”Ny-Myrdalism” styr fortfarande Sossarna

QX.se Ledare

Anmälaren var hans före detta pojkvän.
Mannen häktades och polisen samlade in uppgifter om män som haft sex med honom. Totalt redovisades ett tiotal personer ha lämnat in en anmälan innan det blev tyst igen. Gay-Stockholm oroade sig.
I artiklarna fick vi veta att anmälaren och 27-åringen levt tillsammans även efter att hiv-statusen kommit fram. Pojkvännen blev själv inte smittad. Men hans oro efter att de till slut brutit upp gjorde att han senare ville anmäla.

Ryktena spred sig snabbt i stans manliga gaykretsar. Visste man vem det var? Var det XXX?? Det måste det vara – han är ju kändis och springer på kändiskrogar. Nä… inte han… det måste vara XXX! Och så lite fundersamheter; Varför kom anmälan så långt efter att kunskapen om 27-åringens hiv-status blev känt av pojkvännen?
Och bland hiv-positiva spreds ännu en gång obehaget. Vem kan komma att anmäla mig i efterhand? Varför dyker denna artikelserie upp just nu – precis när en än mer hård smittskyddslagstiftning skall baxas igenom av Sossarna?
Och hur var det nu… Drygt 800 000 har dömts ut till en hiv-positivs sexuella partner efter anmälan. Det räcker till en bra grund för en ny bostadsrätt. Vad händer om killen jag hade sex med har ekonomiska trångmål?

I reklam och mediatidningen Resumé senaste nummer står en kort artikel. ”Aftonbladet petad från HIV-utredning”. Journalisten och anmälaren är kompisar i kändisvimlet. Resumé har talat med källor som ser det hela som ett svartsjukedrama utspelat på kvällspressens förstasidor.
I Resumé förnekar reportern att han haft ett förhållande med anmälaren – men att han mött honom ”omkring 15 gånger”.

Hur det nu än är med detta specifika fall och spekulationerna kring det så kvarstår faktum. Svensk hiv-lagstiftning stinker. Och nu skall den stinka än mer om Sossarna och dess folkhälsominister Morgan Johansson får igenom sitt förslag till än mer skärpta regler.
Tvärt emot den parlamentariska Smittskyddskommittén vill Morgan Johansson skärpa den nuvarande lagstiftningen. Sverige skall med sin nymodiga repressionspolitik täppa till alla hål som någonsin kan tänkas finnas. Inga fikusar, pundare eller negrer skall kunna fortsätta med sin hemska verksamhet: nedsmittandet av hederliga svenskar.
Den fullkomligt vansinniga idén att man som hiv-positiv skall kunna tvångsisoleras inte bara för att man redan har misslyckats med säkrare sex (definierat av behandlande läkare eller smittskyddsläkare) utan dessutom för att man kan antas misslyckas i framtiden – den lever kvar.
Det skall dessutom bli än mer håltäppande utifallatt. För Morgan och Sossarna tycker inte det räcker. Nu skall man dessutom kunna dömas till fängelse på samma veka grund.
Dessutom skall ingen tidsbegränsning finnas för tvångsisoleringen.
Och informationsplikten (för hiv-positiva) skall kvarstå.

Smittskyddskommittén arbetade under flera år med att gå igenom det helt unika svenska sättet att hantera hiv och aids. Inget annat demokratiskt land har tagit i så till den milda grad som det tvångs- och kontrollivrande Sverige. Detta ville kommittén justera något lite lätt i det förslag som lades fram 1999 (!).
Fyra år senare (!) la så regeringen fram en lagrådsremiss – alla som har praktisk erfarenhet av hiv/aids-arbete (undantaget de repressiva elementen) tappade hakan. Allt är tillbaka till Gå.
När regeringens lagrådsremiss diskuteras i riksdagen går folkhälsominister Morgan Johansson så långt att han definierar försvaret av hiv-positivas mänskliga rättigheter som rätten att medvetet smitta andra människor.
Så grov kan en minister tillåta sig att bli i sin iver att driva igenom än mer kontroll och repression. Ibland fattar jag inte att vreden är så återhållen bland hiv-positiva. Jag fattar inte att vi fortfarande inte sett våldsamma protester mot Sossarna.
Marginaliseringen av hiv-positiva har gått så långt att få, ytterst få, ens vågar protestera offentligt.

Under 80- och 90-talen har Sossarna aktivt deltagit i att förändra Folkhemmet. Sverige har blivit ett samhälle som mer liknar resten av västra Europa. På gott och på ont har statens inflytande och omhändertagande roll minskat.
Men av någon outgrundlig anledning gäller inte detta social- och hälsopolitiken. Här är det snarare tvärt om. Staten och främst dess repressiva delar har getts allt större maktbefogenheter och en tydlig uppdelning av vi och dom har införts. I det godas namn har samhällets mest svaga och utsatta individer utpekats som ”dom” och hanteras som i grunden farliga och individer som bör hållas i schack med snart sagt vilka metoder som helst. Personlig integritet och mänskliga rättigheter får stå tillbaks för de slutgiltiga nolltolerans-lösningarna – eller snarare fantasierna.

Sossarnas agerande i samband med ny smittskyddslag är ett lågvattenmärke som saknar motstycke. Deras sätt att betrakta hiv-positiva och de som arbetar med frågan i vardagen går närmast att jämföra med 30-talets tvångssteriliseringar av den tidens ”dom” – de socialt utsatta.
Jag tror lika lite att det var omtanken om tattarungarna som styrde då som jag tror att det är omtanken om hiv-positiva som styr nu. Det handlar om något så bistert som att sopa under mattan och det till vilket pris som helst. Att genomdriva en ras/renhetspolitik som Sverige aldrig en brytt sig att göra upp med. Till skillnad från länderna i Europa har vi vägrat se ett mönster vår stats hantering av sociala problem. Morgan Johansson och Staten ser sig fortsatt som den alltigenom goda och de som inte passar in i normen som alltigenom onda – i alla fall potentiellt onda som man i förebyggande syfte bör spärra in eller tvångsisolera.
Det luktar ”Ny-Myrdalism” så långt näsan räcker. Steriliseringar och trakasserier av folkgrupper för att tvinga igenom den allt igenom och i alla stunder av livet hela och rena svensken. Svensken som i sin renhet och godhet måste överbeskyddas mot allt svart – svart som besitts av ”dom”.
Hiv-positiva 27-åringar i lyxlimousiner, afrikanska flyktingar och tattarungar – de utgör i olika tider samma typ av hot och denna den ”Myrdalskianska” sociala renheten.

I ett patetiskt försök att blidka gaysamhället (eller Queer, HBT, HBTQ eller vad ni vill kalla det) vill Sossarna öppna bastuklubbarna igen. Tack – men nej tack. Tro inte ett ögonblick att vi går på den finten. Tro inte ett ögonblick att gaysamhället sviker kampen mot dumhet och låter oss duperas av sexuella lockelser. Aldrig.

Hanteringen av problematiken kring hiv och aids måste äntligen förändras. Det är allas ansvar att smittspridning inte fortsätter. Det handlar om att delat ansvar inte enbart ansvar för den som vet att han/hon är hiv-positiv. Läkare och patient måste kunna upprätthålla en normalt relation där läkaretik och inte polisiära lösningar styr omsorg och vård. Tvångsisolering och fängslande på grund av misstanke om eventuellt framtida säkrare sex-misslyckanden eller brott måste äntligen försvinna ur svenskt rättstänkande. Det är absurt över all absurditet. Det handlar om att drogbrukare skall ges möjlighet att slippa smittas av hiv genom ökade resurser till kvalitativ vård och sprutbytesporgram. Och det handlar om att ge hiv-positiva flyktingar vård och stöd – inte räkna småslantar och offra enskildas liv.

Först då Sverige beslutar sig för att följa demokratiska länders hantering av hiv och aids kanske hiv-positiva inte längre behöver oroa sig för att bli allmängods på kvällpressens löpsedlar – eller hotas av utpressning av före detta partners (OBS! detta ej antytt som utpekande av ”27-åringen” eller ”pojkvännen”). Och först då kanske alla kan inse att hiv och aids är – just – allas ansvar.

Publicerad: 2003-06-24 16:08:09