Hur gay är Kungahuset?

Den vanligaste frågan jag får av andra bögar om mitt jobb som hovreporter är huruvida prins Carl Philip är bög. Ryktena om prinsens påstådda homosexualitet har genom åren varit många och likaså skrönorna om hans privatliv. Det hävdas med bestämdhet att han haft relationer med såväl artisten Peter Jöback som med fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg. Det faktum att han var tillsammans med Emma Pernald i nästan tio år och att han nu dejtar den före detta utvikningsbruden Sofia Hellqvist spelar inte så stor roll. Vi bögar vill så gärna att vår snygge prins skall vara en av oss och på så vis får ryktena ett eget liv.

Men Carl Philip är inte den enda kunglighet som påstås vara gay. I Danmark berättas det att drottning Margrethes make, prins Henrik, lever tillsammans med sin manlige frisör och i Nederländerna var prins Friso, son till drottning Beatrix, till slut tvungen att offentligt dementera sin påstådda homosexualitet för tio år sedan. Han är numera gift med en kvinna och de har två döttrar tillsammans. Prins Edward, brittiska drottning Elizabeths yngste son, omgavs även han av intensiva rykten som homosexuell. Hans hustru Sophie kände sig därför för några år sedan manad att i en tidningsintervju berätta att hennes make var hundra procent straight. Även furst Albert II av Monaco sägs vara gay fastän han ständigt omgetts av vackra kvinnor och dessutom erkänt att han gjort två av dem med barn.

Men hur är det egentligen med det gamla talesättet ”Ingen rök utan eld”? Finns det bögar och flator i våra europeiska kungahus som inte kan komma ut ur garderoben? Självklart är det så. Själva poängen med ett ärftligt kungahus är ju fortplantningsprocessen och där är det tyvärr så att HBT-personer ännu inte har en självklar plats. Därför tror jag inte att svenskarna skulle ha accepterat ett äktenskap mellan kronprinsessan Victoria och en tjej som heter Daniella Westling. De flesta av oss vet att det är konstigt att vi i ett modernt samhälle har en ärftlig monarki men på grund av emotionella skäl vill en majoritet av folket ha kvar kungahuset och då skall dess medlemmar leva föredömliga liv. Det kommer därför ta lång tid innan acceptansen för homosexuella prinsar och prinsessor realiseras vilket är väldigt sorgligt.
Däremot är många som jobbar tillsammans med kungligheterna eller på olika sätt bevakar dem homosexuella. Jag berättade en rolig anekdot nyligen för kronprinsessan Victoria om ett möte jag hade med den italienske prinsen Emanuel Filiberto av Savojen. Prinsen som i många år bodde i exil har efter en lagändring 2002 fått börja leva i sitt hemland. Den stilige prinsen vann förra året deras motsvarighet till Let’s Dance och trivs big time i rampljuset. Han är gift med den franska skådespelerskan Clotilde Coreau och har med henne två döttrar. När det gifte sig 2003 i Rom var Clotilde en mycket vacker brud i en klänning skapad av gode vännen Valentino. På hennes huvud satt ett av den italienska kungafamiljens mest kända diadem, tillverkat av briljanter och rosa ädeltopaser. När jag påpekade för prinsen hur stolt han kommer vara den dagen hans döttrar är vuxna och bär samma smycke vid sina respektive bröllop skrattade han bara och sa: ”Men en dag, när jag har fått min son, och han går med dig på gayklubb bärande det diademet kommer jag vara lika stolt”. Jag undrade om det var så uppenbart att jag var bög och då skrattade han och sa ”It sure is”. Victoria skrattade lika mycket när jag berättade om den incidenten och hon undrade hur det kommer sig att jag och många av mina kollegor är bögar. För det är onekligen så att väldigt många av oss som bevakar kungligheterna runtom i Europa är homosexuella. Min egen teori är att det är av samma anledningar som många bögar älskar Melodifestivalen. Kungligheterna erbjuder en verklighetsflykt med glamour och flotta människor från en annars rätt grå och trist vardag.

För min egen del startade intresset för de kungliga i en mycket tidig ålder. Jag är född och uppvuxen i Västerbottens inland där mycket patriarkala strukturer råder. Där fanns det inte någon plats för bögar och även om jag inte visste att jag var homosexuell då jag var barn visste jag att jag inte passade in i min hembygd. Jag drömde mig bort i sagans värld. En dag när jag var hos min mormor upptäckte jag i hennes veckotidningar att den sagan fanns på riktigt. Det hade varit Nobelfest och jag blev kär i drottning Silvia. Sedan den dagen har jag samlat på mig kunskap om och skaffat mig personliga kontakter i de flesta av de europeiska kungahusen. O ja, självklart har man varit en konstig fanatiker det är jag den första att erkänna. Som när Charles och Diana bråkade som mest i de brittiska tidningarna och alla hatade prinsens älskarinna Camilla Parker Bowles. Henne skickade jag svensk choklad till och tänk jag får fortfarande handskrivna julkort av henne och en dag kommer hon nog bli drottning av Storbritannien.

Men tillbaka till våra homosexuella kungligheter nu. Hur har det sett ut i historien? Många historiker har hävdat att Gustaf III var homosexuell. Om detta stämmer törs jag inte spekulera i eftersom hans utsvävande liv som många ansågs vara ”fjolligt” knappast är ett bevis att han föredrog personer av sitt eget kön . Men att Gustaf V som var kung av Sverige mellan 1908 och 1950 var bisexuell råder det ingen tvekan om. Tillsammans med sin hustru drottning Victoria fick han sönerna kronprinsens Gustaf Adolf och prinsarna Wilhelm och Erik.
Kungens bisexualitet blev riktigt känd först efter hans död eftersom hans älskare, affärsmannen Kurt Haijby, då blev åtalad för utpressning. Kurt Haijby hade i många år haft en relation med den gamle kungen som när han dog var hela 92 år gammal. Genom åren betalade det svenska hovet ut stora summor pengar till Haijby, som krävde kompensation för sina stunder med den gamle monarken, men detta tog slut när Gustaf VI Adolf blev svensk kung 1950. Han hade ingen som helst lust att underhålla Kurt Haijbys dyra levnadsvanor och överlämnade hans många utpressningsbrev till olika myndigheter. Kurt Haijby åtalades för utpressning och dömdes 1952 till åtta års straffarbete av Stockholms tingsrätt. Han släpptes 1956 på grund av hälsoskäl och begick sedan självmord 1965.
Ryktena om kung Gustaf V har varit många och det sägs att han ofta uppvaktade män som inte var speciellt intresserad av hans inviter. Det var för övrigt Gustaf V:s bil som sladdade av vägen utanför Stockholm vid IKEA på den plats som idag har fått namnet ”Kungens kurva”. En av de sägner som finns berättar att anledningen till att den kungliga bilen åkte av vägen var att den gamle kungen inte kunde hålla sina fingrar i styr på chauffören som rattade bilen. Jag tycker i alla fall att den dåvarande socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss kommentar om Gustaf V och hans utsvävande privatliv med olika män när Haijbyfallet blev känd är enastående bra när han sade ”Sån vigör vid hans ålder”. Inte illa av en gammal man i nittioårsåldern.

Flator i de kungliga slotten har det pratats väldigt lite om. En av de få är drottning Kristina som regerade Sverige mellan åren 1632 och 1654. När hon föddes trodde de flesta att hon var en prins. Kristina skrev själv i sin biografi: ”Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma. Allt detta gjorde att mina jordemödrar, som tog emot mig, trodde att jag var en gosse”.
Det faktum att hon senare kom att uppfostras som en man istället för en kvinna gjorde att hon genom alla år hade komplicerade relationer med de flesta. Till män kom hon aldrig nära och historiker framhåller att hon istället var tillsammans med kvinnor. Bland annat med hennes hovdam Ebba Sparre och det finns kärleksbrev bevarade dem emellan. Drottning Kristina som senare abdikerade från den svenska kronan för att flytta till Rom och där leva som katolik är kanske en av Sveriges allra kändaste monarker. Mycket tack vara den Hollywoodfilm från 1930-talet med Greta Garbo som handlade om drottningens liv. Garbo själv tyckte att filmen var förfärlig då den ändrade alltför mycket av historien men det är intressant att dessa två kvinnors öden möttes i samma film då de mest troligen båda var lesbiska.

Hur ser då engagemanget ut i vårt kungahus för HBT-personer? Jag är den första att säga att jag tycker det är beklämmande att ingen av den kungliga familjens fem mest prominenta medlemmar ännu besökt Stockholm Pride eller Gaygalan. Här krävs det självfallet bättring. Det är inte så att det finns ett motstånd i dessa frågor utan det är nog snarare en tillfällighet att det blivit så. Men det finns en person i familjen som gjort stora insatser som jag tycker framhålls alltför lite och det är kungens syster prinsessan Christina, fru Magnuson. Prinsessan har ett djupt engagemang i HBT-frågor och framförallt för de som drabbats av HIV och Aids. När epidemin härjade som värst på 1980-talet och många undvek HIV-smittade satte den kloka prinsessan ner foten och startade tillsammans med Röda Korset Noaks Ark. För henne var det en ren humanitär fråga och till mig har prinsessan sagt att hon aldrig gjort någon skillnad på människor beroende av sexuell läggning eller identitet.

Bröllopet den 19 juni kommer säkert generera stort intresse hos väldigt många i HBT-samhället. På Stockholms gator kommer det stå 5000 värnpliktiga och kortegen kommer innehålla över etthundra hästar, urtjusiga vagnar och soldater i stilliga uniformer. De kungliga damerna kommer bära dyrbara juveler och för en dag är Stockholm och Sverige i världens mittpunkt. Och tänk om trettio år är det kanske dags för nästa generation kungliga att gifta sig och vore det inte häftigt om det då blev ett samkönat kungligt äktenskap.
För Sverige i tiden!