Citatet ovan säger stjärnstylisten Jonas Hallberg i sin sprillans nya självbiografi Bakom mina solglasögon. I den 303 sidor tjocka boken tas vi med på galna nätter som servitör under guldåren på Café Opera, möten med Naomi Campbell, Scarlett Johansson, Cameron Diaz och hur han når framgång som stjärnstylist, domare i Top Model, realitystjärna och hur han överlever tsunamin 2004. Han skriver om viktkamp, modelliv med La Camilla, protesbensjakt på finska ängar och en trasslig barndom med en tablettberoende mamma.
Men det vore inte en (bög)biografi utan bögerier, och Jonas Hallberg berättar såklart om Tommy med jättetasken, de svankande förortsfarsorna och Qruiserberoendet som drev honom till att ligga med tresiffrigt på en månad. Vi träffade den Mexikoboende svensken för ett QX-igt snack om biografin.
Om vi skippar grupprunk till snattade porrtidningar i skogen, och hoppar till Stockholm 1989, så inledde du din bögbana som passiv 18-åring, men du bytte spår ganska snabbt?
– Ja, det här är det många av ens kompisar som inte ens vet (skrattar). Men bara för att man är lite flamboyant, gillar glitter och strass så tänker nog många ”den där passiva fjollan”. Jag ville skriva om att folk hela livet förutsatt att jag är bottom, och det stämmer inte. Det var inte alls min grej, även om jag önskar att jag uppskattat det. Jag vill ha med det i boken, för det är intressant hur människor får en bild av en för att man är på ett visst sätt. Däremot tror jag att vi inom communityt tydligare ser sånt, medan gemene man inte har någon aning.
Du började också ligga när hiv/aids härjade som mest inom communityt, men det nämner du inte så mycket om i boken?
– Nej, jag gör inte det. Jag vet egentligen inte varför, för det var en ganska stor del, särskilt under den här tiden när jag jobbade på Café Opera. Då gick de här kampanjerna i tunnelbanan med kistor och liemannen, och hela grejen var ju så jävla fruktansvärt. För min egen del har jag alltid varit otroligt noga med skydd, jag har sällan äventyrat min hälsa. Men det är inget jag backar från att prata om, och många av mina vänner idag, i min ålder, är hivpositiva.
I boken berättar du också om hur du träffar Antonio, som lever med hiv, på cruisingklubben Melrose Spa. Han blir din pojkvän i många år och det berättas om hur han går ut och in ur ett drogmissbruk.
– Jag har gått igenom allt jag skriver med honom, så att han känner att det är okej att jag berättar. Jag verkligen älskade Antonio, och hade det inte varit för drogerna och den fruktansvärda gången han snedtände, som jag berättar om i boken, så tror jag att det hade varit han och jag. Men när man inte håller på själv… det blir ansträngande.
– Jag skyddade mig alltid med honom, och vi hade bra sex. Idag går folk på PrEp, alla mina fuckbuddies gör det, så sedan ett halvår tillbaka står jag själv i kö. Jag vill vara på samma basis som dem.
Det är mycket snack om det manliga könsorganet i boken: Fotografen Terry Richardsons balle, Tommy med jättetasken och kukbildstävlingar på Big Fat Cock i West Hollywood. Och det är bulor och snubbar med stora dasslockshänder…
– Ja, men det är ju en fascination. Jag tycker det är snyggt med stora ballar, och stora fötter och händer.
I boken skriver du ”genom åren har jag själv njutit av att höra lovord om mig själv och min kuk”. Är den så imponerande?
– Ja, den är faktiskt jävligt snygg. Och jag är jävligt stolt, jag har ju sett ganska många också genom åren. Den är lite Empire State Building, fast utan King Kong som svingar sig efter planen (skrattar).
Apropå att ha sett många: Du berättar att QX community Qruiser drog in dig i ett beroende där du kunde ha sex med upp till 28 killar på en vecka?
– När Qruiser var som störst var det ju verkligen ”Grindr släng dig i väggen”, och när jag höll på som mest och var som mest inne i min sex addiction, så var Qruiser allt. Någon kom, och under tiden han var hos mig, eller när man typ var klar, så visste man att nästa kom om två timmar. Det var som en drog: Man gick in på morgonen, hittade ett ragg, och så fortsatte det och sen var klockan 19.30. Du hade inte gjort ett skit. Inte tvättat, inte varit ute, inte gått och handlat, inte någonting. Det är jävligt mycket ångest, men man kan inte sluta. Det var inte att jag räknade hur många jag hade, men två blev tre eller fyra på ett dygn. Det är liksom 120 snubbar på en månad. Det låter ju inte klokt när vi pratar om det.
Hur kunde du hålla igång?
– Säg det. För det är faktiskt otroligt. Det kanske var finnblodet i mig. För jag levererade bra. Men det blev jävligt tungt i längden och jag blev deppig av att ingen var intresserad av något mer. Jag var bara en snygg kuk. Så jag började gå i terapi, och fick väldigt bra stöd och hjälp. Så från att ha gått från fyra till att ha sex någon gång i veckan var ju en stor, och sund, förändring.
Hur lever du och din mexikanske pojkvän Irving idag, är ni monogama?
– Nej, det är vi inte. Vi har öppet förhållande, men vi pratar inte direkt om det. Så det är inte så att jag kommer hem från Sverige och berättar att jag haft sex med tre fuckbuddies. Men vi har det jättebra och han är så gullig. Jag tycker att det är så tråkigt att ha sex med en och samma person och känner att jag lever en gång, här och nu, och det finns en hel värld med fabulösa, snygga killar. Så varför inte njuta av det?
I boken skriver du om dina älskare, bland annat fyra straighta män som inte ser sig som gay men som ligger med dig regelbundet: Saltispappan, Strandvägenpappan, Enskedepappan och Djursholmsppan. Har ni kontakt idag?
– Nej, men jag hade länge kontakt med ”Saltispappan”. Alla de vet, till hundra procent att det är dem det handlar om. Och jag har tänkt att när man gör någon boksignering på NK eller Akademibokhandeln, så vore det coolt om någon av dem kom fram och bara, ”tja vill du signera den till exempelvis ”Saltispappan”.
I boken berättar du såklart om tiden i Los Angeles och West Hollywoods gayliv. Ett av ställena är en cruisingbar i Los Angeles, The Zone, där du en kväll ser Prison Break-skådisen Wentworth Miller. Du måste ju ha sett hur mycket kända ansikten som helst på cruisingställen i Hollywood?
– Ja, fast man var så jävla fokuserad på att göra sin grej när man var där. Det var en del modeller och så, men jag minns bara Wenthworth eftersom jag tycker han är så snygg. Det var ett väldigt coolt ställe med snygg crowd, men de la ner rätt nyligen.
Så, kan man se dig på liknande ställen, som en bastu eller videoklubb, i Sverige?
– Jag vet inte, men med tanke på min kropp, min valross-hydda-till-kropp, så kanske inte just en bastu lockar. Men om man vill droppa ner någon gång på US Video eller nåt, to check it out, så gör jag det. ”Who gives a fuck” liksom?
Du nämner i boken att du alltid har solglasögon på dig, och att du även har det när du har sex..?
– Jag har ju mina glasögon på mig nästan jämt, och ja, jag har haft sex med glasögon. Men inte varje gång jag lägger mig med kille, nej, nej.
Och det här med att du alltid bar linne eller svart t-shirt på dig när du har sex?
– Ja, det är ju å andra sidan jävligt deppigt. Det var någonting jag hade under en väldigt lång, lång tid. Jag kunde inte ha sex om inte jag fick ha en svart t-shirt på mig, eller ett svart linne. Jag kände mig så jävla obekväm. Det är inte jättemycket jag gillar med att åldras, men jag tycker att det är ganska kul att jag blivit en daddy, och då får man omfamna hur man ser ut. Och om jag någon gång har ”scorat” bra, så är det de senaste åren. Det är väl det enda jag tycker är bra med att bli lite äldre, att jag blev en bra daddy (skrattar).
Du skriver om att många unga svenska killar pratar engelska under sex, att de verbalt fostrats genom porren: ”fuck me daddy, breed me daddy”…
– Ja, jag kan skratta åt att en kille kan vara världens gulligaste när vi ses med kläder, och sen i sängen bli ”full on pornstar”. Men jag är väldigt imponerad av yngre killar, och känner mig nästan som en oskuld ibland. De känns så erfarna. Men jag lär förhoppningsvis dem någonting också (skrattar).
Du pratar ju en hel del… Pratar du lika mycket när du är i sängkammaren. Eller blir du en annan persona, lite mer macho, med djupare röst?
– Nej (skrattar). Men vi har ju inte samma Jonas eller samma Ronny där som när vi sitter och snackar så här? Jag ändras ju inte från att vara lite halvfjollig…okej, helfjollig (skrattar) med blingbling, till någon helt annan i sängen. Men okej, om jag skulle ha en dejt nu med en random kille via Grinder, så skulle jag inte ha mitt blingbling på mig. Och visst, vet de vem jag är kan vissa säga till mig innan, ”vet du Jonas, kan du inte bara köra på, inte så mycket snack?” Sen kanske man ses två dagar senare och dricker två glas vin och då pratar jag av mig. De vet vad det kan bli när jag öppnar käften, då är det kört (skrattar).
Du skriver att du vid flera tillfällen erbjudits att spela in gayporr, men i boken skriver du ändå att du ”hittills sagt nej…”. Ny karriär efter 50?
– Jag har ju varit så jävla ”uncomfortable” med min kropp, så det är väl främsta skälet. Men jag tyckte att det var ett lite roligt svar i boken. Jag har ju vänner i LA som gör det och de har skrattat hela vägen till banken. Så vem vet (skrattar).
Okej, ett favoritcitat från boken är : ”Jag kanske överdoserar så hårt på Viagra och Cialis att det inte ens går att trycka ner kistlocket”. Är du så full av potensmedel?
– Nej… jag kan ta en halv Cialis om jag träffar en ung kille och vill imponera lite. Viagra tycker inte jag så mycket om, för jag tycker att det känns som ett tryck överallt och man blir röd. Viagra gör att den är hårdare längre, men med Cialis kan du ha action och sen ta det lugnt i 45 minuter, och sen fortsätta. Men jag erkänner det sällan, jag bara: ”I’m born viking, it’s in my blood” (skrattar).
Du, boken börjar rätt dramatiskt med texten ”Den här boken tillägnas er som försökte övertala mig att inte skriva den och till och med ringde förlaget. Ni har rätt att tycka vad ni vill, men det är jag som bestämmer över mitt liv. Ni gjorde mig bara än mer besluten att berätta min historia. Här är den”. Vad handlar det om?
– Av respekt för vissa personer som man har, eller har haft i sitt liv, så har jag valt att ta bort vissa saker eller bara inte skriva om dom. Och vissa gick ut hårdare än andra innan boken skrevs. Det är väl det jag kan säga. Men med det sagt så har jag varit väldigt rak, ärlig och inte backat i varken händelser eller språk. Jag vill ju att man ska lära känna mig, Jonas.
Som jag nämnde i början av intervjun har du gjort en hel del, vad har du kvar?
– Just nu känner jag bara go for it! Man lever bara en gång. Men det som jag har kvar är den där killen som man kanske hittar en vacker dag på ålderns höst. När vi båda känner att vi haft våra snubbar och det bara är han och jag. Hur vi tar en promenad på Djurgården, hand i hand bredvid våra chihuahuor, och stannar till på Ulla Winbladh för äta en köttbulletallrik. Det är en fin tanke.
