Charlotte

”Man önskar man kunde kliva in i bioduken och ge henne en stor kram”, skriver Victoria Häggblom i förra månadens Reporter, om Charlotte von Mahlsdorf. Victoria hade sett ”Jag är min egen kvinna”, Rosa von Praunheims film om Charlottes liv.
Chansen att krama Charlotte gavs på riktigt, för till Stockholmspremiären av filmen kom stjärnan själv och visade sig vara precis så charmig och underbart äkta som hon framställs på vita duken.

Filmen har blivit en stor framgång och visats på biografer och TV i flera länder. I Tyskland har Charlotte blivit kändis och symbolfigur, dels för homosexuella, dels för starka människor som vägrar låta sig tryckas ned. Tyske presidenten har gett henne en Bundesverdienstkreuz, en medalj att hänga på bröstet, för insatser för kulturen.
”Jag är lyckligt lottad, jag har fått så mycket kärlek i livet”, säger Charlotte och hennes leende så varmt och vänligt, glimten i ögat så fullifan och mångtydigt… man förstår att det är lätt att bli fascinerad av henne, förälskad i henne. Men lyckligt lottad? När man i filmen sett all djävulskap som drabbat henne, all dumhet hon utsatts för. Hon har genomlevt nazistisk och kommunistisk diktatur och nu – när eländet borde vara över – trakasseras hon av nynazister…
”Jag är en kvinna i en mans kropp. Det ligger inget tragiskt eller märkvärdigt i det. Det bara är så. Jag är född som man, men har alltid känt mig som kvinna. Men jag har ändå aldrig velat byta kön, för jag är inte transsexuell. Jag trivs både med min manliga kropp och med mitt kvinnliga psyke.”

Sådana människor accepteras inte i bruna eller röda diktaturer. ”men jag accepterar inte diktaturer heller”, säger Charlotte lugnt. ”Jag var tvungen att leva där, mina möjligheter att leva det liv jag helst ville var små – men jag resignerade aldrig. Jag gav aldrig upp.
Jag tror fortfarande att framtiden ska bli bra, att kärlek och förnuft segrar i längden.”
– Var hämtar du styrkan?
– Som jag sa – jag har haft tur att få mycket kärlek. Träffat människor som tyckt om mig. Riktigt ensam var jag aldrig. Men styrka fann jag inom mig själv också, i mitt intresse för gamla saker, särskilt föremål från omkring förra sekelskiftet, det vi i Tyskland kallar Gründerzeit. Jag drömde om att jag var en tjänsteflicka i ett förnämt hem på den tiden och att jag fick städa, damma och pyssla om de här gamla sakerna. Jag skaffade så många föremål från den tiden som jag kunde, både fina saker och… ja, skräp också. Men allt det där gav mig en trygghet.
– I filmen sägs det att du rustade upp ett helt slott alldeles själv?
– Ja, Friedrichsfelde. Det var ganska förstört efter kriget och jag flyttade in där och satte det i stånd igen, pietetsfullt förstås. Jag visste att i slutet av 1800-talet hade man haft många fester och baler där för homosexuella i adeln och officerskåren. När slottet var färdigt blev jag utslängd därifrån, men fick jobb på museum, för man hade ju upptäckt mina kunskaper.
– När det blev känt att jag privat gick klädd som kvinna förlorade jag jobbet på museet. Då flyttade jag tillbaka till min födelseby, Mahlsdorf, i Berlins allra östligaste utkant, där staden blir till landsbygd. Där hittade jag en förfallen rikemansvilla från sekelskiftet. Den rustade jag upp och där öppnade jag mitt eget museum, det enda privata museet i hela DDR.
– Var det tillåtet?
– Eftersom jag inte tog entréavgift var det halvt lagligt, men myndigheterna försökte på alla möjliga sätt att bli av med mig. När det var som värst, i slutet av 70-talet, hotade de att ta alla mina ägodelar från mig och jag såg ingen utväg. Då bestämde jag mig för att skänka bort allt i museet till de besökare som kom. Förbrytarstaten ville jag inte ge någonsting. Jga hade redan skänkt bort hundratals föremål, då en berömd skådespelerska besökte museet och ansåg att det bored bevaras. Hon hade kontakter och så upphörde trakasserierna ett tag.
– Ofta hade jag turen att träffa rätt människor vid rätt tillfälle. Homosexualitet var ju inte accepterat i DDR, men kontakter kunde man ju ändå få ibland, fast ofta på underliga och farliga vägar. Homosexuella var föraktade och blev ofta överfallna, både av poliser och gangsters. I mitt museum fanns plats och där fick homosexuella ett träffställe. Vi hade små fester, dans och föredrag. Ett tag gick det riktigt bra, men så skulle vi ha en lesbisk fest och någon hade skickat ut inbjudningar till lesbiska kvinnor i andra städer i DDR. Posten var ju övervakad av säkerhetspolisen STASI, så de uppdagade alltihop.
– Blev träffarna förbjudna då?
– Självklart var de förbjudna. Vi blev övervakade. Men STASI erbjöd mig fortsätta med träffarna, om jag i gengäld spionerade för dem. Så galna var de!
– Men det gjordes ju en väldigt bra film om homosexualitet, Coming Out, i DDR?
– Då gick DDR-staten redan mot sin upplösning. Filmaren Heiner Carow hade länge försökt få tillstånd att göra den här filmen, men ständigt fått avslag av Margot Honecker, som var kulturminister. Filmen skulle ju handla om en homosexuell lärare och en sådan person var otänkbar för de östtyska myndigheterna.
– Men filmen gjordes i alla fall?
– Först 1988-89. Då kaos började ta över landet, då det jäste överallt och man kände att inget längre kunde hejda utvecklingen mot frihet. Carow fick göra filmen Coming Out och jag fick en liten roll i den, som bardam. Det var en känsla av ofantlig frihet för oss alla att få vara med i den här filmen. Den 9 november 1989 hade filmen galapremiär i Östberlin och samma dag öppnades muren så vi fick möjlighet att besöka väst. Det blev Coming Out för alla östtyskar, inte bara för oss homosexuella!
– Så kunde du resa till väst, träffa Rosa von Praunheim och bli filmstjärna. Kände ni till Rosa och gaykulturen i väst?
– Det är klart vi kände till den. Alla såg ju på TV från väst, fast det förstås var förbjudet. Genom goda kontakter hade jag dessutom fått gå i pension redan när jag var 60 – i Tyskland går kvinnor i pension vid 60 och männen vid 65 års ålder. Och pensionärer hade ju tillåtelse att resa till väst. Den röda fasciststaten såg ju gärna att pensionärer emigrerade, så slapp de betala pensionerna. Men jag ville inte flytta, jag ville stanna och kämpa för mitt museum.
– Blev den tyska återföreningen vad du hade hoppats på?
– Allt gick så rasande fort. Det var ju fantastsikt att museet kunde bli mötesplats för homosexuella igen och att gränserna var borta. Ett lesbiskt par flyttade in hos mig och de bor kvar där ännu, vi lever som en familj tillsammans. Men problem finns ju. Museets rättsliga ställning är osäker och så är det de ständiga hoten. Den första festen vi hade för homosexuella fördärvades av ett gäng unga nynazister, som gick lös på oss med järnrör och slagträn.
– Nynazisternas trakasserier återkommer ständigt. Vi skräms ju också av vad dom gör mot andra. När de an lade eld i synagogan i Lübeck för en tid sedan blev jag förtvivlad. Då väcktes många hemska minnen. Samtidigt förstår jag det som sker, därför att förtrycket i öst av bruna och röda diktaturer – så många år! – har varit så fruktansvärt och skapat sådan vrede och bitterhet. Avspärrningen från omvärlden gjorde dessutom att människor levde i okunnighet om så mycket. Jag tror på en bättre framtid, men det kommer att ta tid innan det blir bättre.
– Får ni skydd eller hjälp av polisen?
– Polisen kan eller vill inte skydda oss. Vi borde kanske flytta längre västerut i Tyskland, men utvecklingen där är också osäker.
– Du funderar på att flytta från Berlin ändå?
– Ja. Här i Sverige har jag faktiskt varit och tittat på hus i Värmland. Jag tycker mycket om er landsbygd och här verkar så fridfullt. Så var det i Mahlsdorf också när jag var barn. Innan storstaden nådde dit.
– Vad händer med ditt museum då?
– Helst vill jag ta det med. Det kan väl vara möjligt att flytta alla mina vackra saker till ett stort hus någonstans på landet i Sverige. Mina vänner och jag kunde bo där. Pension får jag ju från Tyskland, så inte behöver jag ligga svenska staten till last. Som tack för gästfriheten kunde jag sedan testamentera alltsammans till svenska staten. Jag leker med tanken i alla fall.
– Så du tror att du skulle trivas här i Sverige?
– Där det finns hyggliga människor, där kan jag bo.

Publicerad: 2002-05-14 13:47:05