De tre senaste dagarna har SVT timme för timme pytsat ut artisterna som ska tävla i Melodifestivalen 2021. I tisdags inleddes allt med att 2011 och 2012 års tvåa Danny återvänder till tävlingen och nyss avslutades uppställningen med Eric Saade. Vinnarduellen från 2011 upprepar sig alltså, och det är ju onekligen en Amazing fight. Men även allt däremellan som får det att pirra i Mellomagen.

För som Mello-fan är jag hejdlöst pepp på den turnélösa festivalen 2021.
I år har Karin Gunnarsson och Christer Björkman, som gör sitt allra sista år i Mellomyllret, håvat in en imponerande uppställning folkkära namn som fått gigantiska genombrott och stora hits i Sveriges mest sedda tv-underhållning: Danny, Eric Saade, Charlotte Perrelli, Anton Ewald, Jessica Andersson, Arvingarna, Dotter och fjolårsvinnarna The Mamas ska alla tävla om äran att få (eller inte få) åka till Rotterdam.

Dessutom har två riktigt stora namn inom svensk rock, Lillasyster och Mustasch, värvats, och Spofity-favoriter som Emil Assergård och Lovad begår Mellodebut. Lägg därtill begåvade och karismatiska Idoler som Mellodebuterar: Kadiatou, Natalie Brydolf och inte minst förra årets vinnare, Tusse.

Det är liksom bara att bocka av namn på min tummade lista över namn jag vill se återvända eller debutera. Och trots att undertecknad kanske inte är världens fan av rock, tycker jag att det är hög tid att både den genren och dansbanden får utrymme i Mello. Det är helt rätt tänkt att rensa bort de skvaligaste P3-meserierna, som fått för stort utrymme de senaste åren, för lite genrebredd.

Ok, kan man tänka, det handlar ju faktiskt om låtarna och inte namnen, och vi HAR sett rysliga felsteg från artister förut. Gitarr-Perrelli från 2o17 ger mig fortfarande svåra svettningar.
Men grejen inför 2021 är att artisterna verkar vara inne på rätt spår.  De har låtar som är exakt där de ska vara: Just Mello-ikonen Charlotte Perrelli återvänder med en låt som är ”poppig, nutid och schlager”, och skriven av bland annat Thomas G:son och Bobby Ljunggren.  Alltså, det är ju så många rätt i den meningen att det är löjligt.

Eric Saade och Anton Ewald gör modern pop på engelska. Check!
Elisa Lindström gör en klassisk schlagerballad av nämnda Bobby och Ingela Pling, Jessica Andersson kommer tillbaka med ännu en Kempe/Kreuger-skriven låt, och dansbandfavoriter som Sannex och Arvingarna utlovar ”folklighet, glädje och party” i sina låtar. Samma sak när Alvaro Estrella, som tog sig till final med Mendez i år, får måla en bild av sin låt: ”en sprakande latinofest”.
Ja ni hör ju, hand möt handske liksom.

Tess, får som sista Alcazar-stjärna gå solo i Mello med en upplyftande livsfirande låt och fjolårets Klara Hammarström som imponerade trots en blek låt återvänder med en låt av Fredrik Kempe, David Kreuger och Andreas Wijk. Och äntligen får två mogna kvinnor, Eva Rydberg och Ewa Roos, gå på ett skojfriskt spår efter att den genren varit reserverad gubbar som Ravaillacz, Owe Thörnqvist, Ranelid och Robert Gustafssons Rolandz. Det blev rakt till final för gubbarna, och det finns ingen rättvisa om gummornas TikTok-trall inte tar dem samma väg.

På HBTQ-fronten syns Julia Alfrida och Patrik Jean. Bägge artisters låtar har öppna favoriten och Move-kompositören Melanie Wehbe varit med och pennat. Heja!

Nä, tittar jag på uppställningen 2021 har jag inga som helst invändningar. För även de jag knappt vet nåt om ger mig hopp: Frida Green med en Anna Bergendahl-låt, Clara Klingenström med en Bobby Ljunggren-låt, Medina-relaterade duon Wahl & Sami i dansig energi som heter 90-talet, och Efraim Leo, som uppträtt på Stockholm Pride, ska också ska göra en ”låt det är svårt att sitta still till”.

Och nu har jag skrivit en hyllande Mello-text utan att nämna snubben som gjorde en av fjolårets bästa låtar, Paul Rey. Rör han sig bara i utkanten av samma land som Talking In My Sleep (fjolårets fjärde mest streamade Mello-låt), så är jag nöjd. Rey är det sista namnet i den lovande buketten som ska sprida glädje under de sex mörkaste veckorna i vinter.
Ja hör ni, nu kör vi.
Februari kan inte komma snart nog!