Författaren Sara Lövestam älskar Mello. Men framför allt älskar hon Edward af Sillén. Så till den grad att hon tycker det borde instiftas en lag om att Edward af Sillén alltid måste stå för manuset till Melodifestivalen, ”lämpligen intill sin död”.
I ett inlägg på sin hemsida på söndagskvällen skriver hon:
”De yngre queers jag träffat har inte ens förstått att Mello är vårt folks festival, eftersom manuset de senaste åren har varit så familjetillvänt och skämten så enkla att vi behövt vända oss till utländsk ståupp och serietecknare för vår dos av subversiv humor och identifikation. Jag misstänker att folk av alla läggningar känt samma sak, med tanke på hyllningarna man i år ser på sociala medier (där de flesta tycks tro att programledarna själva hittar på sina skämt). Vilket höjdarår, kommenterar folk, och vi som vet viskar: Tack Edward!”
Men Sara gav oss dessutom en tredje version av ”När vindarna viskar mitt namn” som vi ju hört två versioner av under Melloveckorna, ”För männen som byter kanal” och ”För gaysen som åker till Schweiz”.
”I finalen jublade sedan jag och de andra schlagerflatorna när även vi fick en låt, och med ”vi” menar jag bögarna. Efter några sekunder stod det ju klart att det inte var vi som var gaysen, menar jag, men det är vi så otroligt vana vid. Den lesbiska falangen går under radarn i de allra flesta sammanhang, till den grad att folk utanför vår krets inte ens vet vad de skulle skriva i en sång som drev med oss. Som en liten tjänst har jag därför skrivit schlagerflatans version.
På Sara hemsida kan du läsa hela Sara lesbiska version.
Här är några rader:
Vi är här i full glamour, men i bekväma skor
schlagerflatan är en grej, tjejen som också är gay
—
Ge oss kortklippta naglar och bibliotek, håret i en mohikan
ryggsäck och tåg, sojakorv i halvlek och krångliga sätt att få barn
