Debatt: Pride har aldrig handlat om kärlek

Jag har deltagit, som publik, i seminarier och föreläsningar både på Pride house och på rosa/svarta Pride. Och jag har gått i rosa/svarta delen av paraden. Jag kan, om någon anser det behövs, jämföra stämningen på båda och kan säger att jag verkligen har uppskattat hur mycket organisatörerna för rosa/svarta Pride veckan lagt uppmärksamhet på en demokratisk diskussionskultur.

Det fanns många spännande seminarier på Pride house, men det var svårt att få en känsla av gemenskap eller av en pågående diskussion. Och i Pride parken fick jag försöka undvika företag som ville sälja sina tjänster till mig. Det höjde inte festkänslan. Vad säger det om vår rörelse?

Att en del av HBTQIA-rörelsen i Sverige utrycker sin delaktighet mest genom sin köpkraft är ett resultat av en lång kamp. Att de har denna frihet kan de tacka de tidiga aktivister för som var ut och ”förstörde” andras trygghet i normerna kring sexualitet och könsuttryck. Normer som sammanfaller med normer kring klass, rasifiering och funktionalitet. Själv kan jag tycka det är en av dem mer tråkiga resultaten, men det spelar mindre roll i saken.

Det som spelar roll är att dessa friheter har kämpats för i många decennier, och att detta arbete inte kan ses som avslutat. På skolor, högskolor och många andra arbetsplatser kan fortfarande inte alla elever, studenter eller anställda känna sig trygga. HBTQIA-asylsökande blir utsatta för intima frågor i kontakt med myndigheter eller för otrygga boenden. Egentligen utgår jag ifrån att de som skrev artikeln vet detta, för de är själva politisk aktiva, har säkert behövt kämpa för att får sina röster hörda.

Det finns många människor i HBTQIA-rörelsen som inte har möjlighet att delta genom köpandet. Det kan vara att de inte har råd, det må vara att de inte har de papper som behövs. Mina asylsökande vänner har inte möjlighet att ta sig in i de klubbar där Pride-festligheterna pågick i helgen för att deras enda legitimation, LMA-kortet, inte accepteras; arrangörerna, polisen, migrationsverket och tillståndsmyndigheten verkar skylla på varandra. Hur kan vi alla gemensamt fira de framgångar och den kampen som Pride står för?

Allt blir inte bara bättre. Pride, som vi nu även kallar det i Malmö, är en chans att visa att vi finns, en chans att visa också att detta vi:et är i konstant förändring och att det finns många olika delar av rörelsen. Men när myndigheter som polisen och kriminalvården går med i tåget, är det många som inte kan känna sig trygga under paraden, som inte kan vara med. För t.ex. papperslösa och asylsökande är det problematiskt. Denna debatt finns i Malmö, liksom i bl.a. Köpenhamn, Berlin och Köln. Kanske finns det lärdomar att hämta där. Vems Pride var det i år?

Det som jag läser ut från artikeln är att det finns de som helt enkelt vill att HBTQIA-rörelsen är där för en viss grupp, att de inte vill behöva ta an komplexiteten som globaliseringen och en kolonial historia utgör även för HBTQIA:s i Sverige. Det är synd, om inte tragiskt. Det verkar lätt att glömma att det inte var så många år sedan att detta vi:et var en av de mest utsatta grupper i Sverige, och det verkar lätt att glömma att det är bara några få som kan ta sig genom livet utan att upplever begränsningar. Har vi verkligen råd att splittras så fundamentalt?

Rörelsen har fötts ur en kamp för rättigheter där aktivisterna förstod att rasism och fattigdom är minst lika problematiska som förtryck på grund av sexualitet och könsidentitet, och att de hänger ihop. Pride handlar inte om kärlek, Pride har aldrig handlat om kärlek. Den handlar om politik, om tillgång, om privilegier och inte minst om liv och död.

Jag tror att HBTQIA-rörelsen är starkast när den stärker de mest utsatta. Vems Pride ska det vara nästa år?

Irina Schmitt, Malmö