Tone i stor intervju om dejting, frysta spermier och att ens existens blir en politisk fråga

Det har gått ungefär en månad sedan dokumentären Thomas Sekelius: Mitt namn är Tone släpptes när jag intervjuar Tone över videolänk.

– Det känns underbart. Det är första gången på länge som jag lever i nuet och är mig själv. Tidigare har det saknats en pusselbit, säger hon och ler.

Videon som Tone släppte på sin Youtube-kanal med titeln JAG ÄR TRANS har i skrivande stund visats närmare 350 000 gånger. Men att det skulle bli en “komma ut”-dokumentär var det inte tal om i början.

– Jag fick en förfrågan i somras om att göra en dokumentär om mig och mitt liv. Men under det första mötet kom jag ut för produktionen och undrade om vi kunde ta en annan riktning.

Men Tone hade redan kommit ut första gången två år tidigare, även om tankarna om könsidentitet hade funnits en längre tid än så. I folkvimlet på en festival hamnade Tone i en diskussion med vännen och ex-partnern Chloe om typiska könsbeteenden.

– Det mynnade ut i ett bråk som egentligen inte behövde bli så stort. Vi pratade om manligt och kvinnligt och det var något som triggade mig. Jag kunde inte släppa bråket på hela kvällen och till slut valde jag att berätta för Chloe. Vi stod där i regnet och grät tillsammans.

Du har kommit ut som gay, pansexuell och nu trans. Skiljer sig komma ut-gångerna från varandra?

– Ja, det här är inte på samma nivå skulle jag säga. Det handlar inte bara om att man kommer ut som trans, det är också ett namnbyte, nytt pronomen. Det ligger mycket i andras händer på ett sätt.

Tone sökte vård i september förra året för att få behandling för könsdysfori. Det tar runt ett år innan man får hjälp att påbörja könsutredningen och planen är att ta det ganska långsamt framåt.

– I början ville jag göra allt på en gång. Hormoner, operationer, allt. Men sen snackade jag med Saga Becker. Hon berättade att hon hade en liknande inställning, tills hon började men hormonerna. Efter det valde hon att ta beslut efter vad hon vill, istället för att tänka på hur samhället anser att transpersoner ska vara. Så jag börjar med hormoner, så får vi se sen.

Vad enligt dig är samhällets bild av transkvinnor?
– Att man måste operera brösten. Att man måste göra en könskorrigering. Att man måste få kvinnlig röst. Det är inte allas önskningar. Ofta känner man press att vara “extra kvinnlig” för man vill att andra ska se en som man ser sig själv. Men varje persons resa är individuell och transspektrumet är väldigt brett.

På Tones Youtube-kanal har hon börjat lägga upp innehåll som har med transfrågan att göra. Titlar som “Dejting, hormoner och operationer” eller “Frysa spermier” finns att välja bland. Tone berättar att hon tycker det är viktigt att vara transparent, för sin egen skull och andras.

– Jag vill dela med mig av det jag går igenom, samtidigt som jag vill sprida kunskap och visa representation. Ett tag tog jag avstånd från hbtq-frågor, för jag kände att jag representerade fel del. Jag kände mig ju inte gay, jag var trans. Men nu är jag redo att tackla frågan.

Okej men jag blir nyfiken, vad pratade du om i videon “Frysa spermier”?
– Jag fick frågan om transpersoner kan få barn och det kan vi ju. För min del så handlar det om att frysa in spermier innan jag påbörjar min hormonbehandling. Man kan få tillbaka funktionen i spermierna om man avslutar behandlingen, men för att vara säker så fryser man in.

Och dejtandet?
– Jag pratade bara om att jag inte är redo för det än. Jag blir nervös, rädd och fylld av oro och det är något jag inte bearbetat ännu. Jag har suttit på köksgolvet och gråtit över tanken på att jag ska uppfattas som ett skämt. Man har hört om transpersoner som förlöjligats eller drivits med, i vissa fall utsatts för våld, i värsta fall döden. Jag antar att man kommer behöva vara väldigt tydlig vart i processen man är. Men just nu känns det ganska långt borta.

Transfrågan har stigit till ytan de senaste tre åren och i navet har ofta transkvinnorna hamnat, vilken position i samhället de ska ta och vilken kamp de ska föra. Debatten nådde förstasidorna i samband med SVT:s Uppdrag Granskning, “Tranståget och tonårsflickorna”. För Tone kommer frågan alltså indirekt bli politisk.

– Genom att jag existerar blir det så. Jag vill få folk att fatta att transrättigheter är basic human rights. Det är så konstigt att man inte vill acceptera att vi finns.

Och bakom henne har hon en armé av stöttande följare.

– Det låter kanske som en konstig grej, men de är som en stor vänskapskrets som alltid följer en. Är något jobbigt kan jag lyfta det på sociala medier och prata med mina följare.

Många av Tones följare har varit med sedan starten för sex år sedan. De har sett och stöttat henne genom en större del av hennes vuxna liv och de fanns där även nu.

– Responsen jag fick efter jag kom ut hade jag inte kunnat föreställa mig. Det var så otroligt kärleksfullt. Det gav mig kraften att vilja fortsätta vara en förebild och sprida kunskap till de som inte är lika öppna.