Det här är den andra artikeln om Helens liv i Sverige. Läs del ett här!

Hon har flytt i hela sitt liv. Hon vet hur man gör. Sedan en månad tillbaka är hon mitt i en helt ny typ av flykt. Den här gången från svenska myndigheter och utvisningsbeslutet till Nigeria.

– Jag lever från ett inomhus till ett annat inomhus. Jag är bara ute när jag byter gömställe. Det känns som att jag är en apa inlåst i bur, säger hon.

Helens röst genom telefonen är skakig och oförutsägbar. Från ingenstans kommer något mörkt över henne och hon ger ifrån sig ett mullrande jämmer. Ett läte av renaste ångest.

Hennes asylfall är nerlagt och hennes namn överlämnat till polisen. Sverige verkar angelägen om att hon ger sig av och inte kommer tillbaka.

Hon har blivit delgiven ett återreseförbud. Det innebär att när hon väl har lämnat landet får hon inte återvända till något av Schengenländerna på en viss tid.

– Migrationsverket måste vakna upp. Jag vet asylsökande som tagit sina liv för att det är ett bättre alternativ än att utvisas. Jag förstår dem.

Polisen klev in i sovrummet

Helen kom nyligen i direktkontakt med de som letar efter henne. Hon var tvungen att återvända till sin gamla adress för att operera bort en blödande cysta från livmodern. Efter operationen var hon i för dåligt skick för att orka gömma sig.

När hon vilade i sängen hörde hon en nyckel i låset, och in i sovrummet kom två poliser.

– De ville att jag skulle följa med dem. De frågade om jag klarade av att stå upp. Men jag var för svag.

Tillslut gav polismännen upp och lämnade Helen i sängen. Dagen efter packade hon sin väska och försvann igen.

– Det känns som att jag pekas ut som en brottsling, men jag har aldrig begått något brott.

I våra samtal pratar Helen ofta om frihet. Hon säger att hon aldrig har upplevt det, och kanske är det därför det är just friheten som hon drömmer om i sina gömställen.

– Frihet är nog det vackraste som finns. Jag tror inte att många av de som fötts i Sverige förstår vilken tur de har, hur värdefull deras frihet är. Att ha möjligheter och kanske till och med föräldrar som älskar en.

Tror du inte att dina föräldrar älskade dig?

– Alla föräldrar älskar inte sina barn. Hade jag kunnat hade jag visat dig mina ärr från när de band fast mig som en get. Då hade du förstått att de inte älskade.

Känner du fortfarande hopp?

– Jag brukade tro att allt skulle ordna sig. Men det finns inget hopp. Jag har inte några pengar och jag kan inte jobba. Jag känner till mina mänskliga rättigheter och jag vet att jag inte får dem. Det här är inte ett liv. Jag har fortfarande inte min frihet.