Transrelaterade namnlagsfrågor diskuterades

STOCKHOLM.

Kerstin Burman är jurist på Byrån För Lika Rättigheter i Kista, och Jan-Olov Madeleine Ågren jobbar liksom Kerstin på en antidiskrimineringsbyrå, men på Röda Korsets byrå mot diskriminering i Norrbotten.

De fokuserade på 34 § i namnlagen vars innebörd är att ett förnamn inte får väcka anstöt, leda till obehag för den som ska bära det eller av någon annan anledning vara uppenbarligen olämpligt som förnamn.

Jan-Olov Madeleine berättade att Skatteverket och Patent- och Registreringsverket har avslagit många ansökningar med hänvisning till 34 §. Men med undantag om personen är på väg att genomgå eller ska genomgå en könskorrigering, då har det gått igenom ibland. Besluten har inte varit konsekventa. I avslagen har man hänvisat till en fast praxis sedan 2001, efter en kammarrättsdom.

Skälen till avslag har varit att namnet uppenbart är olämpligt som förnamn på en man/kvinna, och/eller strider mot svensk namntradition. Kerstin Burman påpekade att ingenstans i lagtexten står det att man ska ta in kön eller svensk namntradition i bedömningen.

Kerstin Burman berättade kort om bakgrunden till processen.
– Det var faktiskt här på RFSLs onsdagscafé som tanken väcktes när det kom fram en vän till mig och frågade varför folk inte fick heta vad de ville. Vi började spåna i hur det såg ut för bland andra transpersoner som ville kunna välja sina egna förnamn, säger hon.

Konsekvenser av domen är bland annat: Att den har banat väg för andra och fått mycket uppmärksamhet i media. Att Skatteverket (SKV) och Patent- och registreringsverket (PRV) gick ut med att de omedelbart skulle ändra hanteringen av ansökningar om ”könskonträra” förnamn (typiska namn för det motsatta könet). Att listan på ”könsneutrala” förnamn försvann. Men att det finns oklarheter när det gäller ”könskonträra” efternamn med ändelserna son eller dotter. Son-efternamn kan alla heta, men dotter-efternamn får bara bäras av juridiska kvinnor.

De presenterade även några slutsatser kring effekten av den praxis som rått kring tolkningen av 34 § fram till ändringen tack vare regeringsrättsdomen. Bland annat att den tidigare rättstillämpningen var godtycklig utan stöd i lag, att den slog hårt mot vissa individer, och att den begränsade människors liv och rätt till sin identitet och sitt personliga uttryck. QX fick ett samtal efteråt med dem båda, men passade på att få en åsikt från publiken under fikarasten.

– Det här är ett jättebra arbete och jag är övertygat om att det har stor betydelse för transpersoner i allmänhet. Själv heter jag Torkild i alla sammanhang, men jag kanske borde lägga till ett namn jag också. Oavsett är det bra om fler redan nu står fram med könskonträra namn. Det kan bidra till att hålla frågan levande, så det inte blir något ovanligt eller konstigt, och så att fler transpersoner vågar och låter sig inspireras, säger Torkild Thanem som i dag var uppklädd som kvinna.

Lunchsamtalet med Jan-Olov Madeleine Ågren och Kerstin Burman:
– Berätta om hur din dom har påverkat andra?
– Det är flera som har sagt ”Jättebra, då kan jag äntligen göra slag i saken”. Detta gäller i stor mening transpersoner, men även andra. Min vän Anna har alltid velat ha en son som skulle heta Vincent. Nu säger hon att hon äntligen kan lägga till det namnet för att komma ihåg den son hon aldrig fick, så det finns alla varianter, säger Jan-Olov Madeleine.

– Vad skulle du vilja säga till alla som sitter och känner att de inte vågar ta steget?
– Var och en måste tänka efter ordentligt, ”Vad vill jag”? ”Vad är jag beredd att ta?” Men jag kan inte sitta här och lova att det kommer gå jättebra.

Kerstin Burman uppskattar all positiv mediauppmärksamhet efter domen.

– Men även på min arbetsplats, alla ser det här som en rättighetsfråga och ingen kommenterar val av livsstil. Ingen tycker att det är konstigt, vilket känns jätteroligt, och jag tror att det är bra för alla där ute som sitter och tänker på detta, att den bilden förmedlas. Även i mediebilden har det framställts som en rättighetsfråga, och inte som något man tillåter en minoritet av befolkningen, utan att det är en självklarhet att man ska få heta vad man vill.

– Även alla reaktioner jag har fått har varit positiva, förutom ett hat-sms och några bedrövliga nätkommentarer, men på nätet häver ju folk ur sig vad som helst. Det kan räcka med tre personer så ser det ut som en folkstorm, säger Jan-Olov Madeleine.

– Kerstin, den där frågan ni tog upp om efternamnen, vad du tror om möjligheterna där att jobba för en förändring?

– Jag tror att det finns goda möjligheter att få fokus på frågan och få upp den i rättsväsendet. Sedan tror jag det beror helt på allmänhetens tyckande, och hur det tas emot i media. Om det kommer starka argument emot, så tror jag att det påverkar bedömningarna, men jag har en positiv inställning och jag skulle inte driva det om jag trodde det var omöjligt. Däremot tror jag att det blir svårare än med förnamnen. Men det är väl bra att få det utrett, om inte annat som underlag för en namnlagsutredning. Det lönar sig att jobba för det man tror på.

Jan-Olov Madeleine påpekar att det handlar om tålamod och envishet och att faktiskt bestämma sig ”Nu kör vi det här så långt det går”.