”Inte en enda död sekund”

– QX Ken Olausson hyllar Alcazars discoshow

QX QX QX QX

Alcazar ”Disco Defenders”, Show, Rondo, Göteborg

Det är ganska lätt att avgöra om du tillhör målgruppen för den här krogshowen. Är du någon som gillar personliga shower där artister pratar om sina liv mellan avskalade, akustiska versioner av bortglömda albumspår, ja då har du hamnat helt fel. Är du däremot någon längtar efter en fantastisk show som avslutas på Sveriges största dansgolv, ja då hoppas jag du redan har biljetter.

När Alcazar bokstavligen kraschar med sin discokula på Rondo i Göteborg i kväll bjuds det nämligen inte på en enda död sekund. De som inte gått på toaletten eller fyllt på i baren innan får räkna med problem när hit efter hit radas upp. Halva discohistorien klaras av i ett rasande tempo i en show som bäst kan beskrivas som ett nittio minuter långt Melodifestivalnummer korsat med någonting Lady Gaga, Madonna och Kylie drömt ihop tillsammans.

Bandet har aldrig sett snyggare ut, aldrig låtit bättre (deras hits fungerar alldeles utmärkt med ett röjigt liveband, och lite dammiga låtar som exempelvis Mènage A Troi får ett helt nytt liv) och har nog aldrig varit i bättre form.

-”Orkar ni mera!?” skriker bandet vid ett tillfälle.

-”Ja, men HUUR orkar ni!?” skriker en dam dansandes på bordet bredvid mig.

Frågan besvaras aldrig, och istället lägger Andreas, Tess och Lina in ännu en växel. Den lugnaste stunden vi får är förmodligen en makalös version av Singing to Heaven, fantastiskt upp-pimpad av en gästande Malena Ernman.

Minst lika viktigt för upplevelsen är Maggan Julles otroliga kläder (något liknande har nog aldrig setts på en svensk krogscen), dansarna, Benke Rydmans Barbarella-inspirerade scenografi och så Sveriges kanske bästa show-regissör Edward af Silléns varma hand bakom allt som knyter ihop lösa trådar mot slutet som man inte märkt tidigare att de fanns.

Så varför en ”bara” en fyra i betyg? Jo, då jag ser föreställningen på ett genrep tvingas bandet brottas med både en svårflörtad, gratisgående sponsorpublik och tekniska problem. Den här föreställningen är för mig så gjutet en femma som bara väntar på att brisera, att det vore fånigt att dela ut den redan innan de är där (vilket med största trolighet är ikväll på premiären). Som stort fan av bandet kan jag ju inte heller låta bli att sakna en massa favoriter som inte får plats på en och en halv timme.

Det gör dock inte den där svårflörtade gratispubliken jag nämnde innan. När Stay the Night drar igång (det är väl igen överraskning att showen avslutas med låten som nästan på dagen sex år sedan såg dagens ljus bara några meter bort från Rondo, och som fortfarande är en av de bästa Melodifestivallåtar som skrivits) är stämningen på Rondo att jämföra med en kombinerad After Ski, möhippa, och ett studentflak. Snacka om att vända en publik! Och genialt nog transformeras då lokalen och showen till ett enda stort dansgolv, där festen fortsätter med en DJ-ande druga till ända in på småtimmarna.

Missar ni vårens glittrigaste party kan ni inte skylla på discon.
Bara på er själva.