Den rosa alliansen?

Birgitta Ohlsson (FP) har i flera år stöttat HBT-rörelsen aktivt, deltagit i flera debatter och på andra sätt uppmärksammat HBT-frågor i offentliga sammanhang. Att hon nu gör det i kraft som nyligen tillsatt EU-minister ger det hela ett helt annat perspektiv, i positiv bemärkelse. Hon och även Nyamko Sabuni (FP) har varit påtryckande vad gäller Baltic pride-paradens genomförande i Litauen, då den tidigare har stoppats av den lokala förvaltningsdomstolen i Vilnius. Den genomfördes nu i lördags, visserligen med kraftiga protester från homofoba meningsmotståndare, men det blev änddock ett symboliskt viktigt genomförande. Även EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner (M) deltog i paraden.
Paradens betydelse växer då Pride-paraden i Moldaviens huvudstad Chisinau för någon vecka sedan inte fick genomföras och då det för drygt en månad sedan i sambandet med det Ungerska valet florerade mycket homofobisk propaganda. Det är viktigt att man ser till HBT-personers rättigheter inte bara i sverige utan också i Europa, därför var det mycket glädjande när Europarådets 47 medlemsstater antog en historisk HBT-rekommendation, där Regeringen var starkt pådrivande i både förhandlingarna som i utformningen av rekommendationen.

Den nuvarande Alliansregeringen tillsatte i december 2008 åt Ungdomstyrelsen att genomföra en fördjupad undersökning av hälsosituationen för unga HBT-personer. Denna visade att oroväckande många ungdomar utsätts för våld och trakasserier i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen. Nyamko Sabuni har efter det sagt att hon ska gå vidare med krafttag efter detta och har bland annat tagit initiativ till att utveckla en ungdomsmottagning på Internet; UMO.se. Som ska vara en nationell mötesplats där unga kan få råd gällande ämnen som sex, hälsa och relationer. Allt arbete från redaktionen ska ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv och då även ett normkritiskt perspektiv. UMO.se fick RFSL Ungdoms pris 2008 för att ha bidragit till unga HBT-personers rättigheter.

Den ideologiska skiljelinjen går vid vad man har för syn på samhället och människan. Ser man samhället som ett kollektiv eller som ett system med individer. Med en liberal individfokuserad politik blir det lättare att se och försvara personer som inte passar in i mallen. Personer som inte är som majoriteten. Att se samtliga individer, för det är ändå det de mänskliga rättigheterna handlar om, att -alla- individer har rättigheter av det enkla skäl att de är just människor.
De rödgröna är kvar vid klassepiteten, att sätta in folk i grupper. Det svåra blir då att generaliseringarna riskerar bli förödande för de individer som inte platsar in i den tilldelade gruppen. Att fånga de personer som kan befinna sig på olika socioekonomiska plan, men ändå vara utsatta. Jag får citera Birgitta Ohlsson, som i sin tur citerade den öppet lesbiska tennisspelerskan Martina Navratilova: ”Labels are for filing. Labels are for clothing. Labels are not for people.” Det har den liberala politiken alltid handlat om, att ha fokus på individen. Att man som individ inte ska särbehandlas på grund av samhällets eller kollektivets rådande uppfattning. Att mänskliga rättigheter även ska vara HBT-personers rättigheter, vilket har varit självklart i den liberala idéströmningen och politiken länge, men inte alls lika uppenbart hos den socialistiska.

För mig blir valet i september självklart, då politik i mångt och mycket handlar om hur man förbättrar villkoren för de marginaliserade grupperna, något som de rödgröna partierna tidigare starkt gått till val på att de gör, men som ändå tycks glömma bort de grupper som är klassöverskridande och inte så lätt grupperas.