Samma helg som Judy Garland begravdes bröt Stonewall-revolten ut i New York. Gaysamhället hade tröttnat på trakasserierna och när de inte ens fick vara i fred att sörja Judy gjorde de uppror. Det är idag 48 år sedan.
Det var efter Judys första självmordsförsök som gayfolket tog henne till sina hjärtan. Bilden av den käcka musikalstjärnan sprack och en annan Judy blottades – hon som var lidandet, outsidern och överlevaren i en och samma person.
Hennes konserter lockade en allt större gaypublik som snart tog över och dominerade publiken. En del har beskrivit hennes konserter som en av de första platserna där man kunde vara öppet gay.
Hennes film ”Trollkarlen från Oz” med sånger som Over the rainbow blev gayklassiker. Elton John döpte sitt album ”Yellow brick road” från filmen. Och varför tror ni en före detta gayklubb i Stockholm hade namne Oz?
Och uttrycket ”Are you a friend of Dorothys” blev ett snyggt och diskret sätt att fråga ”Är du gay?”.
Judys drogmissbruk blev allt tyngre och satte sina spår i både ansikte, kropp och röst. Och självmordsförsöken, både fejkade och allvarliga, blev fler och fler. Dottern Liza Minnelli blev mer som en mor för Judy. När Judy skulle gifta sig (för femte gången) tackade Liza nej med ursäkten ”jag kan tyvärr inte komma, men jag lovar att komma nästa gång”. Tre månader senare hittade Judys man henne död i badrummet efter en överdos av sömntabletter.
Mer än 22 000 personer följde henne till den sista vilan.
En del säger att vi älskade henne för att hon speglade ångesten, lidandet och ensamheten i våra liv. Kanske var det snarare så att hon var en av de stora överlevarna.
Trots drogerna, trots spriten, trots att hon var bankrutt och blev lämnad av sina män och trots att man sade att hon inte kunde sjunga längre lyckades Judy alltid resa sig och förvandla smärtan till sin största styrka och bli den största gayikonen av dem alla.
Judy Garland 1922-1969.