Texten lyder ”Birgitta Ohlsson: feminist – folkpartist – EU-minister”. Ska man tolka det som att Birgitta i första hand är feminist? Det är en av många frågor som surrar i mitt huvud när jag kliver in i Birgittas arbetsrum på Rosenbad. Det första som möter mig är ett välkänt fotografi som pryder ena väggen – nattvardsbilden med Jesus omgiven av transor från Elisabeth Ohlson Wallins legendariska Ecce Homo-utställning. Elisabeth som ju för övrigt är gift med Minna som gjort Birgittas emblem. Men vi börjar med att prata om hur Birgitta Ohlssons nya liv som mamma kommer att påverka hennes politiker-liv.
Kommer det faktum att du nu är mamma att förändra ditt fokus i politiken?
– Jag har ju alltid hållit på med frågor som rör mänskliga rättigheter och barns situation, så jag tror inte att det kommer att påverka mig så värst mycket. Men det är klart att man får aha-upplevelser ibland, som när jag var i Uganda nyligen. Där dör ju många kvinnor när de föder barn, och många barn överlever inte sin femårsdag… Då får man perspektiv på sitt liv, och förstår hur långt vi har kommit. Sverige är ju världens säkraste plats att föda barn på, just för att vi har satsat mycket på det. Som mamma får jag såklart en mer personlig relation till de här frågorna.
Men du kommer antagligen inte kunna vara så aktiv under valslutspurten nu?
– Jo, det hade jag nog ändå tänkt med bebis, make och mops i släptåg. Jag är ju mycket för den lutherska arbetsmoralen (skrattar). Som statsråd kan man inte vara föräldraledig formellt, man kan inte ta in en ersättare, så min man tar ut föräldraledighet från dag ett. Men det kommer absolut att gå att kombinera att vara mamma och statsråd. Jag har fått jättebra stöd från både statsministern och mina partikamrater, så vi kommer att hitta en lösning. Det är ju faktiskt två manliga ministrar som har fått barn under våren, och det har ju inte journalisterna skrivit något om. Och Beatrice Ask fick för övrigt barn när hon var minister i början på 90-talet. Jag kommer att ta med min dotter till Bryssel och till alla möjliga möten. Och så tänker jag inreda en liten barnkammare här på mitt tjänsterum.
Finns det något du har lovat dig själv att inte göra som förälder, någon fälla du vill undvika?
– Man vill ju inte bli någon överdriven curling-förälder, men det är nog lätt att man blir det när man ser sin lilla guldklimp. Det jag kan störa mig väldigt mycket på är när folk vill pracka på en vissa beteenden, och tolka in en massa, just för att man är mamma, eller gravid. Jag har ju haft turen att må väldigt bra under hela min graviditet, men har ändå fått en massa på klappar på huvudet och kommentarer som ”mår du inte lite dåligt nu” och ”har du inte lite ont i fötterna”. Även om det kan vara tufft så är ju graviditet i sig ingen sjukdom men ibland behandlas man som om det vore så.
På tal om att pracka på en saker, hur kommer du att reagera när din dotter kommer in i sin rosa prinsessperiod?
– Hon ska få regnbågens alla färger på sina kläder för att kunna välja själv.. Jag går ju ofta omkring i rosa kläder själv och färgen är inte huvudproblemet däremot att det flickiga ofta associeras med gulligt, vekt och tillrättalagt. Det är alldeles för uppdelat mellan pojkar och flickor, exempelvis i klädaffärerna. Jag är helt för att barnen ska få välja fritt, utan begränsningar. Där tycker jag att queerrörelsen har en viktig poäng.
På tal om querrörelsen – varifrån kommer ditt stora engagemang just vad gäller hbt-frågor?
– Jag älskade såpoperor på lågstadiet. Den första homosexuella karaktären jag kom i kontakt med var Steven i just tv-serien Dynastin som gick på tv i början av 80-talet. Man försökte hela tiden få honom att dejta olika tjejer, och han tvingades gå på bordell. Han blev så förnekad och var så olycklig, och jag tyckte så synd om honom för att han inte fick vara sig själv. Där jag växte upp ute på landet fanns ju annars inga homosexuella man kände till, och egentligen var nog Sighsten Herrgård den enda svenska homosexuella person jag kände till då. På gymnasiet, hade jag dock en kille i klassen som kom ut som bög senare, och en väninna vars mamma var lesbisk. Jag skrev ett skolarbete om homoadoption som blev början till mitt politiska engagemang i de här frågorna. Och det växte i takt med att jag såg allt fler personliga tragedier runtomkring mig. Vänner som var olyckliga för att de inte vågade komma ut för sina föräldrar, och som kanske levde i påtvingade relationer just för att de inte vågade vara sig själva. När jag sedan gick med i Liberala ungdomsförbundet vimlade det av homosexuella. Det var en väldigt öppen och tolerant miljö. Luf var på den tiden det ungdomsförbund som var mest engagerat i de här frågorna.
När du själv blev ordförande för Liberala ungdomsförbundet 1999 blev du ofta kopplad till frågan om homoadoption…
– Stämmer. Det var egentligen en ganska smal fråga, men som verkligen engagerade våra medlemmar. Den säger så mycket om samhället, om öppenhet och tolerans och allas lika värde. Jag har aldrig väjt för hbt-frågorna, utan sett dem som en del av kampen för mänskliga rättigheter. Det var därför jag i april reste till Uganda och träffade hbt-rörelsen där, och i maj invigde jag Baltic Pride i Vilnius. En sak jag har upptäckt som EU-minister är att Pride-parader är 2000-talets lackmustest i Europa för hur långt ett land har kommit när det gäller mänskliga rättigheter. När det gäller hbt-personers rättigheter är spännvidden över världen mycket större än andra människorättsfrågor. Äktenskap här, dödsstraff där… Det är en sådan gigantisk skillnad. Och bland maktens män är hbt-frågorna fortfarande lite skämmiga, och inget man gärna går till storms för. Mycket av mitt engagemang i hbt-frågor har också varit starkt kopplat till jämställdhet. Det är ju ingen slump att feminism-rörelsen och hbt-rörelsen i många länder gått hand i hand. Det handlar om att utmana normer och ifrågasätta traditioner.
Ett av partierna i alliansen, Kristdemokraterna, är ju inte precis kända för att stå på barrikaderna när det gäller hbt-frågor. Nu finns det ju en risk att de halkar ur Riksdagen, skulle du sörja i så fall?
– Jag vill inte spekulera om Kristdemokraternas chanser i valet, men det är fullt sant att de aldrig har drivit frågor som gäller hbt-personers rättigheter. Det har jag och många med mig inom Alliansen kritiserat dem stenhårt för genom åren. Men det intressanta är trots allt att de har fått böja sig i de här frågorna. Göran Persson hade ju tolv år på sig att genomföra könsneutrala äktenskap, men gjorde det inte trots att han hade en klar majoritet bakom sig. Medan Fredrik Reinfeldt gjorde det trots att han hade Kristdemokraterna med i regeringen. Partnerskapet var det också de borgerliga som genomförde i en tid då Folkpartiet var det enda allianspartiet som var för.. Ibland blir jag irriterad när det rödgröna blocket slår sig för bröstet när det gäller hbt-frågor, då de faktiskt inte är särskilt snabba på att leverera några faktiska resultat.
Vad finns kvar att göra i Sverige när det gäller hbt-frågor?
– De stora reformerna är tagna, men vi måste få in in transpersonerna i lagstiftningen och exempelvis avskaffa tvångssteriliseringarna en skam för Sverige år 2010. När det gäller adoptionsfrågan finns det dessvärre fortfarande ingen reell möjlighet för samkönade par att utlandsadoptera. Jag hoppas det kommer in hbt-aktivister i adoptionsorganisationerna så att de öppnas upp, men det verkar ta ett tag… Och så har vi frågan om insemination för lesbiska, där det fortfarande är problem i en del landsting. När det gäller flyktingpolitiken finns mycket kvar att göra, liksom transpersoners rättigheter, och så har vi frågan om surrogatmammor. Det finns massor kvar att göra!
Kan du ibland tycka att det går för långsamt framåt inom politiken, exempelvis när det gäller hbt-frågor, eller måste allt få ta sin tid?
– När det gäller hbt-frågorna tycker jag att det ofta har gått väldigt snabbt. Jag minns hur det var när jag blev politiskt engagerad i mitten av 90-talet och var ute i skolorna, då var det väldigt få elever som tyckte att homosexuella skulle få gifta sig och skaffa barn. I dag är det precis tvärtom. Det är förstås inte bara politiker vi har att tacka för det, utan även exempelvis RFSL, kvällstidningarnas helgbilagor, och alla fantastiska personer som berett en väg för öppenhet och tolerans. Som Lotta Bromé, Mark och Jonas, som givit den öppna homosexualiteten ett ansikte.
På tal om förebilder inom hbt-världen så har du fotografen Elisabeth Ohlson Wallins berömda nattvardsbild ur Ecce Homo-utställningen på väggen i ditt arbetsrum.
– Det är ett fantastiskt motiv med ett starkt budskap, som säger väldigt mycket om vår tid. Och jag har fått många bra reaktioner på det, bland annat från olika ministrar och ambassadörer som varit här. De stannar ofta till och undrar vad det är, och så uppstår en dialog. Det är verkligen ett ”conversation piece”. Och det är ju glädjande att det här fotot nu finns i statens samlingar för all framtid, även om jag avgår som minister så ska det placeras ut någonstans.
Bilden kan ju tolkas som en provokation av vissa – är det en viktig egenskap hos politiker att just provocera?
– Både ja och nej. Man ska ju inte provocera för provocerandets skull, men ibland måste man vara väldigt tydlig för att få fram sitt budskap. När det gäller Elisabeths bild har jag fått flera reaktioner från folk som tycker att jag trampar på den kristna tron, men ibland känns det bra att sätta ner foten och tydligt visa sina värderingar. Jag anser mig ju dessutom själv vara troende.
Man brukar prata om ”arga feminister” – känner du dig som en sådan?
– Ja, och jag blir inte mindre arg genom åren. Nu när jag dessutom blivit mamma till en liten flicka tror jag inte att min feminism kommer att minska, tvärtom. Ju mer jag reser, ju mer jag ser och hör, desto starkare blir min feminism. Och jag blir nog även argare på många sätt. När jag är på politiska möten ute i Europa är det nästan bara medelåldersmän som deltar, vilket gör att man sällan diskuterar den verklighet som berör till exempel kvinnors vardag.. En gång satt jag bredvid utrikesminister Carl Bildt på ett sådant möte med 54 ministrar varav 2 kvinnor och frågade honom ”Ser du något särskilt runt det här bordet?”. Det gjorde han inte förrän jag påpekade det faktum att i stort sett alla var män, och han höll med mig. Min erfarenhet är att kvinnor är mer prestigelösa än män när det gäller vilka politiska frågor som tas upp, och det tror jag även gynnar hbt-världen.
Är det någon skillnad på din feminism och exempelvis Gudrun Schymans?
– Ja, det är det absolut. Vi har ju i och för sig i mycket samma mål, ett samhälle där individen är det viktigaste, där det inte spelar någon roll om man är kvinna eller man, där alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar. Men vi förespråkar olika vägar dit, eftersom Gudrun är socialist och jag liberal. Jag tycker exempelvis att Rut-avdraget är en bra feministisk reform, som ger fler kvinnor både en möjlighet att få ett jobb och att göra karriär, medan Gudrun anser att det är en kvinnofälla. Är det något som den liberala feminismen har kämpat för ända sedan 1700-talet så är det att kvinnor ska jobba och ha en egen lön, först då blir de oberoende både av männen och av staten. Är det något som har frigjort kvinnor så är det möjligheten till egna pengar. Cash is queen.
Har du aldrig känt dig motarbetad inom Folkpartiet vad gäller de här frågorna?
– Jag är ju en spjutspets och mer radikal än de flesta i partiet. Men jag är absolut inte ensam. Min parhäst i många av de här frågorna, Barbro Westerholm, brukar säga att ”politik är som ett maratonlopp, det gäller bara att vara mer uthållig än sina motståndare”. Det gäller både inom partiet och utanför. Man måste ha lite tålamod, en politisk seger kommer inte över en natt.
Vad är ditt närmsta politiska mål?
– Att vinna valet givetvis. Jag vill jättegärna fortsätta som minister till hösten, och då helst fortsätta att jobba med utrikesfrågor på något sätt. Man får lite bredare perspektiv då, och det tycker jag är roligt.
Vilken är den viktigaste valfrågan för dig personligen?
– Allmänt sett så tror jag att jobben kommer att bli den dominerande frågan, men det är svårt att välja ut bara en enda personlig valfråga. Fast visst skulle jag gärna se att EU-frågorna blir viktigare i valet och en utrikespolitik som aldrig daltar med diktatorer, mansgrisar eller fundamentalister. Jag anser ju att EU har en väldigt viktig roll att fylla i alla de frågor som jag kämpar för, som jämställdhet, hbt- och miljöfrågor. Hade vi inte haft EU skulle vi inte ha kommit lika långt som vi trots allt har gjort, och Sverige kan vara med och påverka väldigt mycket genom att vara så aktiva som vi är.

Intervjun publicerades ursprungligen i QX augustinummer 2010

Birgitta Ohlsson
Yrke: EU-minister, riksdagsledamot för Folkpartiet.
Ålder: 35 år.
Familj: Maken Mark, nyfödd dotter, mopsen Winston.
Bor: Vasastan.
Favorithomo: Elisabeth Ohlson Wallin. ”Hon är en lysande förebild och en stark konstnär”.
Person jag skulle bli ”starstruck” av att möta: Hillary Clinton. ”Hon har alltid varit en förebild och alltid tagit strid. Hon har fått kämpa i motvind men lyckats klara sig. Jag älskar underdogs som lyckas. Hon är ett bra exempel på att mångfald gör skillnad. Hon liksom Madeleine Albright, har lyft fram lågstatusfrågor som hbt- och kvinnofrågor. Att det handlar om mänskliga rättigheter, punkt slut. Rakhet utan krusiduller.”