kväll eller via Andra Chansen (då den i så fall redan lär vara en radiohit). Betygsfyran är nära.

Daniel Gildenlöw ”Pappa”

QX

Ronny: Kladdigt, smetigt och sentimentalt med Pain of Salvation-sångaren Gildenlöw som stillasittande sjunger om sin frånvarande pappa. Vi varnar alltid för att folk kan komma att rösta på sådant här tråk, men denna gång struntar jag i varningarna och tippar det sist.

QX

Ken: Om man ska komma undan med en sådan här snyftig Cat’s in the Cradle-historia så måste det kännas äkta och på riktigt, och det finns det ingenting, INGENTING, i den här låten som gör för mig. Varenda klyscha om vindrickande morsor och pappa som skaffat ny familj går mig blankt förbi. Det är möjligt att det beror på att jag är en kall och cynisk människa, men vet ni, jag kan ta det om alternativet i så fall är att rösta den här låten vidare i tävlingen.

Rickard Söderberg & Elize Ryd ”One by One”

QX QX QX

Ronny: Den här låten växer hela tiden för mig. Tänk maffig Eurovision-ballad med två storslagna sångare: Det är snyggt, dramatiskt och pampigt. Jag gillar Elize, men Rickard är favoriten här. Han är ett mäktigt väsen som det är omöjligt att slita ögonen från. Min enda invändning är att man hade kunnat spetsa produktionen lite: Mer av allt och framförallt mer schlagerdramatik. Nu är resultatet bra, men det hade kunnat vara väldigt bra. Hoppas att den får en AC-plats vilket gynnar den.

QX QX QX

Ken: Mycket mer ”en låt på riktigt” (vidrigt uttryck egentligen) än vad man kanske kunde misstänka när en operaröst möter en rockröst i den här tävlingen. Skönare duo än den här får man leta efter och de har vunnit över mig mer och mer för varje repetition de gjort den här veckan. Härligt svulstig Eurovision-pop med häng på Andra Chansen.

Dolly Style ”Hello Hi!”

QX QX QX

Ronny: Inledningen där de tre sångerskorna i pastellperuker leker dockor är skoj och låten är ju som gjord för en sån som mig: Barbie Girl möter Hello Hey typ. Och visst gillar jag låten, det är, trallvänligt och flickigtpopigt. Men det som tar emot är det småtaffliga numret och just att man tramsat till det genom att köra den här halvdana Yohio-looken. Det är liksom inte på allvar åt nåt håll. Jag fattar inte varför man inte bara kunde gjort ett färgglatt Caracola-nummer där man tog flickpopen på allvar och de tre 18-åriga tjejerna hade fått se snygga ut på deras villkor, och inte tvingats på tre Buttericksperuker och badydollkläder i kalla pastellfärger. Gör om och gör rätt, för låten är ju kitschigt härlig.

QX QX

Ken: Låten sitter som ett klister i skallen redan efter första lyssningen, och jag tycker det är roligt att nittiotalets Aqua-pop äntligen får en renässans. Samtidigt är det något med dockkonceptet som gör att jag inte går igång på alla cylindrar över detta och i längden blir låten dessutom mer än lovligt tjatig. Den kommer säkert spelas sönder och samman på schlagergolven redan ikväll, men jag tror inte att barn- och nostalgirösterna räcker för att ta trion vidare.

Behrang Miri feat. Victor Crone ”Det rår vi inte för”

QX QX QX

Ronny: Precis som med Mollys låt så är jag personligen inte totalsåld, men den här radiodängan har vuxit under veckan och nu nynnar jag med. Vi bjuds vemodig radiovänlig svensk midtempopop med rapverser som känns kompetent och modern. Och jag tycker det känns som att den kommer att bli en enorm hit. Jag tror att folk kommer att älska detta, lätt AC!. Behrang är charmig och likeable, och 23-åriga snyggfyndet Victor Crone sjunger refrängen snorbra.

QX QX QX

Ken: Modern P3-rap i samma skola som låtskrivaren Albins tidigare hits. Behrang byter ledigt genre från förra gången han deltog i tävlingen, och Victor Krone visar sig vara ett riktigt fynd (både sångmässigt och att vila ögonen på). Utan tvekan den bästa rap-låt som Melodifestivalen fått fram, och utan tvekan en stark kandidat till att gå direkt till Friends Arena ikväll.

Jessica Andersson ”Can´t hurt Me now”

QX QX

Ronny: Jessica Andersson är en av mina favoritsångerskor. Hon har ett vemod i rösten som få andra har och jag älskar hennes tidigare MF-utflykter. Men det här blir tyvärr bara ”okej”. Den country-aktiga schlageralladen är fin, Jessica looks lika a million bucks och scenbilden är snygg, men låten griper liksom aldrig tag. Det är som att Empty Room och I did it for love fått en oönskad lillasyster som gör sitt bästa i tre minuter men aldrig lyckas få till det. Jag är så orolig för att Jessica gör en Shirley och slutar sexa typ. Så synd på en stjärna som alltid förtjänar avancemang i Mellon. Men låten är helt enkelt inte ”hundra” i år.

QX QX

Ken: Jag gillar ju Jessica, men i schlagertermer så är det här tyvärr mera en Kom än en Kalla Nätter – och då menar jag inte låtmässigt utan i bemärkelsen ”ett märkligt låtval att komma tillbaka med” vs. ”en fantastisk kommande schlagerklassiker”. Det enda jag kan komma på att säga om låten är att den är fin. Fin, men förvånansvärt konventionell och enformig. Det händer liksom ingenting från att låten startar tills att de tre minuterna passerat, och jag tror tyvärr inte ens att Jessicas schlagerstar-quality kan hjälpa den vidare i tävlingen.

Eric Saade ”Sting”

QX QX QX QX

Ronny: Eric Saade. Var ska man börja? Killen kommer tillbaka och visar var skåpet ska stå från bildruta ett. Det är snygg synkrondans med glimten i ögat, sommarpoppig refräng och påkostad revisita med en liten balkong som svävar över publiken. Det här är vad Melodifestivalen handlar om! Jag tyckte att Sting, en Olly Murs/Moves like Jagger-kusin, var bra när jag hörde den under uppspelningen, men när jag såg detta treminutersnummer så föll alla bitar på plats. Nu är det en slutsegercontender. Och jag älskar att Eric har glimten i ögat och är en charmig och glad popstjärna, och inte bara känns hård och tuff. Bäst!

QX QX QX QX

Ken: Man kan säkert ha många åsikter om Eric Saade men det är ett obestridligt faktum att i den här bubblan som kallas Melodifestivalen så spelar han i en egen division. Här är han en superstar, den som har de mest effektiva poplåtarna och den med de absolut mest spektakulära scenshowerna. 2015 är inget undantag, och med Sting uppdaterar han (och Mello-geniet Fredrik Kempe) sitt tidigare sound till dagens poplandskap. Det är Olly Murs, det är One Direction och det är kvällens bästa låt och show by a mile. Allt annat än direkt till final vore skamligt – för oss som röstar.

Så med det sagt.
Så här säger vi:

Till final: Eric Saade & Molly Pettersson Hammar
Till Andra Chansen: Behrang feat. Victor & Rickard Söderberg & Elize Ryd
Femma: Jessica Andersson
Ut:Dolly Style & Daniel Gildenlöw