Mycket hände i AIDS-hysterins kölvatten på 80-talet. 1987 infördes den sk bastuklubbslagen vilken innebar att politiker försökte stoppa smittspridningen av hiv genom att inte tillåta sammankomster i lokaler som var inredda för att kunna underlätta sexuella förbindelser. Detta var inte framgångsrikt och 2004 upphävdes bastuklubbslagen.

Det pågår numera ett omfattande preventivt arbete mot hiv, på nationell, landstings- och kommunalnivå. Detta är viktigt, eftersom hiv är till stor skada för såväl den enskilde som samhället. Det preventiva arbetet sker såväl som genom kunskapsspridning, testning som rådgivning. Staten tillför varje år pengar i kampen mot hiv, som fördelas till ideella organisationer, landsting, regioner och kommuner. Preventionsarbetet utgår från propositionen Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar.

Människor med hiv bemöts idag bättre än på 80-talet, men fortfarande finns det rädsla, okunskap och förutfattade meningar. Många vågar inte tala om att de har hiv för att inte mötas av samhällets repressalier. Det är viktigt att vi vågar tala om det som är svårt och inte tiger. Många hiv-positiva vittnar om att informationsplikten inte gör det lättare att tala om hiv, snarare tvärtom, det skapar ett stigma för hiv-bäraren.

Tack vare bromsmedicinernas tillkomst har dödligheten pga hiv minskat. Lagstiftningens (läs smittskyddslagen) koppling till hiv har däremot inte hängt med i utvecklingen. Enligt smittskyddslagen ska den som är drabbad av hiv informera den som kan bli utsatt för smittorisk. Detta innebär att du måste informera din sexpartner att du är hiv-positiv. Den som försökt överföra hiv eller exponerat andra för hiv lagförs och straffas enligt brottsbalken. Den som inte informerat sin partner om sin hiv-status riskerar åtal och straff för framkallande av fara alternativt misshandel, medan den som inte är medveten om sin hiv-status inte riskerar detta. Detta skapar knappast incitament till att fler vill testa om de bär på smittan, även om många i Sverige faktiskt testar sig. Detta samtidigt som fler borde ta ansvar för sina sexuella handlingar och gå och testa sig. Många bär på infektionen utan att veta om det, vilket innebär en relativt stor smittorisk. Virusmängden i blodet är ju störst hos de hiv-positiva som inte medicineras.

Informationsplikten riskerar invagga människor i en falsk trygghet, att det är den som är smittad som ska berätta det och därefter ska säker sex tillämpas. Vi frågar oss om det inte skulle leda till säkrare sex om ansvaret för att skydda sig låg på alla parter som deltar? Öppna Moderaters uppfattning är att var och en måste ta eget ansvar vid sex. Det går inte att förlita sig på vad någon annan säger sig vara. Den som inte säger något kan bära på smittan utan att veta om det.

Det är dags att vi omvärderar lagstiftningen runt hiv. Infektionen är inte vad det tidigare var och den lagstiftning som finns idag kan i vissa fall vara kontraproduktiv och skulle behöva moderniseras. Därför ser vi gärna att bland annat informationsplikten om hiv ses över. Därför ser vi gärna att bland annat informationsplikten ses över. Är den ändamålsenlig? Samtidigt tycker vi att det är viktigt att vi ökar fokus på att den enskilde måste ta eget ansvar för att inte bli smittad. Det är viktigt att komma ihåg att hiv fortfarande är en dödlig sjukdom i många delar av världen, även om vi i Sverige är tämligen privilegierade. Vi har tillgång till bromsmediciner och därför ofta kan leva ett långt liv, även om vi drabbas av hiv.