StaDemonia är ett familjeföretag. Dels för att alla som jobbar där är communitymedlemmar men också för att den drivs av Sara Swanson med frun Soledad ”Sole”. På studion jobbar också parets 22-åriga barn som lärling.

Det började i Barcelona för 20 år sedan när Sara och en vän spelade in en dokumentärfilm om lesbiskhet och feminism.

– Vi följde personer som syns på gatan, som graffitikonstnärer och feministiska aktivister. Och vi ville få med någon som var märkt med tatueringar, någon som stack ut. Då såg vi Sole på en 8 mars-demonstration. Hen var precis den vi letat efter.

Dokumentären spelades in och Sara reste hem till Stockholm. Två år senare var hon tillbaka för att hälsa på en vän när hon plötsligt såg Sole på gatan. Kärleken smällde till och hon flyttade till Barcelona där Sole redan arbetade som tatuerare i ett konstnärskollektiv. De drömde om att öppna en studio tillsammans och hittade ett skyffe i Santa Caterina.

– Det var så mycket kackerlackor på väggarna att det såg ut som att det regnade. Vi fick renovera upp lokalen själva från grunden. Studion blev vår bebis där Sole tatuerade och jag skötte papperna och piercade.

Tatueringsbranschen i Barcelona för 15 år sedan var tuff och dominerades av mc-kultur. Hbtqi-personer och kvinnor var en raritet och ett ovälkommet inslag för tatueringskollegorna i staden.

– Det var jättesvårt att komma in i den världen. Då fanns inte internet på samma sätt som idag och det var ett brödraskap i branschen som begränsade oss. Männen höll väldigt hårt i kunskapen som lärs ut genom mästare/lärling. Men det var inte bara själva konsten att tatuera som reserverades till män. Det var också hur man fick tag på maskiner och material. Man sålde inte till vem som helst.

Kulturen av att kontrollera vem som får ta plats genom att inte vilja dela med sig av kunskap till andra än cismän ser Sara fortfarande.

– Det är en ganska sexistisk och rasistisk bransch och det påverkar kunderna. Man kan få höra att ett motiv inte är feminint nog eller maskulint nog, att vissa saker inte går att göra på en mörk hud. Vi märker på många av våra kunder att man kommer från tidigare jobbiga situationer.

I över ett decennium kämpade paret för att skapa en queer-studio i Barcelona. Men marknaden och utbudet av andra tatueringsartister med liknande bakgrund och samma ambition gjorde att StaDemonia i Barcelona blev till något annorlunda än drömmen. Därför beslutade sig paret för att lämna skeppet och flytta till Stockholm för fyra år sedan.

– Vi hade bestämt oss för att vi nu skulle göra rätt från början för att lyckas skapa en queer-studio. Vi började i en liten lokal på Kungsholmen där vi hade ett rum som vi turades om att använda. Det var jättemånga som hörde av sig till oss och ville gästa och vi ville kunna ställa ut konst från queerartister och skapa ett större space för hbtqi-personer. Så vi flyttade till verksamheten till Hornstull. StaDemonia är queerseparatistisk för alla som arbetar här. Men vi välkomnar såklart alla att tatuera sig och komma för att titta på konsten. Det är så vi vill ha det.

Sara säger att det är just för att de reserverar studion för queera tatuerare som gör att hbtqi-kunder garanteras en tryggare plats att märka sig på.

– Tatuering är väldigt intimt. Man kommer till någon med sin kropp som har varit med om olika saker, som kanske har trauman. Vi community-medlemmar har lite mer kunskap än andra om den kulturen eftersom vi själva har levt det. Vi arbetar aktivt normkritiskt med hur vi behandlar folk, hur vi pratar om saker, hur våra papper ser ut och att det till exempel finns utrymme att skriva sitt pronomen.

I början av november blev Sara erkänd för sitt långa arbete inom tatueringshantverket genom att motta ett gesällbrev på en ceremoni i Blå hallen. Ett kunskapsbevis som belönas hantverkare som erhållit erfarenhet på minst 4 500 arbetstimmar. Men Sara har samlat på sig långt många fler timmar än så efter sina många år i branschen.

– Jag har ju jobbat väldigt länge med det här men gesällbrev fanns inte när jag var lärling. Så det är kanske lite konstigt att motta beviset efter så lång tid. Men det var ändå jättehäftigt och kanske framför allt fint att tatuerare nu är ett mer erkänt hantverksyrke genom att man kan få gesäll- och mästarbrev för det. Det gjorde mig glad, efter alla mina år av att tatuera.