Jo jag har kvar den. Den helt gröna Bootleg-LPn från en av Reeds konserter. Lite skamsen var jag när jag köpte den illegala inspelningen, men för mig var Reed under en period på 70-talet den store husguden. En hippieperiod som gått över i en mörkare miljö baserad i betong och ruffiga bakgator. En musik som lockade mig lika mycket som mixen av bögsex och revolt i Lindsay Anderson film If… där det våldsromantiska budskapet att ”Violence and revolution are the only pure acts,” fick det att pirra lite extra i min unga själ.
Reed, Velvet Underground, Andy Warhol med de revolutionerande filmerna om bögar, transor, prostituerade, sleaze och droger i städernas stad New York passade utmärkt in i allt det jag romantiserade.
För en liten kämpe i långt hår, Mah-Jong-kläder och Vietnambulletinen i högsta hugg, blev Lou Reed och Velvet Underground en möjlighet att drömma sig bort från det välordnade Stockholm och hitta en queer miljö att identifiera sig med.
David Bowies färggranna Ziggy Stardust make-up stod sig slätt jämfört med Reeds Transformer där han i Perfect Day sjöng om hur vi två skulle dricka Sangria i parken!
Även om I’m Waiting for my man, handlade om droger så blev det i min värld med begränsad förståelse av texterna en sång om att vänta på manlig förlustelse.
Walk on the Wild Side blev, innan jag började sjunga kampsånger i Frigörelsedemonstrationer, min homosexuella frigörelsesång. Och i albumet Berlin från 1973, liksom låten med samma namn, skvallrade om stämningen i en stad vid muren. Coney Island, albumet från 1975 och efterföljande Rock and Roll Heart blev de två sista jag köpte. Reed hade gett mig det jag behövde, discomusiken tog vid för att tillfredsställa en natt på stan, Grace Jones levererade det melodramatiska ”toi aussi tu detestes la vie” i låten ”Strange I’ve seen that face before” och punken tog över det råa.
Någonstans där försvann Lou Reed ur mitt synfält helt och hållet.
Men hans musik och hans tid växte fram samtidigt med Gay Liberation. Knappast som parallella företeelser men bägge barn av sin tid.
Då och då får jag frågan från unga homosar om det inte var svårt att vara hbtq på 70-talet. Nja, inte direkt, kan jag svara. Visst fanns det diskriminering på en nivå som påminner om dagens Ryssland och visst var det få som vågade vara öppna. Men samtidigt var det då som den öppna revolten mot sexuella fördomar formade sig och om någon era varit queer, så var det då.
Utan Lou Reed hade inte jag, och garanterat många med mig, hittat fram till det som blev en Gay Liberation.
Lou Reed avled den 27 oktober 2013, 71 år gammal.