Katarina Dalayman briljerar i Elektra

Lucia och lördagkväll,
men Elektra på Operan är häftigare än utelivet. Psykoanalytiska djup och musik som kräver allt av sångarna knockar premiärpubliken. Klädd i en stram röd dress är Operans uppsättning en fullträff.
En mardröm i rött utspelar sig framför mina ögon. Trängda mellan rampen och höga väggar rör sig sångarna. Musiken hade kunnat rubba urberget. Briljant klarar ensemblen och framförallt Katarina Dalayman i titelrollen den enorma sånginsatsen. Richard Strauss Elektra har hållit sig skoningslöst fräsch i hundra år, men lämnar ingen plats för vardagskänslor.

Från första till sista takten är Elektra ett fasansfullt häftigt stycke musik. Tänk att du träffar din största passion, älskar hett och gör slut besinningslöst. Samtidigt. Jag visste inte att det är underbart att bli överkörd och manglad och sliten i stycken. Men det är det.

Du ser Elektra på egen risk, skrev Tony Ryttar inför premiären. Inte ens med vilja kan du förbli oberörd, sveps du men är du hopplöst förlorad. När den galna grekinnan svingar hämndens yxa vet ingen vad som händer i en människa. Anspänningen är lika stark i salongen som på scenen och publiken exploderar i applådtacket.

Sofokles skrev om prinsessan Elektra vars far dräpts. Hon hatar sin mor, skyldig till mordet. Isolerad i sin egen värld väntar hon år efter år att brodern Orestes ska återvända och hämnas. Yxan som dödade kungen är hennes käraste ägodel.

I det psykoanalytiska Europa kring förra sekelskiftet fascinerade historien, och vad gör den mindre intressant i dag? Vi läser in våra tolkningar om vem som är vem i den dysfunktionella familjen.

Scenografi och kostym bär omisskännligt Bente Lykke Møllers kännetecken. Scenrummet är trångt, en smal spalt framför höga röda väggar. Ljuset justeras något mellan scenerna, inget annat förändras. I slutet dryper blodet sakta ned från taket.

Mellan väggarna öppnar sig ett schakt, en gränd in till det djupare, det som styr karaktärerna. Vad som sker där inne är dolt för publiken. ”Öppna inga dörrar i detta hus”, stönar Elektra.

Hon är svartklädd med oklippt stripigt hår. Vild i blicken med ett rörelsemönster, samtidigt oberäkneligt och hämmat: Elektras mörka psyke understryks genom denna skickliga gestaltning.

Som kontrast vinglar hennes mor in som en onykter transa. En glittrig hemmafru från femtiotalet, pimpinett i dräkt och uppsatt hår. Kören av hovdamer är drottningens kloner. Elektra är den avvikande.

Katarina Dalayman som Elektra bär en enorm roll med avancerade partier i nästan två timmar. Och hon lyckas. Rollen vibrerar av ursinne, men förmedlar också nyanser. Jag hittar inga fel, utan bugar inför denna prestation. Att hon dessutom förstått regissör Staffan Valdemar Holms personinstruktion är ytterligare ett plus.

Som Chrysothemis kontrasterar Emma Vetter med en glad men lite osäker flicka. I slutet dansar de en dödsdans bredvid varandra. Elektra tiger, rycker extatiskt och faller till marken. Lillasyster Chrysothemis försöker tafatt härma. En syster dör, en måste leva vidare. I en icke fungerande familj är alla drabbade.

Premiären sändes även i P2, men att sitta så du kan rufsa dirigenten i håret skänker extra laddning. Dalaymans maratonlånga sångarprestation är häftigast på plats. Kombinerat med hur Staffan Valdemar Holm förenar musikens dramatik, ordens innebörder och sångarnas gestik till ett slags humor är vansinnigt tilltalande. Alla, inte bara operabögarna, kommer förstå och falla för Elektra.