De var bäst på Popaganda!

Att Robyn var fantastisk på Popaganda-festivalen i Stockholm i helgen var kanske ganska väntat,
 men det var inte hon som fick QX Ken Olausson att gråta pop-tårar av glädje. Här är fem andra artister ni borde ha sett på Eriksdalsbadet i helgen.
Främst av allt blev jag knockad av The Sound of Arrows. Med alla hajpade elektroband som kommit de senaste åren är det lätt att glömma bort att det absolut vackraste av dem alla är svenskt, består av Stefan Storm och Oskar Gullstrand och har melodier som får den mest cyniske att fälla glädjetårar. Jag hade bara hört Into the Clouds tidigare av de låtar de spelade och ändå älskade jag varje sekund av varenda ny poppärla de radade upp. Minns någon 80-talsgruppen French Revolution? Det här är den musiken 2010 – fast samtidigt 2010 gånger bättre.

Samtidigt var jag ju på Popaganda främst för Hurts. Manchester-duon, vars debutskiva recenseras i nya numret av QX nästa vecka, har fyllt min scensommar med några av de bästa låtar jag hört på år och dar, och de visade sig vara precis lika snygga och säkra på scen som på skiva. Att ha en kör bestående av en operasångare ger dessutom alltid plus i min bok, och lita på att det var sista gången vi såg Hurts på något som heter "lilla scenen" på en festival.

Dessa två grabbduons var snäppet över allt annat på Popaganda för mig, men jag gillade även en tredje sådan, brittiska Monarchy, vars medlemmar alltid bär mask - enligt uppgift för att skapa mer fokus på deras elektroniska musik. Inte lika betagande som de två tidigare nämnda duornas konserter kanske, men klart godkänt och med mersmak.

Klart godkänt var även brittiska poptjejen Ellie Goulding, som lyfte sitt ganska träiga debutalbum till oanade höjder live och som fick igång ett ganska bra party under fredagens isbitande kyla, och såklart avslutande lördagskonserten med brittiska Hot Chip, som faktiskt lyckades med bedriften att trumfa Robyn vad gällde att få hela publiken att dansa. Även längst bak i publikhavet förvandlades barnpoolen till ett dansgolv för euroforisk indiedans och festivalen kunde nog inte ha avslutats snyggare.

Fast med allt detta sagt så visst var Robyn fantastisk. Vilken annan artist kan mitt i en konsert dra på en av sina låtar playback, sätta sig och äta en banan och sedan köra ett boxningspass genom hela låten utan att sjunga ett ord – och ändå få det att framstå som det coolaste och mest självklara i världen? Robyn är verkligen Sveriges klarast lysande stjärna och med tanke på publikresponsen från de 12000 framför scen (festivalen var slutsåld båda dagarna) en solklar profet i sin egen hemstad.

Sammanfattningsvis togs min Popaganda-oskuld på ett väldigt fint sätt. Nog kunde det ha funnits toaletter på ölområdet, skärmar åtminstone på den stora scenen och varit rejält mycket varmare, men en svårslagen uppställning popartister och så konstsim på det förlåter mycket. Vi ses bland badankorna nästa år igen!