Jag är en man. Jag är 45 år gammal. Jag kommer från Syrien. Jag är muslim. Och jag älskar män.
Det här är inte ett rop på hjälp. Det är en kärleksförklaring – till modet, till friheten, och till människans rätt att känna utan att be om ursäkt.
Jag har älskat en man som inte vågade stå kvar. Han var äldre än jag. Svensk, kristen, med stabilt jobb, erkänd status och trygg tillvaro.
Och jag – jag med min historia, min tro, min hudfärg, mitt modersmål och mina ärr – jag älskade honom med hela mitt hjärta. Men jag blev inte vald.
Varför? Inte för att kärleken saknades. Utan för att samhällets normer var starkare än modet att stå för det vi kände.
Vi talar ofta om Sverige som ett öppet och modernt land. Men fortfarande – även 2025 – är många rädda för kärlek som inte passar in i CV:t. Man letar efter någon som speglar ens sociala position: utbildning, klass, religion, kropp, ålder. Och mitt i det glömmer vi att äkta kärlek aldrig har bett om tillstånd. Den bara kommer. Den bara växer. Och den struntar fullständigt i din status.
Det är nästan ironiskt. I mitt hemland hade jag makt, ansvar, hög position. Och ändå blev jag kär i en man som hade mindre än jag – och det spelade ingen roll. Men här i Sverige, där jämlikheten sägs vara grundlagen, finns det fortfarande en subtil regel: “Älska, men älska någon som ser bra ut på bild.”
Det här är inte kritik mot enskilda personer – det är en fråga till oss alla:
Vad har vi gjort med kärleken? När blev den ett skyltfönster? Vad är viktigast – vad andra ser, eller vad du känner?
Jag skriver inte det här för att jag är ledsen att han lämnade mig. Jag skriver det här för att jag älskar mig själv. Och för att jag vill att någon annan som läser detta ska våga stå kvar i sin kärlek – oavsett om den ser ut som normen tycker att den “borde”.
För kärleken är inte ett kontrakt. Den är ett mysterium. Den är det som sker i rummet när två själar möts – och vet.
Jag vill säga tack till alla svenskar, alla människor – oavsett var ni kommer ifrån – som vågar stå kvar i kärleken, som vågar visa den offentligt, som inte tittar på pass, plånbok eller position – utan på hjärta.
Vi ska inte vara rädda för varandra – vi ska vara rädda om varandra.
Så till dig som är svensk, etablerad, framgångsrik – och kär i någon som inte “passar in”: Titta inte på vad samhället förväntar sig. Titta på vad ditt hjärta vet.
För kärleken kräver inget annat än att du vågar. Och om du vågar – då är du redan fri.
Vill du också dela med dig av dina erfarenheter, tankar och idéer publicerade som en läsarkrönika; maila då tips@qx.se
Uppdaterad 2025-07-18