Reportage

Exit är en förening som startade för tre år sedan. De arbetar med att hjälpa ungdomar som är aktiva i olika rasistiska och nationalistiska organisationer att ta sig ur dessa och dels förhindra en nyrekrytering till dessa organisationer. Anders Högström är en av dem. Han och Kent Lindahl från Exit rev ner stora applåder när de ropades in på scenen på Gaygalan för att ta emot QX Hederspris..
Men redan en vecka tidigare hade Anders fått ännu större applåder. Vid den stora galan i Globen ”Artister mot nazister” mottogs han som en hjälte av publiken och fick större ovantioner än både Prinsessan Victoria och stjärnor som Marie Fredriksson och Markoolio.
– Det var mäktigt, berättar Anders när jag träffar honom dagen efter Gaygalan. Han ser lite sliten ut. Han stannade kvar länge på Tyrol där galan hölls och festade med de övriga pristagarna efteråt.

Okej Anders. Berätta lite hur det kom sig att du drogs in i den rasistiska miljön. Jag har läst nånting om att din fröken hittade en bild på Hitler i din skolbänk när du bara var 12 år.
– Ja, det stämmer. Men det var ju inte av några ideologiska aspekter jag hade sparat den bilden. Jag visste ju inte vad det var. Jag fick se en bild under en historielektion på en lång kortege med soldater och flaggor och den gjorde ett starkt intryck på mig. Vad ska man säga? Kraftfulla intryck och teater har alltid fascinerat mig. Och den här bilden gjorde ett kraftfullt intryck på mig. Det var stort, det var mäktigt, det var enkelt och disciplinerat. Så jag kopierade bilden och satte upp den i skolbänken. Lärarinnan fick se den och det blev ett väldans liv. Av förståerliga skäl.

– Men jag fick ingen förklaring vad som var fel – bara en utskällning. Så jag sökte egna svar. Utskällnigen ledde ju till att det blev intressant istället. Jag försökte läsa lite och skaffa den information jag kunde, men jag var ju bara 12 år.
– Några år senare blev jag kompis med några i Karlskrona som var med i något som hette VAM. Jag följde med dem på tältläger och på kamratträffar som det hette. Vi blev bra polare och det var aldrig något prat om ideologier eller åsikter. Det var något som de vävde in senare – sakta men säkert. Man kan faktiskt likna det vid nån form av sekt. Om man umgås med folk som alla har samma åsikter så börjar man efter ett tag att acceptera och själv anamma dessa värderingar. Även om man inte tar dem till sig så använder man sig av dem för att bli en i kretsen.
– Dessutom var en del killar lite äldre och då tyckte man att det var lite häftigt och man kände sig trygg. Helt plötsligt hade man varit med i deras gäng i ett par år.

Var det organiserat med möten och så..?
– Nej, VAM ville ju i och för sig framstå som väldigt organiserade, men så var det inte. VAM dök upp lite överallt och det fanns ingen riktig kärna.
– De flesta i VAM var ju skinheads och egentligen helt opolitiska. Fick de bara dricka och vara ute och boxas lite på nätterna så var de nöjda. Jag träffade människor från andra delar av landet och fick ett kontaktnät. Och plötsligt hade man ju gjort sig ett namn i de här kretsarna. Jag kunde börja påverka andra som var på väg in. Vi hade haft några aktiviteter som resulterade i en del gripanden – både små brott och grövre brott. Jag fick sitta ett halv år i fängelse. Vi var några stycken som började tröttna på VAM och som var lite mer organiserade så vi bröt oss ut. Vi satte ihop ett bristfälligt program lite snabbt på 10 punkter och så startade vi Nationalsocialistisk Front.

Vilka 10 punkter var det?
– Det var ju bland annat de gamla rasteorierna. Men vi tog även upp skola, sjukvård och omsorg. Vi blandade. I den här typen av organisationer är man bra på att blanda gamla övermänniskotankar med fina och positiva saker. Som till exempel att ta hand om gamla, ha bra sjukvård, en stark bra polis som kan ge medborgarna trygghet. På ena sidan handlade det om ömhet och värme och på andra sidan förkastade man andra människor som inte levde upp till den här skalan.
– Sedan ordnade vi några scoutliknande träffar och värvade medlemmar. Vi var ju en organisation som skulle visa oss offentligt – vi skulle inte ha några luvor, vi skulle inte känna nån rädsla för att synas – så vi gick ut med våra namn och sade att vi var Sveriges största nationalsocialistiska organistation. Men det var vi ju självklart inte. Vi var fyra stycken. Men andra köpte de här teorierna och anslöt sig och på så sätt blev vi stora med tiden. Sedan hade vi stora demonstrationer i Nora och Trollhättan.

Var du med i Nora?
– Ja, och det gjorde ju att NSF blev känt. Jag blev häktad ett längre tag eftersom de såg mig som anstiftare till upploppet. Jag var ju ledaren. Det var då jag verkligen började fundera på mitt liv och började ifrågasätta hela rörelsen. Man hade ju sett att de här ideologiska idéerna inte höll och man funderade mycket på varför man själv skulle vara en bättre människa än någon annan. I samma veva hade jag börjat skolan och träffat människor från andra kulturer med andra värderingar. Och sorgligt nog var det först då jag började inse att det här var helt vanliga människor.

Varför tog det sån tid för dig att ta dig ur rörelsen?
– Det är ju en livsstil ”man är ju med i gänget”. Det är det som gör det så svårt att bryta sig ur. Jag började betvivla idén – ideologin – redan för två och ett halvt år sedan. Men det tog ändå lång tid att lämna organisationen. Det handlade om kamratskapen som man byggt upp under en längre tid med killarna. Min bästa vän Anders har ju tagit helt avstånd från mig nu. Vi hade umgåtts i en bra bit över 10 år. Man har hållt varandra bakom ryggen, man har bott ihop, man har…ja, allt. Och jag känner att innerst inne så är vi kamrater. Och jag tar inte avstånd från Anders som person.

Vad var det som till slut fick dig att lämna livet som nazist?
– Det var många faktorer som spelade in. Morden på poliserna i Malexander var en stark orsak. Där började jag fundera ordentligt. Med min position i rörelsen blev jag ju ett ansikte utåt med tanke på Andreas Axelssons medlemskap i rörelsen. Dessutom förlorade jag min äldre bror i samma skede i en MC-olycka. Jag tog ett break på 2-3 månader och funderade mycket. Jag omvärderade och omprioriterade mitt liv.

Hur går det till när man lämnar en sån här rörelse?
– De flesta försvinner utan att det märks på nåt sätt. Men när man kommer längre in i rörelsen så blir det ju svårare. Man har ju ett nätverk runt sig.
Hur ser de på dig idag tror du?
– Ja, med tanke på var jag var igår kväll så kan jag tänka mig att de numera bara tycker synd om mig. De har gått från att ogilla det jag gjort, till att hata mig till att tycka synd om mig.

Att gå på gayfest är bland det värsta man kan göra eller?
– Nej, det tror jag inte. Men att jag deltog i Globen i ”Artister mot nazister” väckte en otrolig vrede och irritation i rörelsen medan min medverkan på Gaygalan mer gör att de tycker synd om mig tror jag.
– Men det är väl lite roligt. Jag tycker det är bra att tänja på sina egna gränser och bräcka sina fördomar. Alla har vi ju fördomar. Mer eller mindre. När jag var i Globen på galan förra veckan pratade jag med Mark Levengood och det var första gången i mitt liv som jag pratade med någon som jag visste var homosexuell. Förstår du? Det var första gången.
– Jag vet att jag har haft fördomar mot homosexuella. Men inte så att jag vägrat prata med nån som är homo – men fördomar har jag haft. Men jag vet bara inte på vilket sätt.
– Men när jag pratat med Mark tänkte jag – ”Herregud, det här är ju en väldigt trevlig människa. Vad är det jag har gått och tänkt i alla dessa år”.
– Även om jag inte haft några tankar om hur homosexuella skulle vara så insåg jag helt plötsligt hur dum jag har varit – och det är faktiskt en jävligt häftig känsla.

Oj, vilken gaychock du måste ha fått igår då på Gaygalan?
(skrattar).
– Ja, det var en kraftig injektion. Jag pratade med Mona Sahlin efteråt om hur underbar stämning det var på galan. När jag är ute på krogen i Karlskrona så ligger det hela tiden nåt i luften. Det är nån som bråkar, nån som skriker eller ett glas som krossas. Den tendensen fanns ju inte här. Det var länge sedan jag såg så många glada människor.

Var du en sån där som var ute på nätterna och slogs när du var nazistanhängare?
– Nej, jag har aldrig varit en boxare. Jag var mer en organisatör. Egentligen har min fascination alltid handlat om teater – att till exempel få bygga upp en möteslokal så att den ska ge intyck. Att man ska ta parti för talaren innan man egentligen har hört vad han säger. Ungefär som på teatern – man gråter och skrattar och får känslor för saker som man innerst inne vet är påhittat. Den känslan drev mig mest. Några drack, andra slogs. Det här var min grej.
Jobbade du heltid med rörelsen?
– Ja, från samhällets sida reagerde man genom att stänga av oss från skola och jobb. De placerade oss på socialbidrag vilket var en taktisk miss av dem. Det kunde ju inte bli bättre för oss. Vi behövde ju inte så mycket pengar på den tiden. Det var ju makaroner till mat – resten av pengarna skickades till rörelsens konto. Vi behövde inte jobba eller göra nånting samtidigt som vi fick pengar att åka land och rike runt och värva medlemmar och demonstrera.

Men hur kändes det på era demonstrationer när ni såg hur folk hatade er och blev arga och ledsna – kände du inte att du hade fel då?
– När det blir en direkt konfrontation med andra sidan som det blev i Trollhättan så blir det bara en bekräftelse på att man har rätt. Det är ju de andra som är vansinniga, som kastar stenar och skjuter med slangbällor. Vi har rätt, det är ju de som attackerar oss. Vi står ju bara för en sak. Det är så man tänker i såna situationer. Men det var betydligt hårdare när man möttes av vanliga människor som tittade och lyssnade.
Varför då?
– Då kunde man ju inte säga – ”där är de som vi ska bekämpa”. Varför då skulle man ju undra – en gammal tant som står och tittar på, ”varför ska jag bekämpa henne..?”
– Men att möta någon som svarar med våld är lättare – då är man på samma nivå.

Är det många som tvivlat på ditt avhopp?
– Det är klart att man hör att det finns folk som tvivlar, men det är få som säger det till mig. Men jag kan förstå att det finns de som tvivlar. Konstigt vore annars. Men samtidigt tänker jag göra allt för att folk ska lita på mig. Om de inte tror på mig imorgon, nästa vecka eller nästa månad så är det helt ok för mig. Jag tänker forsätta med det jag gör och visa dem tills de förstår att jag talar sanning. Jag har inte bråttom.
Har du dåligt samvete för de personer som du gjort livet surt för?
– Jag har inga ansikten på människor som jag har dåligt samvete för – däremot genom det jag gjort och det budskap jag har förmedlat så har människor runt en råkat illa ut. Där känner jag givetvis skuld. Men samtidigt har jag bestämt att jag inte ska gå runt och ångra hela mitt liv. Istället ska jag vända det och göra nåt positivt av det dåliga som har varit.

Det är inte skulden som driver dig alltså?
– Nej, och det ska det inte vara heller tror jag. Jag vill inte att det ska bli religiöst på nåt sätt – att jag ska be om förlåtelse. Då blir det att man gör det här av egoistiska skäl. Att man vill komma till ro med sig själv. Med det här jobbet får jag ju nya värderingar och chans att göra nåt vettigt.
– Jag måste också få tillägga att det är tack vare Björn Fries som jag kan göra det här. Han är kommunalpolitiker hemma – och utan honom hade jag nog inte suttit här. Han hjälpte mig och öppnade dörren in till samhället igen. Tidningarna gjorde en stor grej när han och jag träffades. Det innebar ett kraftigt avståndstagande från rörelsen.
Har de hotat dig?
– Nja, men det var många vänner som sade upp sin bekantskap med mig. Några hotade mig i telefon, men det inträffade inga allvarligare grejer.
– Men jag kan förstå dem. Jag är ju en svikare i deras ögon. Och jag hade betett mig likadant om jag var i deras kläder.

Hur ser dina föräldrar på allt som hänt?
– Det är klart att det är en lättnad för dem nu när jag är ute ur rörelsen. Vi har pratat en hel del. Sedan är det klart att man undrar om det ska bli några reprisalier av det här – att de ska ge sig på min familj. Men när jag var med i rörelsen så var det ju å andra sidan också problem hela tiden. Jag hade ju många fiender även då.
Karlskrona är ju ganska litet – hur gick det att bo där och vara ledare för ett Nationalsocialistiskt parti?
– Det är aldrig någon som gett sig på mig, men det är väl det typiskt svenska – att inte säga något. Däremot idag när jag lämnat rörelsen så får jag mycket positiva kommentarer och ryggdunkningar. Det känns skönt!

Har din flickvän varit med dig hela tiden?
– Vi har haft våra diskussioner. Hon är öppensinnad och cool med det mesta. Vi träffades för tre år sedan så hon träffade mig inte när jag var som värst.

Det känns faktiskt konstigt att sitta och prata med dig när man vet vilket pucko du varit och vilka otäcka åsikter du haft. Du känns ju intelligent och schysst – som en vanlig kille.
– Ja. Jag kan förstå det. En journalist ställde frågan vad jag tänker och känner när jag ser bilder på mig från exempelvis Trollhättan-demonstrationen. Och det är svårt. Jag kan titta på bilderna och tänka …”nämen, herregud där står ju jag”. Det är som att se en seriefigur. Det känns lite overkligt.
Vad är det skinnskallar hatar så mycket med homosexuella?
– Det är en känslig fråga. I de här kretsarna är man duktig på att ta till sig olika saker från olika kulturer – bara det passar dem. Anledningen till att man inte gillar homosexuella är väl att det står i Bibeln att det ska vara man och kvinna. Men man söker alltid efter några att se ner på – en minoritet. Hade vi inte haft några invandrare eller några homosexuella skulle de hitta andra minoriteter att se ner på. Handikappade eller rödhåriga kanske?

Var du nervös igår när du skulle gå på ditt livs första gayparty?
– Ja, lite faktiskt…det kändes speciellt. Jag satt på planet och funderade på vad jag skulle säga. Jag var ju rädd att säga nåt plumpt och konstigt. Men jag tror det gick bra. Det var verkligen roligt att få vara med! Och vi är jättestolta för Hederspriset.
Jag gissar att du inte sett så många transor förr?
– Nej, men jag såg några på Globen på ”Artister mot nazister”-galan. Men på Gaygalan var det ju hur många som helst. Jag minns särskilt en. Det var en ganska stor rosa människa i 150 kilos klassen. Han eller hon eller vad man nu säger syntes väldigt bra i vimlet.
– Han verkade poppis, men han såg ju inte ut som Christer Lindarw precis.

Kontakt med Exit får vid via Fryshusets hemsida.

http://www.fryshuset.se

Publicerad: 2001-03-16 12:00:00