Ena sekunden är det proteinpulver, bilar och “vem grillar bäst?”. Nästa stund sitter de med ingefärste och pratar om känslor.
Det är som att jobba mitt i ett växlande väder som skiftar mellan sydväst och nordost.
— “Brorsan, såg du matchen igår?”
— “Yo, bror”.
Ena stunden fokuseras på sågar vid verkstadsbordet och nästa stund sitter samma människor och googlar “snälla sätt att säga nej”.
Och det är alltid: “grabbarna”, “brorsan”, “mannen”. Killar som kallar varandra för det de är.
Tills idag när vi sitter där vid fikat och Anton får mens.
Säger helt lugnt mitt i allt prat:
— Måste byta binda.
Och vi andra bara stirrar. Förlåt, va?
Så visar det sig att Anton föddes som flicka.
Och plötsligt faller allt på plats. Den där balansen mellan det mjuka och det grabbiga, det hårda och det eftertänksamma, det som gör att man aldrig riktigt vet om det blir motorolja eller syslöjd.
Men egentligen är det ju självklart. Det har aldrig varit en fråga om kön eller gamla roller. Det handlar om att vara sig själv fullt ut. Grabbig, mjuk, stökig, omtänksam, allt i samma person.
Utmattad är jag fortfarande. För det blir aldrig helt tyst bland grabbarna. Jag gillar te. Och bjuder killarna på fest. Självklart finns det nu en extra liten tunna bredvid toaletten för tamponger.
Om nån av grabbarna får mens.
