Äntligen – årets Schlagerpride tog vid där Edward slutade!

Vilken jävla kväll.
Jag har varit på Schlagerpride sedan 2001 och efter de gyllene åren under sena 2000-talet med Edward af Sillén vid rodret så växte sig den här kvällen under Pride som en av de årets ”Du-måste-vara-där”. Och efter Edward abdikering som Pride-kung har det varit den ena besvikelsen efter den andra. Det har liksom aldrig närmat sig hans fingertoppskänsla för vad publiken vill ha, utan istället varit taffligt ihopsatt med höga toppar och djupa dalar.
Men i år var vi tillbaka exakt där Schlagerpride ska vara.
Exakt.

Richard Rille Hante har tillsammans med Niklas Torsell producerat kvällen, och jag gör stora hatten av. Rille har varit med tidigare, men med hjälp av Niklas Torsells extrema fingertoppskänsla så har den här kvällen fått en renässans utan dess like.
Fan, vad bra det var ikväll.

Konferencierer för kvällen var urcharmiga podd-duon, som varit gaygalanominerade, Pernilla Wahlgren & Sofia Wistam. Under kvällen fick vi även ett par kul gästpresentatörer som Oscar Zia och Linus Wahlgren. Pernilla och Sofia var svinbra som presentatörer och Pernilla inledde med Jag vill om du vågar och avslutade med Piccadilly Circus. Vilket såklart var helrätt. Kan någon nu ge kvinnan en ny Mello-hit så vi får se henne i festivalen nästa år! Kempe? G:son? Boström?

Scenkvällen startade med Anki Albertsson från Mamma Mia The Party som gjorde ett medley av Waterloo & Mamma Mia. Helt rätt i dessa Mamma Mia-tider, och en snygg start för kvällen. Därefter inleddes den riktiga schlagerkvällen då killarna som gjorde succé på QX Gaygala ifjol, Arvingarna, kom för att sjunga sin 1993-vinnare Eloise. Stort jubel och magisk allsång såklart, och en grym inledning av kvällens schlagerexplosion. En av årets tippade vinnare, som snöpligt lämnade deltävlingen som sexa kom sen, Dotter med sin starka Cry och sedan fortsatte de stora känslorna på scenen då förra årets tvåa, Nano gjorde sin Hold On.

Självklart bjöds det sedan på en Lill-Babs hyllning, med ett väldigt fint tal tal av hennes dotter Kristin Kaspersen. Kaspersen var bortom personlig då hon talade till sin mor från scenen och när hennes röst sprack under talet darrade jag på läppen rejält. Tack Kristin för att du delade med dig.

Magnus Carlsson fortsatte sedan, vilket är en kanonbokning för Schlagerpride och klockrent tänkt att han gjorde ett medley bestående av Världen Utanför, Not A Sinner Nor A Saint, Lev Livet, Live Forever och Möt Mig I Gamla Stan. Vilket drag och vilken allsång! Att jag personligen hade dödat för att höra Allt som jag ser är en parentes. Magnus MÅSTE tillbaka till festivalen snart!

Sedan är det ju stora hatten av för att vi fick se 2009 års albanska bidrag live på scenen, Kejsi Tola med Carry Me In Your Dreams. Det är en av de bästa ESC-bidragen på scenare år och den håller fortfarande. Grymt kul överraskning. Akt två avslutades med ännu två briljanta medleyn: Nanne och Peter Grönvall i Den Vilda, Men, Alexandra, Evig Kärlek plus Avundsjuk & Håll Om Mig. Så smart att köra ihop låtarna så vi får höra så mycket som möjligt! Och lyxigt att vi fick höra låten Men som Nanne ju tävlade med i den brittiska uttagningen 2001! När Håll om mig sjöngs exploderade parken. E.X.P.L.O.D.E.R.A.D.E.

Akt två började med kvällens svagaste kort, Richard Herrey som sjöng Diggi loo Diggi ley. De senaste åren har vi sett alla tre bröderna i massor av olika sammanhang så att bara Richard kom känns meh. Men visst, allsången var stabil och Richard var charmig. Därefter kom Renaida med sin All The Feels. Det var riktigt bra och det var kul att se vilken jäkla cool hit det ändå är.

Sen. Jag tror inte att jag var nära ett mer religiöst ögonblick än när två femtedelar av Excellence tog över scenen. När Johanna och Jenny sjöng Last To Know, plus en kort version av Need To Know (Eeenie Meenie Miny Moe) så dog jag. Det var personligen det bästa jag sett på schlagerscenen under Pride på vääääldigt många år. Jag fattar att många ögonblick varit större för så många, men när två delar av kvintetten sjöng sin ABBA-schlager från den första eran av ”nya” Mello (2002) så var jag i schlagerhimlen. Och att höra den på ”min” mark som en del av Schlagerpride var magiskt. TACK!

Därefter fick vi Lindsay Dracass med  No Dream impossible, urcharmiga Robin Stjernbergs You och superflatan Saara Aaltos Monsters plus en ny riktigt bra låt med henne, Dance. 

Sen kom superhunkige Robin Bengtsson  som sjöng både Constellation Prize och I Can’t Go On och det var sjukt bra drag. Fan vilka bra låtar killen har gjort i Mello!

Och extasen fortsatte med 2011 års ungerska superschlager What About My Dreams? med Kati Wolf, svenska Wiktorias Save Me och As I Lay Me Dow, som uppbringade allsång de luxe. 

Sedan kom QUEEN Jessica Andersson med ett supermedley: I Did it For Love & Kalla Nätter, och Give Me Your Love, för att avsluta med låten som är årets starkaste homohit: Party Voice. Satan vad bra hon är och vilket drag det blev. Plus, jag ÄLSKAR att Oscar Zia körde Magnus Bäcklunds roll i Give me Your Love. Så fint, och grym inlevelse av Zia.

De två sista akterna var ESC-relaterade och helt rätt: Lena Katina/t.A.t.u – Ne Ver, Ne Boisia & All The Things She Said och Eleni Foureira med Fuego. Fan, vilka bokningar. Helt rätt att vi fick höra låten som skulle ha vunnit Eurovision 2018 istället för den därur tramsiga kycklinghiten. Vilken stjärna Eleni är!
Och så kul att vi fick den homostöttande Lena Katina som sjöng sina hits.

Denna kväll var var allt jag vill att Schlagerpride ska vara och jag är bortom nöjd med det jobb Rille och Niklas lagt ner för att frälsa en publik som egentligen inte är så knusslig. Grabbar, ni gjorde alla rätt i kväll och jag är så ledsen för er som inte var där. Tack boys, ni borde göra alla kvällar under Pride!