Alltsammans började egentligen i och med Kiruna IF:s stora regnbågssatsning. Klubben som plötsligt beslutade sig för att våga spela ishockey i regnbågsfärgade matchtröjor – för allas lika rätt och värde. Många frågade sig hur den grabbigaste sporten i den grabbigaste staden kan ta ett så tydligt ställningstagande i en så känslig fråga.

Majoriteten av Kirunaborna slöt faktiskt upp bakom Kiruna IF och hyllade den stora kärleksmanifestationen. På stan bar var och varannan de färgglada matchtröjorna och på supporterläktarna lyste tröjorna lika starkt.

Fördomarna om vår stad tycktes omvandlats långt innan den stundande stadsomvandlingen satt igång. Kiruna IF visade mig och alla andra att Kiruna inte alls behöver vara så hårdhudat och intolerant som man vid en första anblick lätt kan tro. Tack vare detta fann vi modet att grunda Sveriges nordligaste Pridefestival, vilket kändes jublande fantastiskt och befriande.
Men så nyligen postar en man i Kiruna ett inlägg på Facebook som snabbt utvecklas till en hätsk debatt som gör att jag åter börjar tvivla på Kirunas kärleksfulla omfamnande av begreppet hbtq.
Det är i slutet av juli i år. Genom Stockholm färdas en väldig parad av tusentals människor. Alla vandrar vi mot samma mål och för samma sak – rätten att få älska och friheten att få vara de vi är födda att vara. Vi firar hur långt vi har kommit och hur långt vi är beredda att gå. Därför vandrar vi.
Vid denna kärlekens tidpunkt postas alltså ett inlägg på Facebook. Mannen som postar det är kritisk till Pridefirandet och tycker att de börjat gå för långt när, som han uttrycker det, man får gå med blottade snoppar och bröst på Stockholms gator. I inlägget finns också en bild som föreställer ett barn som står intill en naken deltagare i en parad eller karneval. Bilden visar sig senare vara tagen i något helt annat sammanhang än i Stockholm.

Kommentarsfältet översvämmas av åsikter. Några talar för mannens synpunkter och andra talar emot dem. Många argument är sakliga och faktabaserade medan andra mestadels innehåller könsord och rent förtal. De kommentarer som sticker ut särskilt kallar hbtq-personer för perversa och likställer livsstilen med pedofili och våldtäkt. Någon anser att hbtq-personer lider av sinnessjukdom och inte ens borde få kallas människor.

Jag är medveten om att debatter av det här slaget ofta tenderar att urarta, jag har tyvärr vant mig vid det. Men det som skrämmer mig är att många av de mest radikala åsikterna uttrycks av människor som jag hälsar på varje dag, då vi möts under en promenad eller i kön till biokassan – människor som jag trodde mig känna.

Jag slås också av hur oerhört svårt det måste vara speciellt för unga hbtq-personer i en småstad som vår, att sitta framför skärmen och ord för ord få klart för sig hur andra i deras närhet ser på dem – som sinnessjuka som inte ens borde få vara människor. Vad gör det med en ung som ännu inte tagit steget att komma ut? Som ännu kanske inte ens fått sin första kyss? Reflekterar man över detta när man besinningslöst låter fingrarna slå mot tangentbordet och jämför den unga med en våldtäktsman?

Jag menar inte att Priderörelsen inte får diskuteras eller ifrågasättas, det kan till och med vara nyttigt. Yttrandefriheten är en sällsam gåva som vi ska värna om till varje pris. Men tänk på, att när du yttrar dig om hbtq-personer så yttrar du dig samtidigt om din granne, din syster, din arbetskamrat, ditt syskonbarn eller om killen i kön till biokassan. Snälla, låt min bild av ett kärleksfullt Kiruna få fortsätta leva.