Jenny Stensson jobbar som sjuksköterska på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Och även om hon bara är 30 år så känner hon sig ibland som en veteran i sammanhanget, särskilt när nya sjuksköterskor börjar på avdelningen.
– Men å andra sidan finns det de som jobbat här längre än vad jag har levt, säger hon och skrattar.
Jenny, som började på Karolinska för fem år sedan, jobbar med bröstcancer.
– Jag har världens bästa jobb, säger hon. Jag kan inte tänka mig att jobba med något annat än bröstcancer.
Varför?
– Till skillnad från mycket annan cancer är bröstcancer en cancerform där vi har mycket att sätta emot. Funkar inte behandling a så kan vi testa b och c och d och så vidare. Även om vi inte alltid kan rädda liv så kan vi förlänga livet för många med flera år så de får mer tid med sin familj och se sina barn växa upp. Vi kan göra någons värsta tid i livet lite lättare.
Vad är din uppgift?
– Jag är kontaktsköterska, från dag ett tills de skrivs ut, eller i värsta fall dör. Det är jag som informerar om behandlingen, om läkemedel och tar blodprover, jag följer upp smärta, har hand om rådgivning och undersöker bröst. De kommer till mig oftast samma dag som de fått beskedet om bröstcancer.
Hur är det att ta emot en patient som precis fått det beskedet?
– Det är så himla olika, en del är lugna och tar in all information medan andra är så hysteriska att det inte går att nå dem. Men jag har aldrig sett någon röd tråd i vilka som reagerar på ett visst sätt. Det är helt individuellt, även om de som har barn tenderar att reagera starkare.
Jenny berättar att hon själv blev allvarligt sjuk när hon bara var 16 år, och fortfarande går under behandling.
Har din sjukdom påverkat dig i ditt jobb?
– Ja, det går aldrig att riktigt förstå dödsångesten man kan känna eller hur dåligt man kan må av mediciner. Visst, man kan forska och läsa sig till mycket, men det går inte att förstå hur det verkligen är. Ibland är det viktigaste kanske inte att få en sköterska som kan rabbla alla mediciner, det man behöver är någon som ser en, som finns där.
Jenny kom ut som lesbisk redan när hon var 16 år. Hon hade träffat en tjej som hon umgicks med hela tiden. Hennes föräldrar trodde de var kompisar. En fredagskväll åt hon middag med sin mamma och pappa och fick frågan vad hon skulle göra på lördagskvällen.
– Jag sa att jag skulle träffa den här tjejen och pappa sa ”Oj vad ni umgås, man kan nästan tro att ni är kära”. Då blev jag väl lite tyst först sen sa jag, ”ja, men det är vi”. Sen var det inget mer med det. Jag har bara haft tjejer sen dess.
Har du kommit ut på jobbet?
– Ja, jag har alltid varit öppen med hur jag lever men aldrig gjort en grej av det. På mitt förra jobb kom jag ut tack vare att jag och mitt ex väntade barn. Jag sa till kollegorna att jag skulle vara föräldraledig, men de förstod inte, ”va, det syns inte att du är gravid” sa de. Då fick jag säga som det var, att det var min tjej som är gravid. Och sen var det inte mer med det. Mina kollegor är underbara och vi brukar gå på Secret Garden tillsammans, det är vårt stammisställe, de älskar att gå på gayställe. Jag har heller inget pokerface utan är öppen med mitt liv och visar om jag är ledsen när en relation tagit slut. Och mina kollegor var väldigt involverade när jag började dejta igen och ville se bilder och tycka till om tjejerna (skrattar).
Har du aldrig fått någon negativ kommentar?
– Nej, eller.. en gång var det en äldre kollega som undrade om jag jobbade med bröst för att jag gillar bröst… Men då hade jag lust att säga ”jaha, men varför jobbar inte du med prostata då?”
Är du singel idag?
– Jag träffar en tjej, så jag skulle inte säga att jag är singel, det är mer ett situationship, eller ”it’s complicated”. (skrattar)
Till sist, har du som sjuksköterska något råd till våra läsare som du vill skicka med?
– Ja, var noga med egenvården. Känn på din kropp, gå igenom dina bröst och kläm och känn. Jag vet att många kan tycka att det är obehagligt och att man är rädd att känna något, så istället förtränger man det. Men ju tidigare man upptäcker något desto större chans har vi att göra något åt det.
(Imorgon, Christian: ”jag tycker inte man ska behöva komma ut”)
