Seinabo Sei var fullständigt fantastisk och gästades av både Vincent Pontare och Salem al Fakir, något som kanske toppades av Amanda Bergman som fick hjälp på scen av både (ex-maken) The Tallest Man on Earth och First Aid Kit. Deportees, Jamie XX och Massive Attack lockade massor av publik, och i Linnétältet charmade björniga Jack Garratt skjortan av en kanske lite oväntat stor publik som flytt undan regnet.
Men gårdagen handlade så klart mest om en enda artist.
När Sia Furler stiger på Flamingo-scenen vid 23-tiden på lördagskvällen för att avsluta årets Way Out West så ser det givetvis inte ut som någonting annat under festivalen.
För det första är all musik på band. Det kanske inte känns speciellt chockerande för oss som växt upp med färglad popmusik som huvudnäring, men på en festival där stora delar av publiken kan gå ner i spagat över ett tjugo minuter långt, funkigt saxofonsolo är det smått provocerande för många. För det andra så är showen långt mycket mer än konstnärlig performance-föreställning till musik, än en konsert. Sia står blick stilla på ett podium (självklart med ansiktet täckt av en peruk och en gigantisk rosett, där bara de illröda läpparna är synliga) och låter istället ett gäng dansare sköta jobbet. Varje låt får sin egen lilla historia, ibland väldigt gripande, ibland bara härligt knasigt. Allting är såklart en förlängning av det visuella uttryck som Sia etablerat med sina största videos.
Självklart är det dock Sias röst och alla de otroliga hitsen som står i centrum, att kunna starta en konsert med Alive, Diamonds och Cheap Thrills – och sedan ändå bara öka, är rätt svårslaget. Möjligen blir det hela lite statiskt efter tag, något man märker när hon plötsligt sjunger fel text i Titanium och skrattande ropar ”I fucked this up, guys!” och hela publiken exploderar i ett enda stort jubel över att äntligen få höra något som inte låter exakt som det gör på skiva. För det gör det ju annars såklart. Sias röst är perfektion från start till mål, och när allting avslutas med en perfekt Chandelier så är det verkligen en perfekt avslutning på ännu en härlig festival.
Så, en summering av årets WoW:
Årets Bästa: Dött lopp mellan Sia och Albin Lee Meldau
Årets Sämsta: Vädret. Monsunregnet var av en helt vansinnig kaliber även med Göteborgska mått mätt, och det som brukar vara en grön och härlig park förvandlades istället till ett hav av lera. Slottsskogen lär behöva tid för att repa sig.
Årets Coolaste: Grace Jones. Utan tvekan.
Årets Fan-att-jag-missade: Daniel Adams-Ray återförenade SNOOK på sin spelning
Årets Nyhet-som-kom-av-sig: Satsningen på alkoholfritt märktes varken i de långa ölköerna eller i mitt huvud i lördagsmorse.
Uppdaterad 2016-11-07
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
