David är 42 år gammal och bor i Stockholm. Han har bra jobb och är sedan några år tillbaka sambo med sin pojkvän. Han ger ett stabilt och samlat intryck där vi sitter på Café Rival. Han berättar rakt och ärligt, varmt och sakligt om året som pappa, ett år som varit oerhört påfrestande då han inte fått träffa eller ens se bild på sin egen dotter.
– Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att det kunde gå till så här i Sverige, säger David när vi ses. Att man som pappa till ett barn inte har några som helst rättigheter.

Davids fall är inte på något sätt unikt. Han är en av flera gaykillar som skaffat barn med en ensamstående kvinna och sedan fråntagits möjligheten att träffa sitt barn eftersom kvinnan vägrat låta fadern vara delaktig vilket var överenskommelsen från början.
QX har i det här reportaget pratat med flera gaykillar som kämpat och fortfarande kämpar för rätten till sina egna barn. För att inte försvåra processen har vi ändrat namn på samtliga i reportaget. Men killarna vi intervjuat känner ett starkt behov att berätta om sina erfarenheter, dels för att de vill att den här problematiken kommer upp till ytan och dels för att andra gaykillar ska slippa hamna i samma situation.

David har alltid varit barnkär och har länge funderat på barn, men planerna att skaffa egna blev inte konkreta förrän han kom i kontakt med Facebookgruppen ”Vi som söker medföräldrar”.
Där träffade han ganska snabbt Johanna.
– Vi hade kontakt i drygt sex månader och vi sågs frekvent och hade mer eller mindre daglig sms-kontakt.
De gick på bio och gick ut och käkade och började sedan planera för att skaffa barn tillsammans. De satte upp riktlinjer för hur de skulle göra med barnet i framtiden.
Träffade du hennes familj?
– Nej, jag fick aldrig träffa dem, och de gånger jag träffat hennes kompisar blev jag aldrig presenterad som ”pappan” till det kommande barnet. Jag minns att jag tyckte det var lite märkligt, men jag sa inget.

David och Johanna kom överens om att de skulle ha delad vårdnad om de fick barn och de pratade om framtiden och tankar kring uppfostran och var de skulle bo. Johanna blev snabbt gravid efter en hemmagjord inseminering.
– Känslan när jag fick veta att jag skulle bli pappa var helt euforisk, jag kunde inte jobba mycket den dagen, jag var bara så genuint glad, uppspelt och jag började direkt planera för framtiden.
Men ganska snabbt förändrades Johannas beteende berättar David.
– Hon distanserade sig, och det var hela tiden upp till mig att höra av mig och fråga hur hon mådde eller om hon ville ses. Men jag hade ju hört att gravida kvinnor kunde börja bete sig annorlunda och att det kunde vara hormonerna som spökade så jag höll mig lugn.
David fick knappt vara delaktig under graviditeten, men i september förra året fick de en dotter.
Johanna hade inte velat att David skulle vara med vid förlossningen så han satt utanför i korridoren och väntade. En sköterska kom sedan ut med lilla Emelie efter ett tag.
– Den känslan var helt otrolig. Hon var så söt och fin. Jag minns att jag knappt vågade röra vid henne. De säger att nyfödda är lika sin pappa för att man ska känna ett band, men jag såg aldrig någon likhet. Jag fick se henne under de minuter som behövdes för att mäta och väga innan hon bars in till mamman igen. När jag åter blev ensam så kom tårarna. Jag hade som sagt inte fått vara delaktig under graviditeten så att från en dag till en annan få en dotter var överväldigande.

Eftersom Johanna genomgått kejsarsnitt och var sängliggande var det David som tillbringade mest tid med barnet i början på BB.
– Jag var den som gick runt med henne, hämtade mat till både mig och mamman samt var den som bytte blöjor. Det var fantastiskt. Men sedan förändrades det, säger David.
– Tredje dagen bad Johanna mig att lämna BB då hon inte ansåg att jag ”ställde upp” tillräckligt mycket för henne. Hon hotade med att om jag inte lämnade frivilligt så skulle hon se till att jag blev avlägsnad. Både jag och barnmorskan försökte övertala henne men hon vägrade och jag valde att lämna sjukhuset för min dotters bästa, jag ville inte att hon skulle uppleva arga tongångar och skrik de första dygnen i sitt liv.
David fortsatte ändå att hälsa på Johanna och dottern på sjukhuset.
– Men dagarna som jag och Johanna tillbringade på BB var extremt krystade, hon uteslöt mig periodvis helt och vägrade prata med mig. Jag försökte att hålla en god ton och ställde frågor och pratade men fick bara korta svar tillbaka, eller så tillbringade hon tiden med att sitta och kolla på tv på sin iPad. Hon ifrågasatte hur jag tog hand om barnet, hur jag kunde ha en filt på henne, hur jag höll henne etc. Det är inte lätt att veta hur man ska göra när man inte haft barn tidigare. Jag fick även en ”tillsägelse ” att jag inte fick prata i ”låg ton” till barnet under de timmar hon skulle vara vaken, utan det fick jag bara göra när det var dags för henne att sova. Det var många ”pikar” som gjorde mig stressad och osäker.
Hela vistelsen på BB var på mammans premisser, vilket David accepterade där och då. Men det kulminerade i samband med att de skulle skrivas ut.
– Hon fick ett utbrott och skällde ut mig. Jag höll mig hela tiden lugn, och jag höll även händerna över Emelies öron för att jag inte ville att hon skulle höra hur mamman skrek åt mig. Jag sa även till Johanna att ”du behöver inte skrika inför dottern, du kan prata med mig i vanlig samtalston”, varpå hon direkt kom med nya utfall.
En kurator på SöS kallades in men som enligt David direkt tog mammans parti. Johanna åkte hem med barnet medan David fick åka hem till sig.

Några dagar senare får David veta av kuratorn att Johanna kräver egen vårdnad om Emelie, något som gjorde honom både bestört och ledsen. David kontaktade socialtjänsten i Solna för att få hjälp. Han lyckas få till ett möte med Johanna hos familjerätten.
– Men Johanna satt bara och misskrediterade mig genom att säga att jag är psykiskt sjuk. Hon påstod även att jag har Asperger, och att jag har autistiska drag.
Efter mötet blockar hon honom från samtliga sociala medier och säger att han inte ska få ha någon kontakt med dottern och vägrar honom delad vårdnad.
– Socialen sa att de inte ser någon annan utväg än att jag får ta det här till tingsrätten. Och där är vi nu, säger David. Jag har inte sett min dotter på över ett år.

Dagen innan jag och David ses har han varit i tingsrätten.
– Johanna har skaffat en advokat som specialiserat sig på att hjälpa kvinnor att få vårdnaden om sina barn. Hon är ökänd bland de som är insatta i såna här fall och hon skyr inga som helst medel, berättar David uppgivet.
Men han berättar att domaren under gårdagen sa att det var av högsta prioritet att David fick börja träffa sin dotter.
– Så nu ska jag få se henne två timmar varje söndag, under övervakning av en representant från socialen som ska sitta och göra anteckningar…
Två timmar i veckan?
– Ja, till en början. Och under extremt konstruerade former. När det blir vet jag inte, för den här representanten från socialen måste besöka mamman och dottern på egen hand först…
Vad känner du idag kring allt det här?
– Mycket av mina känslor har övergått till frustration, frustration över att processen att få träffa mitt barn tar sådan lång tid. Jag har kämpat från dag ett för att få rättigheten att få träffa och lära känna mitt barn. Det har nu gått över ett år utan att jag fått se eller lära känna henne. Jag känner även stor frustration och ilska gentemot det svenska systemet, där allt är till mammans fördel. Jag hoppas att det på sikt blir en lagändring där båda föräldrar har samma ”rättigheter” till sitt barn.
Har du varit nära att ge upp?
– Det har funnits gånger då jag ifrågasatt om det är värt att kämpa vidare, speciellt när man stöter på motgång efter motgång, men samtidigt är längtan till min dotter så stark att jag kommer fortsätta kämpa.
David berättar att han betalar underhåll för barnet, något han ifrågasätter.
– Jag anser att man inte borde betala underhåll om man inte får träffa sitt barn. Det borde finnas incitament för mamman att låta barnet få träffa sin pappa.
Hur kom det sig att du valde att skaffa barn med en tjej?
– För mig har det varit viktigt att ett barn ska ha tillgång till både sin mamma och pappa, och därför tyckte jag det var en bra lösning att skaffa barn med en medförälder där båda går in på samma villkor.
Vad tycker du man kan göra för att undvika det du gått igenom?
– Som pappa har man inte mycket att säga till om. Det är möjligt att skriva ett ”avtal”, men huruvida det är bindande eller inte kan ifrågasättas men kan ha viss betydelse vid en eventuell vårdnadstvist i domstol har jag förstått, men ingen garanti. Jag vill inte låta allt för pessimistisk, men som pappa är det svårt att få ”rätten” till sitt barn.
Vad tycker du att andra gaykillar bör tänka på om de ska skaffa barn med en tjej?
– Var uppmärksam på ”varningstecken” under ”dejting”-perioden, lyssna på magkänslan, be vänner och familj träffa henne och kräv att få träffa hennes. I efterhand inser jag att varningstecknen fanns där men då tänkte jag inte på det. Dokumentera allt ni kommer överens om, även om det inte har laga kraft underlättar det vid en eventuell vårdnadstvist, och skriv under faderskapet redan under graviditeten.
David berättar att han hade gjort plats för Emelie hemma i lägenheten, men att han till slut bar ner sakerna i källaren.
– Allt eftersom jag förstod att jag inte skulle få träffa hennes så valde jag att flytta ner sakerna för att inte bli påmind om saknaden varje dag. Tanken var att jag skulle köpa en större lägenhet där hon skulle få ett eget rum, men de planerna är nu lagda på framtiden.
Vad hade du gjort annorlunda idag om du vetet om det här?
– Hade jag vetat att jag som pappa inte har några ”rättigheter” utan allt är på mammans villkor hade jag valt att skaffa barn via surrogat.
Hur mår du idag?
– Det har varit många sömnlösa nätter, och dagar då jag varit väldigt nere och ledsen. Mina föräldrar har varit ett väldigt stort stöd för mig under denna tuffa tid, samtidigt som jag vet att de längtar efter att få träffa och lära känna sitt enda barnbarn. Det går inte en enda dag utan att de tänker på henne, eller tittar på de få bilder som jag har på henne.
– Mina föräldrar och jag skriver på en bok som vi förhoppningsvis kan ge dottern när hon blir äldre, där hon får läsa om hur mycket vi älskar och saknar henne, och där vi skriver ner alla de saker vi skulle ha gjort tillsammans under hennes första levnadsår.

 

Jonas:

Jonas bor i Malmö, är 37 år och gay. För några år sedan träffade han Petra via en sajt på nätet. Jonas och Petra gick på ”skaffa barn”-dejt och lärde känna varandra.
– Vi tillbringade en massa tid ihop, hade middagar, tog promenader och hon träffade min familj och jag träffade hennes.
Ett halvår efter första dejten var Petra gravid. Allt gick bra under graviditeten och Jonas och Petra blev sammansvetsade och hade en jättebra relation.
– Men allt ändrades när Melvin föddes. Jag var inte viktig längre och jag fick hela tiden tjata till mig lite tid med honom. Jag fick en timma här och en där.
Jonas berättar att Petra vägrade låta honom vara ensam med Melvin mer än en par timmar.
– Hon skyllde på att hon ammade och vägrade pumpa eller låta Melvin få modermjölksersättning.
Jonas berättar att han stod på sig i sin rätt att få träffa sitt barn och att han kände ett lika stort ansvar och behov av att få vara med sin son.
– Men Petra stängde bara av och sa att mamman var viktigare, att hon inte kunde ta in mina känslor eller vad jag tyckte och att hon måste tänka på vad hon anser är Melvins bästa.
Han suckar.
– Vi bråkade och skrek så mycket på varandra. Det var tjat varje dag om varenda timma.
En dag orkade de inte bråka längre. Då hade det gått nio månader och de kände båda två att de bara hade två vägar att välja mellan, låta en domstol bestämma eller lösa det tillsammans.
För första gången sedan Melvin föddes gjorde de ett försök att prata med varandra utan att bråka. Och på något sätt lyckades de mötas. Jonas slapp dra det till domstol vilket han är glad för.
– Vi lyckades lösa det på egen hand även om det tog massor av tid, energi och kraft. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, då ska inte den ena ta sig rätten att stänga ute den andre, och det gör mig så ledsen och arg att höra att mamman är viktigare och att hon kan bestämma allt över ett barn som är lika mycket mitt. Jag kommer aldrig köpa de argumenten.
– Hade vi varit gifta hade det här aldrig kunnat hända, säger Jonas. Jag kan inte förstå hur det kan få vara ett giftermål som ska få styra vem av två föräldrar som har rätt till sitt barn 2019.
Idag har Jonas och Petra en bra relation och kan umgås tillsammans. Melvin bor varannan vecka hos Jonas och varannan vecka hos Petra.

 

Lars:

Lars har alltid velat bli pappa så han var en stolt och lycklig kille när han blev pappa till en dotter förra året. Men sedan den dagen har det mesta handlat om bråk, advokater, familjerätt, socialen och en kamp för att få träffa sin dotter. Då Lars och mamman inte är gifta var faderskapet tvunget att bekräftas hos familjerätten. Modern bekräftade faderskapet men Lars nekades gemensam vårdnad av mamman, vilket innebar att hon fick enskild vårdnad.
Lars ska betala underhåll men i övrigt bestämmer mamman allt kring barnet, såsom bostadsort och på vilket sätt Lars ska få umgänge.
– Det här gör att man kan få betala underhåll för ett barn man inte ser röken av. Går inte mamman med på umgänge måste man stämma mamman. Och detta tar tid, säger Lars.
– En vårdnadstvist tar minst ett år i Sverige. Jag har fått kämpa för varenda minut som jag fått tillbringa med min dotter.
När Lars dotter var ett halvår gammal fick han veta att hon döpts. Men att han inte var inbjuden.
– Det gjorde så fruktansvärt ont, säger han.
Lars har via advokater och tingsrätten nu fått börja träffa sin dotter på egen hand, först några timmar i veckan under ”övervakning”, sedan ensam och idag får han ha henne två dagar i veckan, men ännu ingen övernattning.
– Jag får ingen föräldrapenning eftersom jag inte står som vårdnadshavare så jag måste ta ledigt från jobbet för att vara med min dotter.
Mamman vägrar överföra föräldradagar till pappan.
– Inte ens de 90 dagarna som är vigda åt pappan har jag rätt till om mamman har enskild vårdnad. Trots att faderskapet varit fastställt sedan barnets andra levnadsmånad.
– Jag hade ingen aning om att man som pappa inte har mycket att säga till om. Det är ett märkligt och diskriminerande system vi har i Sverige. Det finns så många pappor därute som inte är med sina barn, men när man som pappa verkligen vill vara med sitt barn och vill ha gemensam vårdnad måste man ta fajten med mamman och hela rättssystemet. Det tar massor av tid och energi och inte minst kostar det en massa pengar, pengar jag hellre hade lagt på min dotter. För att inte tala om alla dagar jag missar med henne. Det är dagar jag aldrig får tillbaka.

Läs även: Ordföranden för ”Pappa Barn” Kräv din rätt och din tid till barnet