Debatten om filmen Sämre än djur har främst kommit att handla om hederskultur med islamiska förtecken, eftersom det är vad filmen skildrar. Man kan förstås beklaga att inget kristet exempel finns med. Men filmen gör inte anspråk på att visa någon heltäckande bild av hederskulturen.

I debatten har det vidare hävdats att islam är mer homofobiskt än kristendomen. Detta förnekar Esteche och Vestlund, som skriver: ”… de stora världsreligionerna har uppfattningen att homosexualitet är synd … Några väsentliga skillnader mellan olika religioner har vi svårt att se.

Det är en märklig oförmåga, bl a mot bakgrund av följande:

Ordföranden i Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda, har uttryckligen framhållit att hon och rådet fördömer homosexualitet, och betraktar det som synd. Ja, hon hävdar t o m att denna uppfattning är genomgående i hela islam. Islam accepterar bara sex mellan man och kvinna i äktenskapet, säger hon.

Jämför detta med vad kristendomens ledande företrädare i Sverige, ärkebiskopen, tycker. Han är positiv till homosexuell samlevnad, och anser den väl förenlig med kristendom. Nu har Svenska kyrkan dessutom sagt ja till homoäktenskap.

Det finns i vårt land mängder av kristna präster som välsignar homopar, men veterligen inte en enda imam som gör det!

Ute i världen är kristendomen mindre liberal än i Sverige. Men en jämförelse med islam utfaller ändå till islams nackdel.

I vissa länder är islam som bekant en totalitär, politisk ideologi, som utsätter oliktänkande för svåra förföljelser. Där torteras och avrättas homosexuella. Samtliga stater som har dödsstraff för homosexuella handlingar har islam som religion!

Och i Irak har islamistiska milisförband genomfört rena massmord på HBT-människor i aktioner för ”sexuell rensning”. Något motsvarande kristet massdödande förekommer inte.

Man måste ha rätt stora skygglappar för att inte se att allt detta visar på en starkare HBT-fientlighet i islam än i kristendomen! Detta intygas också av många muslimer och ex-muslimer.

Däremot är den kristna homofobin vanligen ett större problem i länder där kristendomen är den ledande religionen. Men det är en annan sak.

Att homofobin är så utbredd i denna religion beror till stor del på den starka fundamentalismen i islam. Den brukar förklaras med att de islamiska staterna inte på samma sätt som de kristna har genomgått en upplysningstid, som påvisat orimligheter och maktmissbruk i religionen, och tvingat prästerna att acceptera kritik.

I Islamguiden kan man exempelvis läsa: ”Koranen är Guds ord som uppenbarades till profeten Muhammad … via ängeln Jibrail (Gabriell) … den skall förbli samma bok hela tiden … Vetenskap som inte stämmer med Koranen saknar grund.” Det är klockren fundamentalism! Och liknande förklaringar finner man i rader av islamiska programskrifter.

Att Svenska Kyrkan, eller Sveriges Kristna Råd, skulle uttala sig så om Bibeln är tämligen uteslutet. Kyrkans präster vet nämligen att Bibeln har många olika författare, är full av sakfel, motsägelser och föråldrade föreställningar och inte generellt kan sägas vara ”Guds sanna ord”. Ty det är vad den vetenskapliga bibelforskningen har visat. Och det får prästerna lära sig i sin teologiska utbildning.

Motsvarande insikt lyser alltså med sin frånvaro bland imamerna. Den saknas också i vissa kristna samfund. Men bokstavstron är ändå mindre framträdande i kristendomen än i islam.

Detta måste man känna till, om man med framgång ska kunna motarbeta islamisk homofobi.

Esteche och Vestlund framhåller att de flesta muslimer är ”vardagsmuslimer”, vars religiositet ofta är svag. Problemet är emellertid att det inte är de som bestämmer korantolkningen i moskéerna. Det gör i stället bakåtsträvande imamer och mullor.

Den kulturelle muslimen Salman Rushdie, som har skakande, personlig erfarenhet av islamistisk förföljelse, anser att ”islam har råkat i rövarhänder”. Det stora flertalet muslimer är upplysta och fördragsamma, säger han, men det är i huvudsak extremisterna som hörs. Och deras extremism drabbar i första hand andra muslimer.

I kristendomen och judendomen behöver man inte främst gå till dissidenter för att hitta human religion. Men i islam måste man det.

När man påpekar detta möts man emellertid regelmässigt av protester, och anklagelser för islamofobi eller t o m rasism. Esteche och Vestlund skriver att det inte finns någon motsättning mellan att arbeta mot homofobi och mot islamofobi. Med tanke på hur det senare arbetet bedrivs är detta en sanning med modifikation.

Fientlighet mot muslimer bör givetvis bekämpas. Men det finns också en rätt utbredd ”islamofobi-fobi”, och vissa debattörer stämplar all islamkritik som islamofobi, oavsett om den är befogad eller obefogad. Därigenom försöker de skrämma kritikerna till tystnad, och ge islam ett företräde i debatten som ingen lära förtjänar. De befäster också förtrycket, och sviker de utsatta. Och de hjälper främlingsfientliga grupper, som hävdar att islamisk omänsklighet bedöms mildare än annan omänsklighet, genom att ge dem vatten på sin kvarn.

Avslutningsvis vill jag återge några tänkvärda uttalanden av den lesbiska, troende muslimen Irshad Manji. De är hämtade ut hennes bok Det muslimska problemet. Den vill ge muslimer mod att tänka fritt, och granska sin religion kritiskt, så att ortodoxin trängs tillbaka, och en ”liberal, islamisk reformation” kan bli möjlig.

Boken är utgiven på svenska av det Humanisterna närstående förlaget Fri Tanke. Humanisterna betraktar alla trosföreställningar som villfarelser. Men vi anser samtidigt att tolerant religion är att föredra framför förtryckande religion.

Så här skriver Manji bl a:

Problemet med islam idag är att bokstavstroheten slår igenom i hela världen och blir den accepterade varianten.

Icke-muslimerna gör världen en otjänst genom att trycka på den moraliska stumknappen så fort muslimerna öppnar munnen.

Det är en skyldighet för oss i väst att upphöra med reaktionära beskyllningar för rasism mot dem som sticker hål på islam och går i spetsen för förändring.