Blek start, snyggt avslut

– Men var fanns årets hits?

Första akten öppnade med en schlagerfavorit hos undertecknad, Att älska dig, och i och med det var vi igång på riktigt. Sen fortsatte det med Anna Book som alltid håvar in jubel för sin närvaro. Vissa kanske tycker det är trist att La Book är tillbaka eftersom hon var med i showen fjol, men jag tycker det är gott att vi får höra klassiker som ABC som alla kan sjunga med i. Och att hon nu har brakschlagern Himmel för två att bjuda på gör inte saken sämre.
Sedan dök Gigi Hamilton upp och sjöng Dover-Calais. Ett sött ögonblick med en charmig Hamilton i svartvitt.
Så långt en söt start.

Sen dippade det. Big time.
För sen kom Bracelet och spelade Breakaway. Och här vill jag bara slänga in ett stort VARFÖR? Nej, jag fattar inte vad Nanne Grönvalls barn gjorde på SchlagerPride med en låt som tävlade i den danska uttagningen i år och som ingen vill höra igen. Denna tre-minutersnärvaro är obegriplig.

Och efter detta fortsatte det med Erik Linder, som sjöng sin schlagerlåt Hur kan jag tro på kärlek? och ett Ted Gärdestad-medley som aldrig verkade ta slut. Okej, det var lite fint att Teds bror Kenneth kom ut och presenterade, men nej. Sånt här är bara utfyllnad som vi inte behöver. Ge oss riktig Mello/ESC-schlager och inte sånt här fjös.

Som tur är så avslutades akt ett med underbara Lill-Babs som gjorde entré till stort jubel. Åh, vilken stjärna hon är! Underbart att se hela Sveriges Lill-Babs sjunga ett hitsmedley innan första aktens slut. Störst jubel fick Leva Livet, som sjöngs både en och två gånger. En underbar Pride-bokning som jag bugar inför.

Men jag hade velat se mer ”spice” i akt ett, och framför allt fler artister. Det kändes kort och klent. Lill-Babs var fab, men det räckte inte alls.

Sen tog det sig (ja, jag bortser från pajiga I Love Schlager med ThreeD och CJ Larsson.
För vi fick en kul start på del två med Behrang Miri som sjöng sin Jalla Dansa Sawa (som dessvärre bevisade att en live-orkester INTE ska kompa moderna Mello-hits), The Moniker som gjorde trean från 2012 (där orkestern däremot funkade bra), Oh My God, och Shirley igen som nu gjorde Min Kärlek och Burning Alive. Folkligt, glatt och opretto, som det ska vara!

Lägg därtill Peter Forbes som sjöng gruppens ESC-jumbo Beatles (Ja, det funkade bra med en-artist-som-sjunger-grupplåt). Kul för den äldre publiken att få lite sjuttiotalsschlager!

Därefter fortsatte det snyggt med israeliske Hovi Star, som har en av årets bästa ESC-röster, i vackra Made of Stars.
Sedan en fin överraskning i form av Oscar Zia som såklart sjöng sin Mellotvåa Human. Självklart ska han vara på plats under sitt första år som öppen homo!

Därefter kom flatmaffian i Hungry Hearts med Laika, en av årets absolut härligaste schlagerlåtar. Att dom inte vann i Norge är en enorm skandal i mina öron. Deras lesbiska kampdisco är ju underbar och att de klämt in Orlando-referenser var lika viktigt som fint. Här vann de publikens hjärtan. Men vilket slarv att inte ge dem en ordentlig presentation. Det hade lyft gänget betydligt.

Därefter blev det schlagerdisco med Velvet (The Queen, Deja Vu), och ännu mer schlagerdisco med Lili & Susie som sjöng Show me Heaven och Okey Okey till publikens jubel. Hej allsång! Självklart avslutade duon sitt set med en alldeles för kort Whats The Colour of Love! Systrarna borde fått betydligt mer tid! Hela Whats the colour… och framförallt, Oh Mama skulle rymts här.

Sedan byggdes det upp mot final med toppbokningen Baccara som sjöng sin ESC-låt Parlez Vouz Francais och, fniss, sin underbart kitchiga MF2004-låt Soy Tu Venus.

Sergey Lazarev kom därefter med nya singeln Breaking Away (ja, när man får Lazarev så godtar jag en ny singel) och såklart, You´re The Only One. Det blev härligt allsång till ESC-trean! Sedan fortsatte partyt med Bareis spanska floorfiller Say Yay innan kvällen avslutades med Baccaras världshit Yes Sir I Can Boogie.

Andra akten gjorde att det blev en kul, glad och opretentiös kväll, som Richard Rille Hante som satt ihop kvällen, själv beskrev den i QX tidigare idag.

Däremot kan jag inte fatta varför akt ett var så kort och klen, och framförallt: Varför man inte lyckats få fler MF-akter från i år? Det är liksom en regel att ta hit hits från det gångna årets Mello. Speciellt i år när vi fick Spotify-hits de luxe. Okej att Frans kanske var upptagen. Men var var Robin Bengtsson? Wiktoria? Ace Wilder? Samir & Viktor? Panetoz? Saraha? Boris René? Och After Darks komma-ut-låt hade ju varit gjuten.
Oscar Zia i all ära men Human är liksom inte det enda jag vill Pride-minnas av den gyllene hitsåret 2016.