Favoriten tar tydligt ställning mot homofobi

Det blev lite som jag misstänkte; det bästa jag såg i Slottsskogen under en ganska trevande förstadag på årets Way Out West kom i från kvinnor. Ifrån inledande Poliças sångerska Channy Leaneagh som försökte få i gång en småloj festivalpublik på eftermiddagen, till en supertaggad Nicole Sabouné som en bra bit efter midnatt klart bevisade att bli upptäckt i en TV-talangjakt inte är något hinder för att få medverka på Sveriges creddigaste festival.

Allra roligast hade jag till Rebecca & Fiona, som likt ett tiotalets Lili & Susie brände av en LED-pimpad supershow som fick festivalens tältscen att förvandlas till ett svettigt dansinferno. Under tjejernas cover av ABBAs Take a Chance on Me till en fond av flygande läppstift fick jag mera känslan av att står framför en Pride-scen än jag fick under hela Pride…
Varför festivalen placerat gubbrockarna Motörhead på största scenen och tjejduon i det lilla tältet var första dagens största fråga. Obegripligt.

Mest ledsen var jag att jag missade Silvana Imams arga hiphop (samplar man Ace of Base är jag alltid ombord) på nya Dungen-scenen och därmed också den alternativa Pride-låt hon utlovat. Istället såg jag min gamla idol Neneh Cherry jobba stenhårt för att försöka få igång publiken till låtarna från senaste albumet Blank Project. Det gick sådär. Trots att Neneh slet som en oxe, vaknade publiken först i avslutande åttiotalsklassikern Buffalo Stance, ännu ett bevis på att har man inte låtarna så hjälper det inte hur bra man än är live.

Men allra, allra bäst var en två meter lång tjugofyraåring från Dublin som heter Andrew Hozier-Byrne, men som kort och gott kallar sig för Hozier. Igår natt på festivalens klubbdel klev han ut på Lisebergs lilla dansbana och brände av en magisk konsert med sovande bergochdalbanor som fond. Med sin enormt starka röst och ett knippe snygga blues-möter-gospel-möter-pop-låtar trollband han oss som var där och visade tydligt att han är klart destinerad för större scener. Hozier är ett namn ni bör lägga på minnet!
Absolut hårdast träffade hiten Take Me to Church, låten vars video är bland det jobbigaste, viktigaste och samtidigt mest vackra jag sett i år. Kolla själva.

Jag träffade Hozier innan konserten och frågade om varför han valt att göra en så tydligt politisk video. Han berättade då att även om låten främst handlar om kyrkan, och om att frigöra sig själv som människa genom kärlek, så finns det i dagens samhälle så många andra maktstyren än kyrkan som tar ifrån människor rätten att vara de de är. När videon skulle göras tänkte han då främst på länder som Ryssland och Uganda, och därför ville han berätta berättelsen om de två killarna och deras öde.
Han berättade också att han inte tagit så tydlig ställning mot homofobi eller varit så uppenbart politisk tidigare, men att han gladdes åt att se att de positiva reaktionerna klart varit fler än de negativa och att han var lite överrumplad av videons framgångar och dess funktion som diskussionsskapare.

Den vackra videon är dock bara grädden på det fantastiskt musikaliska moset som är Hozier och vill ni veta mer om denna underbara man kan ni läsa en längre intervju i musikbloggen Being Blogged

Idag blir det mera grymma brudar på Way Out West; Mø, Janelle Monáe, Icona Pop, Naomi Pilgrim, Little Dragon och, framförallt, Mapei.
Vi ses där.