Filmrecension: Sex & the City

QX QX QX QX

En sak först: Det här är INTE en romantisk komedi. Det här är inte en ny Notting Hill eller en dumcharmig På Smällen. Det här är ett romantiskt drama, där man kanske gapskrattar någon gång, säkert skrattar igenkännande och småfnissar stundtals, men där det är grymt mycket större risk att ni får plocka fram näsdukarna. Upprepade gånger. Bara så ni vet redan från början…

Annars är det lika bra att erkänna direkt att det är fullständigt omöjligt för mig att göra en helt neutral recension på den här filmen, och att försöka tänka mig in i hur någon som inte sett serien eller som bara sett något sporadiskt avsnitt då och då skulle uppfatta den. För mig som har sett vartenda avsnitt säkert tio gånger (nä jag skojar inte), som kan plöja en hel säsong en seg söndag, som kan de flesta replikerna utan och innan och som har boxen, har druckit drinken, spelat spelet och åkt den guidade bussturen i New York så är fullständig objektivitet helt enkelt en omöjlighet. Samtidigt är det nog få som har högre krav än jag. Krav på att tonen måste stämma, krav på att all backlog i TV-serien måste stämma med det som händer i filmen, kort sagt krav på att det hela måste kännas som den sjunde säsong vi aldrig fick.

Jag ska snart komma till om det gör det, men först lite snabbt om handlingen utan att avslöja för mycket: Under några snygga förtexter (tyvärr inte till tonerna av Sex and the City-temat, utan till Fergies trista Labels or Love) och med den klassiska voice-overn från Sarah Jessica Parkers Carrie får vi en snabb uppdatering på vad som hände med var och en av tjejerna i TV-serien och vad som hänt under de tre år som förflutit sedan dess. Därefter tar historien avstamp i det faktum att Carrie och Big ska gifta sig och flytta ihop i en gemensam lägenhet, att Samantha flyttat till LA för att ta hand om sin pojkväns Hollywoodkarriär, att Miranda försöker hitta balans mellan jobb, man, barn, Alzheimersjuk svärmor och att bo i Brooklyn och att Charlotte äntligen lever sitt drömliv med man, (adoptiv)barn och hund.

Om TV-serien handlade om kvinnor i trettioårsåldern som ”hade sex som män” och om jakten på den perfekta killen (Michael Patrick King som skriver och regisserar skrev ju från början sina karaktärer som om de var fyra homosexuella män, vilket – till skillnad ifrån om han låtit sina fyra huvudpersoner vara just det – gav TV-världen (och kanske till och med världen i övrigt) en helt ny syn på singelkvinnan som något coolt, självvalt och starkt) så är det här en film om vad man gör och vad som händer när man hittat honom. Hur får man ett långvarigt förhållande att fungera? Kan det någonsin göra det? Och om man verkligen är lycklig, måste man då hela tiden bekymra sig över att det faktiskt bara kan bli sämre?

Kanske är det precis detta som gör att filmen inte riktigt känns lika klockren som serien. Att i filmen har alla redan sina män på plats, vilket gör att de där absurda, ljuvliga ögonblicken när de drog hem män som hade ”funky tasting spunk”, som var tvungna att duscha direkt efter sex eller som skrek hora utan att de kunde hjälpa det när de kom saknas, och kanske är det just därför de dramatiska, känslomässiga bitarna i filmen fungerar så perfekt medan de stora skratten uteblir? Miranda har till exempel förlorat lite av den ljuvliga cynism som gjorde henne till seriens bästa karaktär och får mest vara ledsen och orolig, medan Charlotte är den karaktär här som jag tycker bäst hittar tonen och som är lättast att älska.

Några andra minus skulle dels kunna vara den fullständigt skamlösa produktplaceringen som går över alla gränser till vad TV-serien gjorde (nog för att det handlade mycket om mode och märken men här blir det absurt ibland, som tillexempel ett tillsynes helt omotiverat besök på New York Fashion Week) och att seriens sensmoral ytligt sett skulle kunna tolkas som att kvinnor egentligen bara är känslomässiga Hobbitar som jagar en ring och blir lyckliga av en riktigt stor garderob…

Nu är det här faktiskt ganska små anmärkningar för mig personligen. Att en amerikansk långfilm faktiskt kan/får handla om livet hos fyra självständiga, framgångsrika kvinnor i fyrtioårsåldern som kan dricka sprit och knulla för ingen annan anledning än att det är kul i ett filmklimat där roller för tjejer över 25 i stort sett är bannlysta på vita duken räcker en bra bit för att stilla min eventuella feministiska upprördhet, och jag tillhör definitivt klientelet som gärna ser en tydligt promotad iPhone eller Oscar De La Renta-klänning för mycket om det är det som behövs för att filmen ska bli gjord.

Filmen är nämligen till syvende och sist precis den sjunde säsong jag önskat mig sedan 2004 och det största nöjet och njutningen med filmen är trots allt att jag får tillbringa 148 alldeles purfärska minuter tillsammans med Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha igen. Hela filmen bubblar av sköna referenser till serien för oss som kan den utan och innan och jag är säker på att den kommer att ha en given plats bredvid den rosa skokartongboxen med alla sex säsongerna hos de flesta av oss fans när DVDn släpps i höst.

Ingen som älskade serien kommer nämligen att kunna tycka illa om den här filmen (läs gärna en intressant artikel varför den blivit så sågad av (manliga) kritiker i USA här i Newsweek) men de som däremot inte gillade det de såg på TV kommer inte heller bli omvända till den rätta sidan av Sex and the City på bio. Det är jag villig att sätta ett Manolo Blahnik-skohorn på.

Ken Olausson

Kolla in: http://www.newsweek.com/id/139889