I kölvattnet efter Sannas segertåg förra veckan känns lördagens startfält som en liten baksmälla. Men misströsta inte. Vi får se en ny pop-killes karriär starta och serveras en av de bästa hårdrockslåtar som nått Melodifestivalen. Vi är faktiskt väldigt säkra på att resultatet blir så. Men mer om betyg och hur deltävlingen slutar, snart.
Programmet fortsätter att pendla mellan lagom kul till väldigt otight. Nour och Anders blir snäppet bättre varje vecka men det räcker liksom inte ändra fram. Vi serveras dessutom ett poänglöst OS-nummer med folk i kondomtighta gulddräkter. Det enda roliga med det är att numret börjar med en liten homohyllning där Björne viftar med en regnbågsflagga.
Men vi ska faktiskt plussa för en riktigt kul sketch som börjar med att någon glömt kuvertet med finalisterna. Den lilla händelsen får katastrofala följder för Göteborg och både Glenn och Anton Hysén dyker upp i filmen. Kul!
Nåväl, först lite genrepsbilder och sen vår tippning och våra betyg!
Så, vi säger väl så här då:
Final: Outtrigger & Oscar Zia
AC: CajsaStina Åkerström & State of Drama
5. Dr Alban & Jessica Folcker
6. Ace Wilder
7. Shirley Clamp
8. EKO
Outtrigger ”Echo”
Ronny: QX QX QX
Fem snygga snubbar i burar bjuppar på metalförpackad radiopop som garanterat återses i Friendsfinalen. Årets första riktiga rocknummer är i detta klena startfält en härligt välkommen smocka som kommer att gå hem både på dagis, på O´Learys och hos the ladies. Sångaren Simon är dessutom som ett linneförsett Kinderägg: Han sjunger, han growlar och han klär av sig, allt jag kräver av en rocksnubbe i Mello-sammanhang.
Ken: QX QX QX QX
Någonstans under det avgrundsvrål som öppnar kvällens tävling, growlandet, håren, gitarrerna, stålburarna, tvångströjan och Hannibal Lector-masken hittar man en väldigt effektiv och rak melodifestival-dänga med snitsig vers och refräng. Addera ett gäng snygga snubbar och det här borde flyga rakt in i fina – både på en ännu icke uppfylld rockkvot i finalen och på att vara kvällens enda bidrag som man kan tänka sig i Eurovision.
EKO ”Red”
Ronny: QX QX
Åttiotalssynthig pop som jag höll högt efter en första lyssning. När jag ser det på scenen föll det dessvärre ett par pinnhåll. Sångerskan har inte riktigt starquality nog att lyfta den hyfsade låten till högre höjder och totalintrycket blir en godkänd axelryckning. Som bäst sjua.
Ken: QX QX
Jag är lite ledsen för att det enda Margaret Bergers succé i förra årets Eurovision innebar för Melodifestivalen är att årets inkvoterade Svensktoppen Nästa-bidrag har en produktion som jag skulle vilja plocka hem och ligga sked med. Resten skulle jag dock rätt snabbt sparka ur sängen. För när man adderar EKO-sångerskans fylliga musikalröst till det en vek refräng, blir det hela nämligen alldeles för mycket blek Sarah Brightman än något modernt, listvänligt och Florence and the Machine-igt. Trist. För produktionen är som sagt en av mina favoriter i år. Chanslöst.
Oscar Zia ”Yes We Can”
Ronny: QX QX QX QX
Efter nittiotal kommer… ja, just det nittiotal. Och det soundet har popkalvige Oscar Zia kidnappat i en tre minuter lång hyllning till N´Sync, Backstreet Boys och de andra Cheiron-artisterna. Tja-la-la-la-refrängen sitter som en smäck och Oscar levererar popcharm med sina grabbdansare och coola videoskärmar som varvar hans ansikte med dansarnas nunor. Årets säkraste finalist, och jag ziar om en toppfemplats i Friends och en sommar fylld av flickskrik och ”snälla-följ-mig”-uppmaningar på Instagram.
Ken: QX QX QX QX
Här kommer då årets obligatoriska lansering av ung pop-pojke i Melodifestivalen. Oscar Zia axlar rollen som dansande soloartist med den äran, rutar in sin egen nisch i Danny, Anton & Eric-land med en skamlös nylansering av Cheiron-produktionen från 2000-talets början och adderar en kul scenshow med massa huvuden på skärmar snott från N’Sync. En självklar barnfavorit i kväll som även den här nostalgiska farbrorn går i gång på i hundraåttio. Fyra QX men fem Oscars (bokstavlligen). Borde helt klart gå till final.
Shirley Clamp ”Burning Alive”
Ronny: QX QX
Shirley, Min kärlek! Jag tycker du är en fantastisk sångerska, du är snygg som få och är grym som person. Men jag är så ledsen att behöva säga det här: Det här håller inte. Burning Alive är inte låten du ska komma tillbaka med i Melodifestivalen. Den är svag, blek och seg, och jag är så gruvligt besviken på att ingen kvävt detta i sin linda. Jag vill verkligen inte att det bli ytterligare en flopp i Göteborg, men jag är så rädd att det barkar rakt åt det hållet. Men när flopprubrikerna dalat på nyhetssajterna, och sjunde-åttondeplatsen skrivits in på wikipedia, kom ihåg: Jag och många med mig, kommer alltid Att älska dig.
Ken: QX QX
Det här är så märkligt. Jag gillar ju Shirley Clamp, jag tycker ju låten är riktigt snygg och den har ju en massa element som jag borde falla för som den schlagerdramaballad-fura jag är. Men det händer inte. Det känns bara så…ljumt? Som en liten besvikelse, fast jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag är besviken på. Kanske över att det inte är på svenska, över att det inte är så bra som jag vill det ska vara, eller över att det inte exploderar så mycket mot slutet som jag vill? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tror att Shirley får det mycket svårt att slå sig fram i toppen i kväll.
State Of Drama ”All We Are”
Ronny: QX QX
Pojkskolskörer a´la Another Brick In The Wall är ju alltid ett välkommet grepp i Mello-sammanhang. Och slänger man in lite megafonsång, snygga grabbar och en enerverande effektiv maskulin hejarklacksrefräng så är succén ett faktum. Jag tycker visserligen att fjolårets bidrag Falling var mycket vassare, men jag är övertygad om att kvintetten i alla fall åker från Göteborg som Andra Chansare.
Ken: QX QX QX
Efter förra årets ballad-succé är State of Drama tillbaka med en poppigare låt, en låt som paradoxalt påminner lite om någon av One Directions rockigare stunder. Jag gillar verkligen de här grabbarna och deras främsta specialeffekt (i konkurrens med megafon och barnfotbollskörer) är fortfarande sångare-Emil som vet hur man kn*llar en kamera medan Mick Jagger-ticsen sitter där de ska. Borde lätt klara sig vidare till topp fem i kväll.
CajsaStina Åkerström ”En enkel sång”
Ronny: QX QX QX
Jag har verkligen inget emot finstämda visballader men den här enkla lilla visan berör mig inte som den ska. Däremot är numret effektivt och snorsnyggt i rutan med alla ljusstavar som tindrar så visst sjutton blir det Andra Chansen för skönsjungande CajsaStina.
Ken: QX QX QX
En vacker visa som Svensktoppen-publiken borde äta med sked. Själv älskar jag att CajsaStinas röst omsluter mig som en varm filt i ett kallt februariregn, även om jag samtidigt måste erkänna att jag mera känner en känsla än lyssnar på texten. Blir det tredje veckan i rad som en lugn, kvinnlig, skönsjungande röst kniper en finalplats framför ett gäng bullrigare, manliga uttryck? Inte helt omöjligt. Borde minst ta sig till Andra chansen.
Ace Wilder ”Busy Doin Nothin”
Ronny: QX QX
Nja. Det vill sig inte riktigt här heller. För medan Ace sjunger grymt bra och refrängen är hyfsat Kesha-kaxig så är versen Lene Marlin-klen och helhetsintrycket blir bara godkänt. Jag älskar coola poptjejer, och önskar varje år att fler popbrudar kommer med i festivalen. Men fan alltså, det här håller inte. Det har viskats en hel del om den här låten innan och en person i min närhet håller Busy Doin Nothin som bäst i år. Jag fattar inte. Inte alls. Inte för att låt eller artist är dålig, för det är det verkligen inte. Men det är bara så ”jaha”.
Ken: QX QX QX QX
Jag tycker den här moderna poplåten med stora stänk av Icona Pop står för ett av årets mest moderna inslag i Melodifestivalen – och sådant älskar jag ju! Jag är ju dessutom väldigt, väldigt svag för kaxiga pop-brudar som Ace Wilder och tycker festivalen (och Sverige) har alldeles, alldeles för lite sådana. Däremot så vet jag ju att man inte får vara en tuff, cool brud i Melodifestivalen. Om man inte ler lyckligt in i kameran och strålar med ögonen och sjunger en ballad så är man helt enkelt inte välkommen till final när svenska folket röstar (ok, möjligen om man heter Agnes). Så jag vågar nog inte tippa det här längre än som bäst till en femteplats om min Melodifestivaltänkande hjärna används. Men om mitt pop-hjärta styrde så var detta i final.
Dr Alban & Jessica Folcker ”Around The World”
Ronny: QX QX
Veckans sjuttioelfte VARFÖR? Varför debuterar coola Alban med denna bleka karbonkopia av No Coke? Trött, oinspirerat och jaha-igt. När man äntligen begår Mellodebut ska man ju imponera, och låten ska fullkomligt skrika ”hey, här är jag, visst har ni saknat mig?” när den gör entré på schlagerfesten. Den här låten viskar försynt samma sak i dörröppningen. Vi som är på festen rycker på axlarna och fortsätter kalaset utan ”Albica”.
Ken: QX QX
Om Oscar Zia flirtar med Cheirons 2000-talssound, så tar Dr Alban & Jessica här med oss på fest i den världsberömda Fridhemplansstudions tidiga 1990-tal. Det låter precis som No Coke korsat med Tell Me What You Like och inte uppdaterat en gnutta för 2014. Är det bra eller dåligt? Är det på riktigt eller bara en färgglad klackspark? Kommer det bli flipp eller flopp? Svårt. Jag tror inte det har chans på final. De platserna är det starkare låtar, i detta ändå ganska svaga startfält, som slåss om. Men en Andra chansen-resa skulle inte höja mina ögonbryn.
Uppdaterad 2016-11-15
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
