Berätta vem är du?
– Jag heter Eido Al Fakir och är artist och låtskrivare. Jag är en person som brinner för jämställdhet och människors lika värden. Precis som regnbågsflaggan så har min musik många färger. Min musikstil är en blandning av cabaret, jazz, pop, och soul, och med mina rötter från Damaskus så ger jag alla dessa influenser en unik orientaliskt touch.

Hur kommer det sig att du uppträdde på Pride?
– Det var själva låten som tog mig dit. Jag fick spela upp den på en singer/songwriter-workshop och föreläsaren tyckte att sångens budskap gick hand i hand med Prides anda. Så det var helt enkelt perfekt tajming med rätt låt för rätt person.

Är din låt riktad till någon speciell?
– Låten är skriven som ett brev till en person som är homofobisk och som tror på ett heteronormativt samhälle. Texten ifrågasätter och kritiserar de heteronormativa värderingarna, de typiska argumenten mot homosexualitet och det nedvärderande sättet att se på kvinnor.

Varför skrevs den?
– Jag skrev den som en reaktion mot den ökande homofobin runt om i världen. Det är tyvärr så att det går bakåt i flera länder när det gäller HBTQ-rättigheter. Jag har själv lidit av människors homofobi och jag känner hur den har en stark effekt både på samhället och vi som lever i det. Det är helt enkelt ett obegripligt hat.
Syftet med låten är att få människor att öppna ögonen och förstå att de argument som används mot homosexualitet bara är ihåliga och värdelösa.

Är den typisk för den typ av musik du vill göra?
– I konceptet ja, men inte riktigt i soundet. Texten och budskapet är lika tydligt som det brukar vara. Den är dock mer elektronisk och har inte samma ”live-sound” som jag brukar ha när jag kör med bandet eller själv med min gitarr. Men precis som resten av min musik, så är låten teatralisk och kommer till liv genom ett dynamiskt scenframträdande. Jag brukar utmana mig själv i mitt skrivande och hitta nya influenser och inspirationer, men har fokus på att aldrig tappa kärnan i min musik. Det ska alltid vara äkta och ärligt.