Annika Östberg om det nio år långa förhållandet med Anne

QX's Mian Lodalen har träffat Annika Östberg och ställt frågorna som vi saknat i
andra reportage och intervjuer.
 Med ett nästan trettio år långt fängelsestraff blev Annika Östberg unik. Men mitt i råheten fanns också skönhet och ljusglimtar som fick Annika att överleva: vänskap, hundvalpar och kärlek.
Ladda ner QX Januari 2012 som PDF


I QX januarinummer som går att ladda ner redan nu hittar du en lång intervju med Annika Östberg. Här är delar ut intervjun:

Du var först vän med Anne. Minns du när känslorna skiftade över till kärlek?
– Det var en sakta process, en successiv fördjupning. När hon frågade mig första gången om hon fick kyssa mig förstod jag att det här var en gräns och jag frågade mig själv om jag ville kliva över den. Det blev ett medvetet val och eftersom hon aldrig gjorde något utan att fråga blev jag mer säker. Det var inte någon blixtsekund av I love you utan en samvaro som bara blev starkare och starkare.
Minns du första kyssen?
– (Skrattar) Ja.
Hur var den?
– Privat.
Hur skulle du beskriva ert förhållande – de flesta av oss vet hur komplicerat det kan vara i frihet - hur var det bakom galler?
– Anne var stark. Hon kände många, det var tryggt med henne. Vi var jämlika, delade cell och tillbringade mycket tid tillsammans. Vi pratade om allt.
Kunde ni vara öppna inför andra?
– Javisst. Alla visste om att vi var ett par. Även vakterna, men de kunde inte bevisa något så länge man inte gav dem några bevis. Visst kunde de hitta på saker eller säga att de misstänkte oss, så det gällde att inte ge dem något som bekräftade det. Just detta var väl det minsta problemet där inne. Men visst fanns det vakter som var homofoba och som gjorde det svårt för vissa. Om en tjej bodde i en korridor och den andra i en annan kunde de utfärda korridorsförbud eller neka den ena att besöka den andras cell. De kunde av en påhittad orsak separera två tjejer som bodde i samma rum eller gå konstant fram och tillbaka utanför deras cell för att kontrollera. En del vakter var religiösa, frågade om de inte läst bibeln och hotade med att ett sådant beteende gjorde dem fördömda för evigt. Men de flesta vakter ansåg att fångar ändå inte har någon moral, det är klart att vi skulle hålla på så också.
Sex var förbjudet, men vad hände om det uppdagades?
– Paren separerades direkt. I bästa fall blev man flyttad till en annan avdelning, i värsta fall till ett annat fängelse. Folk mådde väldigt dåligt, och en hel del relationer bröts helt när det hände.

Ni var ett par i nio år, minns du dagen när hon skulle bli fri och du skulle följa henne till porten?
– Jag försökte förbereda mig på det i åtta månader. Men vi låtsades som att det inte skulle hända. Det går inte att förbereda sig, hjärtat krossas ändå. Här ger sig den jag älskar iväg och försvinner i en värld som är onåbar för mig. En värld som jag inte längre förstår, där saker kan hända som jag inte har kontroll över och där jag inte kan hjälpa till om något går fel. Trafikolyckor, skottlossning, överdoser och Gud vet allt, man tänker det värsta. Efter hon åkt blev det ensamt, känsloladdat. Allt därinne påminner om henne, om oss och saker vi gjort. Bryter man med någon ute så kan man sticka på semester, åka bort och slippa se allt det där. Men bara en timme efter att vi skiljts åt går man förbi alla dessa ställen. Dessutom kom det en ny rumskamrat innan sängen ens hunnit svalna. En person som har rätt att vara där men som man nu ska dela det här utrymmet som varit vårt, en plats som varit så personlig, full av intimitet och plötsligt kommer en främling in där. Anne försvann till en värld som inte längre existerade för mig och som jag inte kunde dela. Läs hela intervjun i QX januari nummer: