”Hatbrotten är den stora utmaningen”

När Hans Linde kom in i Riksdagen för fyra år sedan var han vänsterpartiets yngsta ledamot, och i särklass yngst i Utrikesutskottet. Hans stora engagemang i bland annat hbt-frågor har gjort att han vunnit allt mer respekt bland, och till och med fått ”tummen upp” av biståndsministern Gunilla Carlsson. QX bestämde träff med Hans på hans tjänsterum ett stenkast från Riksdagen.
Hur och när hamnade du i politiken?
– Mitt politiska engagemang och min komma ut-process gick på många sätt hand i hand, det var när jag började i gymnasiet i Trelleborg där jag är uppvuxen. I mitten av 90-talet fanns det en stark nynazistisk gruppering där, något som jag upplevde som ett konkret hot och som begränsade mina möjligheter att röra mig i min egen stad. Jag insåg att jag inte ensam kunde ta fajten med dem, utan var tvungen att göra det tillsammans med andra. Då gick jag med i Vänsterns ungdomsförbund, som var en liten men väldigt aktiv förening. Kampen mot främlingsfientlighet och nynazism var vår främsta fråga, och vi var ganska framgångsrika i vårt arbete. Efter bara ett drygt år rasade den där grupperingen ihop.
Varför blev det just Vänsterpartiet?
– Inledningsvis var det nog för att det var de som konkret gjorde något, och inte bara snackade. Jag hade inte precis läst en hyllmeter Marx innan jag gick med… Dessutom kände jag mig mest välkommen där som nyutkommen bög, och som ganska fattig student som precis flyttat hemifrån. I Trelleborg var det i alla fall väldigt tydligt att de borgerliga ungdomsförbunden var hemvist för de välbeställda ungdomarna. Man kände ett förakt från dem om man inte var lika välbeställd själv, om man inte hade de nyaste och dyraste kläderna, eller åkte på skidsemester till alperna. Därefter var det en stegvis process då jag allt mer insåg att vi lever i ett klassamhälle med väldigt starka normer för hur män och kvinnor ska vara. Jag blev så småningom både övertygad feminist och socialist.

Du säger att du har växt upp på en ”grisgård”, har det påverkat dig politiskt på något sätt?
– Jag kommer från en ganska typisk lantbrukarsläkt, där rubb och stubb är centerpartister. Båda mina föräldrar är med i Centerpartiet, vilket innebar att det snackades mycket politik hemma när jag växte upp. Och även om jag inte själv har valt att bli bonde så har jag stor respekt för mina föräldrars arbete, och känner en stolthet för vad de har byggt upp på sin gård. De tar väldigt väl hand om sina djur, och jag inser hur enormt mycket arbete de lägger ner på gården. Själv är jag nog inte beredd att offra så mycket. Som tur är har jag två småsyskon som är mer intresserade, och som förhoppningsvis kommer att ta över gården så småningom.
Har du hela tiden haft som mål att komma in i Riksdagen?
– Nej, det har inte alls varit mitt mål egentligen. Jag har inte armbågat mig fram i partiet för att komma hit. När jag kom in i Riksdagen hade jag under ett par år jobbat på ett hem för barn som omhändertagits av socialtjänsten, och hade precis bestämt mig för att gå tillbaka till universitetet för att fortsätta plugga statskunskap och nationalekonomi. Den långsiktiga drömmen har nog alltid varit att få jobba inom någon frivilligorganisation som jobbar med internationella frågor, exempelvis Forum Syd eller Afrikagrupperna.

Tror du att det faktum att du är öppet homosexuell har hjälpt dig framåt i din politiska karriär inom Vänsterpartiet?
– Eftersom jag företräder Göteborg, där det tidigare inte funnits några öppet homosexuella politiker som toppat valsedlarna, så ligger det nog lite i det. Man såg nog ett värde i att jag är öppet bög, men samtidigt var det nog inte det centrala.
Dessutom är du ju väldigt snygg… Har det hjälpt eller stjälpt?
– Ha ha… det vet jag verkligen inte. Men det faktum att jag är en av de yngsta i Riksdagen, yngst som vänsterpartist och yngst i utrikesutskottet, har däremot gjort att jag ibland känt att man har avfärdat mig som ”pojkvasker”. Jag har bestämt mig för att inte ta någon skit, och att vara mig själv, och det tycker jag att jag har levt upp till under den här mandatperioden.

Är det svårare att vara öppet homosexuell i Göteborg än i Stockholm?
– Personligen trivs jag väldigt bra i Göteborg, men det finns ju studier som visar att det förekommer fler hatbrott i Göteborg än i både Stockholm och Malmö. Kanske beror det på att Göteborg är en mer utpräglad arbetarstad, och det har ju alltid funnits fler väletablerade högerextrema grupper där.
Vilka hbt-frågor sätter du överst på agendan när det gäller Sverige?
– När det gäller lagstiftningsarbetet handlar det mest om transpersoners rättigheter, bland annat möjligheten till könskorrigering och bra vård. Men den stora utmaningen i Sverige är hatbrotten. Som boende i Stockholms innerstad kanske man inte stöter på den problematiken så ofta, men med min bakgrund från en liten stad i Skåne så vet man att hatbrotten fortfarande är ett stort samhällsproblem.

Du som sitter i Riksdagens utrikesutskott och är suppleant i EU-nämnden har säkert funderingar på hur Sverige borde engagera sig när det gäller hbt-frågor internationellt.
– Det första steget man måste ta internationellt är att över huvud taget få upp hbt-frågorna på dagordningen, och där tror jag att Sverige kan spela en helt angörande roll. Det måste alltid vara någon som bryter tystnaden. Jag tycker tyvärr inte att hbt-frågorna hittills har haft en självklar plats på Sveriges utrikespolitiska dagordning.
Hur får man hbt-personernas röster i valet?
– Det räcker absolut inte med att gå med i Pride-paraden en gång om året, man måste också leverera. Ha en djupare trovärdighet. Som parti tror jag såklart att det är viktigt att ha öppna hbt-personer som företrädare. Av vänsterpartiets 22 riksdagsledamöter är 3 öppna hbt-personer, inget annat parti har en så stor andel.

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit under den gångna mandatperioden?
– Jag är såklart stolt över att få ha varit med om att rösta igenom äktenskapslagstiftningen. Det kändes stort att få trycka på rätt knapp den dagen. När jag tittar på mitt eget arbete så tycker jag nog att jag delvis har lyckats med att få upp hbt-frågorna på den utrikespolitiska agendan. Jag fick ett julkort från biståndsminister Gunilla Carlsson där hon tackade för att jag hade legat på när det gäller hbt-frågorna. Det kändes bra att få den bekräftelsen, även om Gunilla är moderat.
Vilken är den viktigaste valfrågan enligt dig?
– Det är självklart arbetslösheten. Jag har själv varit arbetslös ett par omgångar, och gått och stämplat, så även där har jag egen erfarenhet.
Man brukar säga att man är ”ung och röd”, men att ju äldre man blir desto ”blåare” blir man – ligger det någon sanning i det?
– Mina föräldrar hade nog hoppats på det… Det är klart att ens politiska engagemang förändras beroende på ens livssituation, och även vilka frågor som engagerar en. Självklart ser man andra frågor när man är 55 jämfört om man är 31. Men jag har svårt att se att jag inte skulle sluta mina dagar i Vänsterpartiets pensionärsförening.

Finns det någon speciell människa, eller något möte, som betytt mycket för dig?
– Det där är en typisk journalistfråga, ”vilka är dina förebilder”. Och så ska man helst svara ”Nelson Mandela”. Men ett konkret möte som var viktigt för mig inträffade i Zimbabwe för tio år sedan, när jag besökte deras gayorganisation. Jag satt en eftermiddag på deras högkvarter och pratade med några bögar och flator, och det var verkligen en ögonöppnare om hur hårt förtrycket av hbt-personer är i andra delar av världen. Då hade deras president Robert Mugabe precis gått ut och sagt att hbt-personer är sämre än grisar, eftersom grisar i alla fel vet vem de ska knulla med… Samtidigt fanns det en kämparglöd som var oerhört inspirerande!

Slutligen – vilka fördomar tycker du det finns om hur vänsterpartister är? Lever du upp till dem?
– Jag möter väldigt mycket fördomar om hur man ska vara som vänsterpartist. Folk tror ofta inte att jag är vänsterpartist, eftersom jag kanske inte ser ut som, eller beter mig som, en vänsterpartist förväntas göra. Det finns en bild av att vänsterpartister är medelålders bibliotekarier i Gudrun Sjödén-kläder, som lyssnar på dålig proggmusik, äter linsgrytor, dricker surt rödvin och är ganska bittra på tillvaron. Den bilden lever jag ju inte riktigt upp till. Jag får ibland få kommentarer, och då oftast inte från andra vänsterpartister, som ”Hur kan du som är vänsterpartist dricka champagne i Pride Park?” och ”Hur kan du ha en sån dyr slips?”.

Hans Linde
Ålder: 31 år.
Yrke: Behandlingsassistent. Riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Ledamot i Utrikesutskottet. Suppleant i EU-nämnden.
Familj: Pojkvän.
Bor: Göteborg och Stockholm.
Qruiser-nick: Linde.
Favorithomo: ”Mian Lodalen. Hon är cool, frispråkig, och så älskar jag hennes böcker.”
Person jag skulle blir ”star struck” av att möta: ”Det är klart att man skulle känna sig star struck om man fick äta lunch med Lady Gaga… Jag skulle i alla fall vara betydligt mer nervös än om jag träffade Carl Bildt!”
Aktuell med: Står som förstanamn på riksdagslistan för Vänsterpartiet i Göteborg.