”Mäktigaste allsången i festivalens historia”

….Robyn.
Men mer om den svenska superstjärnans spelning längre fram.

Den sista dagen kunde ha börjat bättre. Precis när Linda Pira och hennes Dramaten-koncept Ladies First går på scen så öppnar sig Göteborgs himmel och en månadens värsta regn brakar ner över Slottsskogen. Linda och hennes stencoola brudar gav sig såklart inte ändå, och mot slutet när alla hitsen kom så var röjet så enormt att det säkert var få i poncho-havet framför scen som tänkte på vätan.

Tråkigare då för DJ-farbröderna i Above and Beyonde som i samma rasande regn försökte få upp lite Ibiza-klubbstämning strax därefter med ett hundratal tappra framför Flamingo-scenen, men desto mera kul för Elliphant som fick orättvist mycket publik för sin ganska svaga konsert på festivalens tältscen parallellt.

Men när Veronica Maggio stiger upp på scenen någon timme senare så var det som om regnet insåg att det var lika bra att ge upp. Maggio har en av festivalens största publiker i sin hand från ruta ett, radar upp hit efter hit till tusenhövdad allsång, och när allt avslutas med Jag Kommer, Hädanefter och mängder av konfetti så är vädret redan en bisak i vårt medvetande. Satan i gatan vad bra hon är live!

Strax därefter är det dags för Annika Norlin att spela låtar från båda sina alter egon Säkert/Hello Saferide, och även om uttrycket på scen är diametralt motsatt Maggios så är hennes publik minst lika mycket med på noterna. Annika bjuder upp ett gäng från publiken att sitta med henne på scen och hon har alla sina texter projicerade på väggen bakom sig som en sorts indievärldens svar på Lotta på Liseberg. Det är vackert och intimt, ja nästan lite för intimt för en festivalspelning, men ingen kan förneka att det är en rejäl hitskavalkad som hon bjuder på och hennes publik älskar det som sagt.

Sen så blev det dags att avsluta årets festival. Det har muttrats mycket om att Way Out West haft för svaga toppnamn i år, men när Robyn till slut står på scen och bränner av hit efter hit efter en inledande halvtimme med bara Röyksopp, så är det utan tvekan en gästande världsstjärna rekordpubliken framför scen tittar på. Att hon råkar vara svensk och hojtar ”Jag har så mycket energi i natt att jag inte vet vart jag ska göra av den!” mellan låtarna är bara en bisak när allsången i Dancing On My Own är bland den mäktigaste som hörts i festivalens historia. En fantastisk avslutning.

Fast OK, ännu senare på kvällen dök som vanligt klubbpaniken upp. Vilket skulle bli den hetaste efterfesten? Förmodligen låg Trägårn bra till, där köerna ringlade så långa att det tyvärr var omöjligt att ta sig in för att se hyllade Lorentz och Sveriges absolut coolaste pop-flata Beatrice Eli. Jag hoppas jag får fler tillfällen!

Och på tal om Beatrice Eli. När jag lämnar årets upplaga av Way Out West så dyker det upp en fråga knuten till ”den där andra festivalen” som jag brukar täcka för QX räkning: Hur kommer det sig att vi i Melodifestivalen år efter år får fram nya kommersiella pop-killar men knappt inga tjejer överhuvudtaget? Detta samtidigt som det på den svenska indiepopscenen just nu kryllar av grymma brudar, festivalaktuella Mapei, Seinabo Sei, Marlene, Nicole Sabouné och Naomi Pilgrim som synts på WOW är ju bara toppen på isberget, men man ser knappt några nya, rena pop-snubbar här? Jag har inget svar, men det ska bli intressant att se om det ändrar sig tills nästa år.
Vi ses i Slottsskogen då!

Ken sammafattar WoW 2014

Årets bästa: Hozier på Polketten

Årets bästa 2: Mapei på Linné-scenen

Årets sämsta: Lika mellan alla galna getingar och lördagens hällregn

Årets gästartist: Markus Krungård var på scen med ungefär alla.

Årets uteblivna gästartist: Håkan Hellström. När han inte dök upp i Maggios Hela Huset hördes en kollektiv suck av besvikelse i publiken – och flera gick därifrån.

Årets positiva överraskning: Clean Bandit och Slowdive

Årets negativa överraskning: Sexistiska filmer bakom ett lojt Outcast gav rättvist upphov till debatt.