Musikalen Book of Mormon gör succé världen över. Historien om två mormoner som skickas på mission till Uganda spelas för utsålda hus på Broadway, West End och inte minst på Chinateatern i Stockholm.

I musikalen tar man bland annat upp ämnet homosexualitet i numret Turn it off. Ett nummer som visades på QX Gaygala. Att vara gay och mormon är inte förenligt. Och man uppmanas att ”släcka den känslan” om man skulle få känslor för någon av samma kön. Avhållsamhet är också ett råd som tillämpas med de tröstande orden ”i ditt nästa liv kanske du blir av med detta”.

QX träffar BenteJonathan och Nils. De kommer alla tre från familjer som är respekterade inom mormonkyrkan i Sverige. Stora familjer som är starkt engagerade och djupt troende. Idag har Bente, Jonathan och Nils kommit ut som homosexuella.

Men först lika bakgrundsinformation om dem.

Jonathan är femte generationens mormon i Sverige. Han var som han själv säger ”en exemplarisk mormon”.

Jonathan: Jag gick i bibelskola på morgnarna innan den vanliga skolan, jag gick i söndagsskola, jag läste Mormons bok och Bibeln, jag var aktiv i kyrkan, jag åkte på mission till Grek- land i två år, och jag drack varken kaffe eller alkohol, något man inte får dricka enligt läran. Jag följde kyrkans lära och hade inte sex. Det får man ju inte göra innan man gifter sig. Jag är uppväxt i en stor familj med era syskon som alla är mormoner.

Bente var andra generationens mormon, uppväxt i Norge i en stor syskonskara men flyttade med familjen till Sverige tidigt och träffade sin blivande man på en ungdomskonferens och fick en son redan vid 22 års ålder.

Bente: Mormonerna har ju väldigt patriarkala strukturer och är uppbyggt kring att mannen ska jobba och kvinnan ska vara hemma och ta hand om familjen.

Bentes mamma och några av syskonen är mycket engagerade i mormonerna än idag. Detsamma gäller Nils mamma.

Nils: Hon lever för kyrkan. Hela hennes liv handlar om kyrkan. Så har det alltid varit.

Nils är tredje generationens mormon och uppvuxen i en stor familj med sex syskon där pappa är biskop.

Nils: Men vi pratade aldrig om känslor hemma. Allt skulle bara vara ”bra”. Vi tog aldrig upp något som var jobbigt eller känsligt.

Först måste jag få veta, har ni sett musikalen Book of mormon?

Nils: Nej, jag har inte sett den.

Bente: Jaaaa, jag älskade den! Det är det roligaste jag sett i hela mitt liv. ALLT var kul. Jag skrattade hela tiden.

Jonathan: Jag såg den faktiskt med min familj och jag blev inte stött en enda gång. Alla i ensemblen var fantastiska. Däremot var det inte min typ av humor. De borde kunna gjort det smartare med er referenser till hur det faktiskt är att vara mormon. Och jo, hela Afrika-grejen störde mig faktiskt, som att personer i Afrika är naiva och att alla har aids. Min familj däremot störde sig mest på låten Fuck you God eftersom de tyckte det var respektlöst mot Gud. Många av skämten var ju så långt från sanningen att det inte kändes som ett hån av specifikt mormonerna utan troende i allmänhet. Men Turn it off var kul, för precis så är det, skulle man känna att man är homo så ”släck den känslan”. Det är liksom sinnebilden.

Ni är alla från stora familjer, har någon i era familjer också lämnat mormonerna eller är det bara ni?

Bente: Ja, min ena syster har gått ur på grund av att de inte accepterar homosexualitet. Alla andra är kvar, men de har jag inte så mycket kontakt med.

Nils: Vi är fyra som lämnat. När min äldsta syster lämnade av samma skäl, att mormonerna inte accepterar homosexualitet, så fick min mamma upp ögonen för detta och började respektera min läggning.

Jonathan: Alla i min familj är troende. Det känns ibland jobbigt att tänka att min familj tillhör en kyrka som inte accepterar mig för den jag är. Genom att vara öppen med att jag är gay kom jag min familj lite närmare, men plötsligt var jag inte del av något som min familj är väldigt engagerad i. Det kan kännas lite vemodigt och har bidragit till att jag formellt inte tagit bort mitt namn från kyrkans register.

Tillåts månggifte inom mormonerna?

Bente: Ja!

Jonathan: Nej, det stämmer inte. Det var mellan 1850-1890 som det tilläts, men sen dess har ingen ingått det, inte på 127 år, man skulle bli utesluten direkt. Det finns en princip att det kan vara tillåtet i evigheten, men inte annars.

Bente: Kan vara tillåtet? Meningen med religionen är att ha era fruar i evigheten.

Jonathan: Jag skulle säga att det är totalt förbjudet i mormonkyrkan med månggifte, det finns sekter i USA som fortfarande praktiserar det men de är inte en del av mormonerna.

Minns ni när ni började fundera på om ni var homo?

Jonathan: Jag har vetat om det sedan jag var liten. Och det är ett stort trauma för mig att jag bad till Gud under så många år och faktiskt trodde att jag kunde sluta vara gay. Mormoner fastar under 24 timmar varje månad och då ska man vara mer andlig och be mycket och så. Och under en stor del av mitt liv bad jag under dessa fasteperioder att jag inte skulle vara homosexuell.

Nils: Jag har också vetat det så länge jag kan minnas, även när jag hade tjej.

Bente: Jag hade inte en tanke på det förrän jag träffade min tjej. Inte alls. Det var något helt nytt för mig.

Hur kom ni ut?

 

Bente: Jag var ju gift med en man och har en son med honom men när min pappa dog kort efter bröllopet så startade det en massa tankar hos mig och jag fick inte det stöd i min relation som jag behövde. Så jag skilde mig, och det är ju en jättestor sak som mormon, du tappar din heder. Du gifter dig ju dessutom inte bara för livet, mormonerna anser även att du är gift även efter din död efter- som de tror på ett liv efter döden.

Jonathan: Ja, man säger inte ”tills döden skiljer oss åt”, man säger ”i tid och all evighet”.

Bente: Så det är en stor sak. Men jag skiljde mig men stannade kvar i kyrkan i ytterligare sju år. Det tog tid. Men jag var lite mer rebellisk. Och på ett ungdomsläger som kyrkan anord- nade i Oslo träffade jag en tjej som he- ter Anna Maria. Vi gillade varandra och började hänga tillsammans. Och en dag pussades vi och ja, sen dess har vi hängt ihop. Och nu är vi gifta och har barn ihop.

Hur reagerade din mamma på detta?

Bente: Jag berättade inte något för henne förrän strax innan jag skulle gifta mig med Anna-Maria. Jag tyckte det var så jobbigt. Det var ju jordens undergång för mamma när jag kom ut. Det kunde ju inte bli värre. Jag tror hon lade mitt namn i templet varje vecka i ett år efter det.

Jonathan: Man kan lämna ett namn på en bönelista i templet på någon man vill be extra för.

Bente: Det tog lång tid innan mamma accepterade, men idag är bra. Idag har vi kontakt. Även om hon fortfarande är starkt engagerad i mormonerna och är i templet idag med Nils mamma (skrattar). Men i och med att jag gifte mig med Anna-Maria blev jag utesluten.

Jonathan: Jag kom ut för mamma en dag när jag var 27 under en promenad längs vattnet vid Skeppsbron. Hon var en av de sista jag berättade det för. Jag trodde också att det skulle vara jordens undergång för henne, hon har ju bett varje morgon sen jag var liten om att jag ska gifta mig i templet men jag visste ju att jag inte blir kär i tjejer. Jag trodde hon skulle falla ihop när jag berättade, men hon var cool. Hon sa bara: ”Jaha, har du någon trevlig pojkvän?” Jag vet att det inte skulle vara något problem för mig att presentera en pojkvän för min familj, de skulle ta emot honom med öppna armar.

Nils: Jag har alltid haft en speciell relation till min mamma. Vi har haft perioder då vi inte pratat med varandra och inte haft kontakt av olika anledningar. Jag kom ut efter att jag mått dåligt ett tag och kände att jag var tvungen att ta tag i detta, så jag skrev ett långt mail till mamma och berättade allt. Pappa ringde ganska direkt efter att de fått mailet och sa ”du vet att du gjort din mamma väldigt ledsen”. Sen sa han att han alltid vetat om att jag är homo men att han hoppats för min egen skull att jag skulle slippa gå igenom det. Mamma hörde inte av sig på två veckor. Sen började hon sakta ta kontakt igen, men under flera år skickade hon skriftställen från mormons bok och citat om homosexualitet för att få mig att förstå ”att det var fel”. Hon menade väl men det var så jobbigt. Jag fick även en bok där det i princip stod ”känner du att du får känslor för någon av samma kön, gift dig då fort med en kvinna”. (skrattar)

Jonathan: Alla mormoner jag har kommit ut för tycker att det är märkligt att homosexualitet inte är accepterat av kyrkan. ”Varför kan man inte få älska den man vill?” säger de. Och många har lämnat kyrkan på grund av kyrkans syn på homosexualitet. Det är förlegat.

Kommer det förändras?

Jonathan: Jag tror det kanske

Bente: Men när det gör det så kommer många konservativa medlemmar falla från.

Jonathan: Ja, det står ju i bibeln att det inte är ok med homosexualitet och många mormoner är stolta över att kyrkan står fast vid det. Men bara en av hundratals som jag kommit ut för har tagit avstånd. De andra har bara sagt ”Vad bra att du är gay och står upp för det,”

Vilket år kommer man kunna gifta sig i templet som homo?

Jonathan: Hahaha, aldrig! Jag kan inte se det.

Bente: På 3000-talet! (skrattar)

Jonathan: Vi har ju inte ens kvinnliga präster. Och Mormonerna donerade dessutom mest pengar av alla till Proposition 8 i Kalifornien när man skulle rösta om könsneutralt äktenskap. Mormonkyrkan uppmuntrade väldigt aktivt till att rösta emot, familjen är det heligaste mormonerna vet, kärnfamiljen, och dit räknas inte homosexuella.

Blir man utesluten om man är homo?

Bente: Ja, om man lever ut sin läggning och gifter sig med någon av samma kön. Som jag gjorde.

Jonathan: Jag har inte blivit det än även om de vet att jag är homosexuell.

Men om du skulle träffa någon och bli sambo?

Jonathan: Ja, om nån skulle bry sig om att anmäla mig så visst. Jag
är fortfarande med. Kanske lite av respekt för mina föräldrar, men också för att kyrkan är en sån stor del av vem jag var och min uppväxt.

Nils: Jag är också fortfarande kvar. Det har bara inte blivit av.

Bente: Jag tyckte bara att det var befriande att ta bort mitt namn.

Du säger Bente att det ändå tog sju år innan du kunde lämna. Är det svårt?

Bente: Ja, jag tyckte det. Det är ju ens uppväxt och man har nästan alla sina vänner där. Men så träffade jag Anna-Maria och då gick det inte längre.

Jonathan: Det är en lång process att börja tänka själv.

Bente: Men idag har jag inget religiöst kvar i mig, det är helt upplöst. Det finns ingenstans i min kropp (skrattar).

Jonathan: Det är jättesvårt för en själv att sluta vara aktiv som mormon. Det är en sån stor del av ens liv. Och än idag är andlighet viktigt för mig.

Nils: Jag blir bara provocerad av religioner, men jag kan tycka det är fascinerande också. Men jag var så drastisk att jag eldade upp mitt ex av mormonernas bok.

Jonathan: Oj.

Nils jobbar idag som make up- artist och bor med sin pojkvän i Stockholm. För några år sedan plöjde Nils under några veckors tid flera säsonger av RuPauls Dragrace på tv, han bestämde sig då för att bli dragshow- artist. Och det blev han. Dessutom blev han grym på smink och ställde även upp i en dragtävling i Stockholm. Hans mamma gick i taket och trodde att Nils nu skulle bli kvinna.

Nils: Samtidigt som hon var helt förtvivlad berättade hon dessutom att hon hade umgåtts med Lasse Flinckman när hon var ung och att hon hängt på After Dark när de hade klubb. Det är så märkligt, jag minns ju när vi var små hur mamma stängde av tv:n under Melodifestivalen när After Dark uppträdde. Och för att göra det hela ännu märkligare så ändrade sig mamma och stöttade mig i hela drag-grejen, hon sydde till och med klänningen som jag tävlade i. När jag vann tävlingen fick jag ett sms från pappa som skrev ”vi är stolta över dig”.

Finns det något positivt med ert ”gamla” liv som mormon som ni tar med er i livet idag?

Bente: Ja, jag hade en väldigt fin uppväxt med närvarande föräldrar och mycket kärlek.

Nils: Jag med, jag tycker jag haft en bra uppväxt, dessutom kan jag sakna att det var musik överallt. Man sjöng och spelade mycket.

Jonathan: Det finns mycket att ta med sig från livet som mormon. Framför allt att man lärt sig att ta hand om andra.

Om det en dag ringer på två mormoner som är ute på mission, skulle ni släppa in dem då?

Bente: Ja, jag skulle fråga om de ville ha kaffe eller vin? (skrattar)

Nils: Ja, jag hade nog tyckt att det skulle vara lite intressant.

Jonathan; Det beror på hur snygga dom är (skrattar). Jag skulle nog också släppa in dem, jag har ju själv varit ute på mission och blivit både spottad på och pistolhotad så jag skulle nog bjuda in dem och låta dem läsa lite ur Mormons bok.

Nils: Men jag måste bara berätta. Efter att musikalen haft premiär i Sverige så stod tydligen mormonerna och delade ut sin bok utanför teatern. Jag och en kompis satt på tunnelbanan och såg hur det kom in ett festklätt par i vagnen med en mormonbok i handen. Kvinnan började läsa de första sidorna i boken, sen hör jag henne säga ”Men hur kan någon tro på det här?”.