Under fredagen publicerade QX ett reportage om hur Benjamin fått avslag av både Migrationsverket och Migrationsdomstolen – trots att han är efterlyst i nigeriansk media på grund av sin homosexualitet. De svenska myndigheterna menar att han inte gjort sin homosexualitet ”sannolik” trots en stor mängd bevisning. Benjamins fall är det senaste exemplet på migrationsmyndigheternas livshotande och stereotypa trovärdighetsbedömningar av hbtqi-personer som söker asyl, en hantering som saknar stöd i utlänningslagen, strider mot UNHCR:s riktlinjer, och EU-rätten.

2015 publicerade den nationella tidningen The Nigerian Observer en artikel där Benjamin och hans partner efterlystes då deras samkönade relation hade gjorts offentlig. Artikeln gör det tydligt att Benjamin eftersöks av polis och att personer som anmäler honom utlovas generös ekonomisk kompensation. Skulle han gripas väntar ett fängelsestraff på 14 år på grund av sin sexualitet. Artikeln är publicerad med Benjamins fulla namn, hans porträttfoto, hemstad och hänvisning till hans läraryrke, ändå menar Migrationsdomstolen att de inte kan känna igen honom i artikeln och att bevisningen inte går att bekräfta. Att han personligen befunnit sig i rättssalen, har inkommit med passkopia och lärarlegitimation spelar ingen roll för domstolen. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att migrationsmyndigheterna använder sig av en rasistisk “ansiktsblindhet” för att kunna avfärda Benjamins bevisning; de kan inte skilja en svart man åt från en annan.

Homosexualitet är kriminaliserat i Nigeria och det blir därför tydligt av artikeln att Benjamin är skyddsbehövande. Trots detta har han fått avslag av Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Migrationsdomstolen skriver att den skriftliga bevisningen inte ensam kan anses utgöra tillräckligt med underlag för att Benjamin gjort ”sannolik sin sexuella läggning”. Istället baseras migrationsmyndigheternas krav på trovärdighet att man grundligt kan beskriva en “inre känsloprocess” som baseras på västerländska stereotyper, skriver juristen Aino Gröndahl som har undersökt 2000 hbtqi-personers asylavslag mellan 2012–2020. Detta trots att det finns en utbredd kritik gällande den ”inre känsloprocess” som Migrationsverket efterfrågar.  Framför allt är det otillåtet, enligt en EU-dom i december 2014, ”att använda uteslutande stereotypa föreställningar om homosexuella för att dra slutsatsen att asylsökande inte är trovärdig rörande sin sexuella läggning” (Gröndahl, 2020: 134).

Migrationsverket och Migrationsdomstolen ”trovärdighetskrav” skapar snäva och fiktiva ramar som gör det näst intill omöjligt för den sökande att bevisa sin tillhörighet till samhällsgruppen hbtqi-personer. Misstänkliggörandet av hbtqi-personer som skyddsbehövande är snarare regel än undantag i migrationsmyndigheternas hantering av asylsökningar. Detta fokus på den asylsökandes “inre känsloprocess” innebär även att annan bevisföring som understryker personers skyddsbehov systematiskt åsidosätts, något som blir särskilt tydligt i Benjamins fall.

Eftersom Migrationsdomstolen beskriver Benjamins skriftliga bevisning som bristfällig, blev den muntliga förhandlingen i Migrationsdomstolen avgörande för honom att bevisa sitt skyddsbehov. Benjamins avslag hänvisar bland annat till att han inte beskrivit sitt liv under tidsperioden 2005–2010, vilket Migrationsdomstolen menar är väsentligt för att ’kartlägga’ utvecklingen av hans hbtqi-identitet. Att skyddssökande inte anses ge en tillräckligt detaljerad asylberättelse är ett återkommande argument som migrationsmyndigheterna använder för att legitimera sina avslag. Trots detta ses det inte som en brist i deras rättsutredning utan ansvaret för bristerna åläggs den skyddssökande. Konsekvenserna av politiska krav på effektiviseringar av asylhandläggningar leder till att tiden för asylintervjun ständigt kringskärs, något som sedan används mot sökande i beslutsunderlaget med beskrivningar som ’detaljfattigdom’ eller ’motstridiga uppgifter’. Ändå fortsätter regeringen att efterfråga fortsatta effektiviseringar av Migrationsverkets arbete.

Benjamins fall visar tydligt på bristerna i migrationsmyndigheternas beslutsunderlag, en hantering som saknar stöd i utlänningslagen, strider mot UNHCR:s riktlinjer och EU-rätten (Gröndahl, 2020). Migrationsverkets och Migrationsdomstolens skeva ”trovärdighetsbedömning” leder till livsfara för personer som är i skyddsbehov. Vi kräver att Migrationsverket och Migrationsdomstolen följer EU rätten och ger skyddsbehov till Benjamin samt andra asylsökande hbtqi-personer som felbedömts ”på grund av bristande trovärdighet.”

Vi har fått Benjamins tillstånd att skriva om hans asylfall i QX.