I den heteronorma världen är homosexuella fortfarande något annorlunda, något man gärna vill kunna identifiera på håll. Då blir lösögonfransar eller hockeyfrilla en passande davidsstjärna som signalerar till heterosexuella att här kommer någonting du är rädd för, så att man hinner byta sida på trottoaren i tid.
Dessa epitet är naturligtvis schabloner. I media måste man generalisera och skapa karaktärer som den breda publiken lätt kan navigera bland, och fjollan och butchflatan har fått representera den homosexuella mannen och kvinnan på samma sätt som Chris Tuckers överspel fått representera alla afroamerikanska män i mediokra komedier.
Men så hände något. Brokeback mountain visade två vanliga grabbar med höga testosteronhalter som kompiskramades i blåjeans. De såg ut som vilka män som helst, det fanns inga tecken på feminina handgester eller rougeborstar, trots det gick de hela vägen med varandra bland får och cowboyhattar. Man ville visa någonting annat, någonting mer sanningsenligt – bögar kommer i alla former och storlekar och alla vill inte leva la dolce vita.
Och samma sak med TV-serien L word. Kvinnor som såg ut som kvinnor valde varandra som sängkamrater och spetsunderkläder och märkespumps flög åt alla håll när de utforskade varandras perfekta kroppar under Kaliforrniens brännheta sol.
Äntligen fick killar vara killar, och tjejer fick vara tjejer i de parkonstellationer som inte följer normen. En seger för homovärlden, eller? Det finns en konsekvens av detta. Den feminina bögen och den manshaftiga flatan, som trots allt inte är en skapelse av Hollywoods manusförfattare utan faktiskt existerar på riktigt, har blivit svartlistade. I jakten på normativitet i alla läger har de som fortsätter att sitta med benen i kors eller spotta snus, trots att trenden är över blivit svarta får inom homokulturen. Det finns inte längre plats för ”bakåtsträvande” fjollor och flator på samma sätt som verklighetens Bree Wandercamps idag anses fälla krokben för kvinnorörelsen.
Men att fortsättningsvis få vara fjolla eller butch är en lika stor rättighet som den att få ligga med vem man vill. När blev homokulturen så homogen? Har vi inte lärt oss någonting av det heterosexuella genusperspektivet? Strävan efter acceptans i samhället får inte ske på bekostnad av det individuella uttrycket, även om det råkar passa den schablon man inte längre vill kännas vid. Homovärlden får inte förvandlas från ett viktigt motargument mot den allmänna bilden av kärnfamiljen, till Anna Ankas universum. För vad är egentligen en man eller en kvinna om inte rena kulturella skapelser? Homovärlden måste vara en plats där alla känner sig välkomna, med eller utan divalater eller kortsnaggat hår.

Anna Linnéa Persson