Simon Wotever Holender har 48 år gammal lämnat oss. Med sin värme och omsorg, sin integritet och öppenhet, sin humor, sitt intellekt och sitt djupt rotade engagemang gjorde han avtryck i många människors liv – och i många olika världar där hans närvaro betydde något.
Bland åtskilliga föreningar och nätverk kan nämnas att han var en av de centrala krafterna i föreningen KIM (Kön Identitet Mångfald), som verkade för trans- och intersexpersoners rättigheter, och var också med om att starta nätverket Aspiequeer.
Han blev en pionjär genom att tala öppet om erfarenheten av att vara både trans och autistisk – något som länge varit tabu i båda världarna. I autismvärlden hade det varit nästan omöjligt att tala om könsidentitet och sexualitet. Och i transcommunityt var utrymmet snävt när det handlade om att presentera sig som trans och ha funktionsnedsättningar och/eller att må psykiskt dåligt. Simon klev in i detta och var brutalt öppen med både psykiska problem och funktionsnedsättningar.
Simon hade en stark relation till sin judiska identitet – kulturellt, språkligt och andligt. Han studerade judaistik, hebreiska, förkovrade sig genom paideiaprogram och Limmud där han också volontärarbetade. I början av 2000-talet arrangerade han bildningskvällar om betydelsen av kön inom halacha, den judiska lagen. Han engagerade sig i Judiska centret i Lund, och visade att det går att vara troende, trans och queer på en och samma gång. Simon skapade utrymme för samtal om tro, kön och könsidentitet där det tidigare oftast varit tyst.
Kreativiteten var hans signum. Simon var en skicklig fiolspelare, och arbetade med händer och hjärta i material som garn, ull, trä och metall. Han stickade, tovade, färgade, snickrade och byggde – både ting och gemenskaper.
Många minns honom från olika queera möten i lokala grupper, från panelsamtal på Pride, från forum och chattar på nätet – eller från lugna kvällar hemma hos en vän med långa samtal, gärna med en katt i famnen och en kopp thé. Simon var en sån som fick andra att känna sig sedda. En som lyssnade när andra talade, och som vågade säga det svåra när andra teg.
Vänner och bekanta kände Simon under olika namn och olika pronomen. En del kände hen som Wotever – ett namn hen själv tog som en reaktion på att inte bli erkänd som transperson och icke-binär, och som en reaktion på den transfobi och det motstånd som socialarbetare i välfärdssystemet i Danmark visade när de vägrade kalla hen för Simon. Vid ett tillfälle då det hände svarade hen
”Okej, då heter jag Wotever.”
Namnet blev ett sätt att spegla tillbaka den respektlöshet hen upplevde – men också något mer. Det bar på vrede, svart humor, och kom att bli en stark symbol för hens identitet.
Wotever levde ett liv med många etiketter och identiteter. Några av dessa var transperson, icke-binär, ADHD, autist, jude – liksom de diagnoser som handlade om hens psykiska ohälsa. Hen påmindes ständigt om hur illa rustade både det svenska och danska välfärdssystemet var inte bara när det gällde att förstå, utan ännu mindre att ge adekvat stöd till människor med flera minoritetsidentiteter.
Att systemet inte kunde spegla Wotevers verklighet skapade en vrede. För att överhuvudtaget få tillgång till stöd och insatser – och därmed en chans att leva sitt liv – krävdes det ofta att hen först gjorde sig begriplig för dem som avgjorde vilket stöd som eventuellt kunde ges.
Kanske var det just denna erfarenhet – av att gång på gång inte bli förstådd i sin komplexitet – som gjorde att Wotever själv hade en så ovanlig förmåga att få andra att känna att de fick finnas. Precis som de var.
Vi är många som saknar Wotever. Den 6 juli hölls en minnesstund på Assistens Kirkegård i Köpenhamn, där hen tillbringade sina sista år. Vänner och bekanta samlades för att hedra Wotever och dela minnen. Den 1 augusti håller uppväxtfamiljen en begravning i Lund. För mer information, se hens Facebook-sida.
