I december skapade Alberto, 18, från Södertälje rubriker efter ett omtalat inlägg på Instagram. Där skrev han om det extrema homohatet han utsatts för på sin gymnasieskola. Samtidigt som han tackade sin rektor som hängt upp Prideflaggor för att markera emot hatet.

What I saw today entering my school was a spark of light brought up due to an insane amount of hatred. I have been low-key and I have minded my own business, but the constant harassment I have suffered in this school has recently surpassed the limits of my patience. Way too many people are proud to say here, in this school, that someone like me (gay) deserves no respect, because of the simple fact of being gay. Way too many people has get into my way on a daily basis to somehow offend me or knock me out, in spite of my utterly unbothered and indiferent reaction. Often I’m the target of quite big groups, and some insults used towards my persona have been “bitch”, “whore”, “horunge”, “fag”, “hora” and many more. These examples are really 'soft' ones because I don’t want to focus this post on that specifically. It is extremely sad police have had to intervene because the hatred and disrespect has gotten out of hand. And it’s very sick that such a large number of people have not given me the opportunity to show how special I am as a person. I know many people have never experienced such situation, but here’s when humanity takes place. How do you think it feels to be continuously harassed for literally being yourself? And it’s awfully sad too these are the terms we are in. A huge number of people seem to hate so profoundly everything that I do, from the way that I talk to the way that I dress. There’s so much hate towards what I simply am. There’s a deep need for humanity within this school. Hatred blinds people here. People are hating on me for EXISTING. This is happening in Sweden and we are about to start year 2018.

A post shared by Alberto Ramos (@albeertoramos) on

Ville inspirera sina skolkamrater

Efter händelsen kände sig Alberto inspirerad och startade ett projekt – han och hans vänner skulle pynta en av väggarna på gymnasieskolan med utbildande material om hbtq, jämställdhet, psykisk ohälsa och mycket mer. Projektet kallade han för Wall of Humanity.

– Alla elever i skolan passerar väggen flera gånger om dagen när de går på rast eller till kafeterian. Det är också på den platsen som många känner sig som mest utsatta i skolan. Det är som en catwalk, när man går förbi där så skrattar folk.

– Det var därför vi placerade den just där. Jag ville att alla skulle se väggen och kunna inspireras av budskapet.

”De spottade på den”

Alberto berättar att han har fått överväldigande positiva reaktioner. Många har på olika sätt visat sin uppskattning av projektet. Men tyvärr är hatarna högljudda.

– Många är väldigt respektlösa på den här skolan, så jag förstod att någon skulle försöka sabotera väggen.

– Det började smått. Men när de märkte att det inte fick konsekvenser började de förstöra den ännu mer.

– De spottade på den, rispade mina ögon och mun på bilden av mig, krossade plastramarna, slet ner brev och slängde bilder i papperskorgen.

Tänker inte ge upp

– Jag och flera andra har arbetat så hårt, så många timmar. Jag blir så förbannad.

Men sabotaget har inte avskräckt Alberto, tvärtom vill han att humanity-väggen ska bli permanent.

– Det finns så många elever som trakasseras och mobbas på den här skolan. Någon måste säga ifrån, och jag gör det gärna om det kan hjälpa andra.

– Väggen är fortfarande uppe och jag hoppas att den stannar för alltid, annars är det ju bara en tom vägg, säger han.